Ernst I Klein

2 Klein, Ernst Immanuel, son till K 1, f 24 dec 1887 i Sthlm, Mosaiska, d 30 april 1937 där, Osc (db för Danderyd). Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm vt 05, inskr vid UU 15 sept 05, studier i Berlin o Nancy, lär vid Brunnsviks folkhögsk 07—08, FK vid UU 15 april 09, anställd vid DN 1 juli 12—16, vid SvD 16—18 o 20—21, andre red för Afton-Tidn 18—20, amanuens vid NordM 1 sept 21, FL vid UU 28 maj 25, museilektor vid NordM 29, andre intendent 1 maj 32.

G 30 mars 12 i Sthlm, Jak, m Olga Margareta Louise Bodecker, f 16 juni 89 där, Jak o Joh, dtr till fabrikören Oskar Vincenzo Emilius B o Alexandra Regine Herreborg.

Ernst K studerade nordiska, tyska o romanska språk i Uppsala o kompletterade dessa studier i Berlin o Nancy. Han ägnade sig i början åt journalistiken, först i DN o därefter i SvD. Till sistnämnda tidning återvände han efter att under två år ha varit andre redaktör o kulturchef i den liberala Afton-Tidningen, där Torsten Fogelqvist då var huvudredaktör. Som korrespondent bevakade han fredskonferensen i Paris 1919 o återvände från denna djupt skakad över Georges Clemenceaus oförsonliga inställning. Redan tidigare hade han uppmärksammats genom sina reportage från ryska revolutionen o finska inbördeskriget, vilka utgavs i bokform.

K:s huvudintresse även som tidningsman låg emellertid inom det kulturhistoriska området. Så tog han under sin tid i SvD initiativet till den av Bengt Thordeman ledda utgrävningen av den medeltida kungaborgen Alsnö hus i Mälaren. Mycket uppmärksamhet väckte hans idé att låta två arbetslösa män under några månader 19 leva stenåldersliv på Rockelstads ägor i Södermanland, ett företag som senare under namn av experimentell arkeologi vunnit efterföljd i Danmark. K uppehöll också en livlig kontakt med museimän o forskare av alla kategorier.

21 trädde K i Nordiska museets tjänst, där han till en början var verksam vid den lapska avdelningen. Han deltog även i museets fältforskningar, bl a i Östergötland. 23 företog han tillsammans med Gösta Selling en etnologisk undersökning av den svensktalande befolkningen på Runö i Estland. Det blev en expedition planerad o genomförd efter mönster av de forskningsresor som ännu vid denna tid företogs bland de s k naturfolken. Resultatet blev ett rikhaltigt material av föremål, uppmätningsritningar, fotografier o intervjuer, vilket redan påföljande år blev publicerat i ett särskilt arbete. Han experimenterade härunder också med filmning av olika avsnitt i folklivet o kom att inleda museets verksamhet på detta område.

Vid mitten av 20-talet blev K chef för programavdelningen på Skansen. Hans musikaliska begåvning o förmåga att levandegöra andra kulturmiljöer kom där till sin rätt, o han förstod att på åtskilliga sätt gjuta nytt liv i verksamheten. 29 utsågs han till chef för museets nyinrättade undervisningsavdelning, där han fick titeln museilektor. Han utförde här ett grundläggande arbete o vidgade väsentligt de tidigare bristfälliga kontakterna med skolan o med det frivilliga bildningsarbetet. Särskilt uppskattade blev de pedagogiska utställningar som han anordnade för att i lättillgänglig form sprida kunskap om museets samlingar. Han krönte denna verksamhet med det stora, översvallande rikt illustrerade arbetet Bilder ur Sveriges historia, som med rätta karakteriserats som ett pedagogiskt mästerstycke.

Under denna rent museala verksamhet försummade K inte sina vetenskapliga intressen. Redan 22 publicerade han i Fataburen den mönstergilla undersökningen Lapsk hornslöjd o nordiskt silversmide, som väckte till liv en diskussion som kan sägas ännu fortgå. Också i andra sammanhang var han före sin tid. Det har t ex framhållits, att han i Runöboken var den nordiske etnolog som "tidigast insåg att dräkten också kunde granskas i sitt sociala sammanhang o att den för bäraren hade en inre betydelse" (Lönnqvist).

K intresserade sig också för folkdansernas sv historia, där han lämnade klargörande bidrag. Framför allt kom han emellertid att ägna sig åt studiet av fiskets metoder, av båttyperna o fiskarbefolkningens bosättningsförhållanden. Han ägnade i detta syfte många somrars arbete åt resor i Östersjöns kustbygder o företog en vidsträckt europeisk studiefärd, som han skildrat i den fängslande boken Genom sju riken (33).

Som forskare var K uppslagsrik o hade en intuitiv känsla för var det relevanta källmaterialet stod att finna. Han hade lätt att i ord formulera sina iakttagelser. Men allt skulle gå raskt undan, o han hade stundom "svårare för den planmässighet o det tålamod som forskarkallet också kräver" (Svensson). Trots detta kom han att på åtskilliga områden göra viktiga insatser, som bidrog att hålla den vetenskapliga dialogen levande o föra forskningen framåt.

K var högt skattad bland kolleger o vänner. Med sin ovanliga färdighet som improvisatör, visdiktare o regissör kom han att spela en framträdande roll i denna krets o var där oersättlig. Men bakom glädjen fanns allvar, moraliskt mod att vara sig själv o djup känsla för andras öden.