Sheldon, släkt

Sheldon (namnet ofta stavat Scheldon i äldre sv texter men släktmedlemmarna skrev själva S), en ursprungligen engelsk släkt som från 1659 i sex generationer var i den sv flottans tjänst, främst som skeppsbyggmästare och konstruktionsofficerare. Enligt en före 1755 uppkommen släkttradition skulle Francis S (S 1) ha varit bror till Gilbert S (1598–1677), ärkebiskop av Canterbury 1663–77, samt till sir Joseph S, Lord Mayor av London. Dessa tre skulle ha försökt hjälpa den fångne Karl I att fly. Uppgifterna har ofta återkommit i litteraturen men saknar verklighetsunderlag. En källa uppger att ärkebiskopen Gilbert S var farbror till Joseph S, medan deras släktförhållanden i övrigt är föga kända (Sutch). Enligt släktforskning, utförd på uppdrag av den från S 1 härstammande släkten S, nu bosatt i USA, hade ärkebiskopen en brylling, Francis S (f 1588). Huruvida denne är identisk med den Francis S som var fader till S 1 har dock inte kunnat klarläggas.

S 1:s äldste son Francis John (Frans Johan) S (1660–92) var född i Gbg och utbildades av fadern till skeppsbyggmästare, bl a i Riga till 1683. När S 1 fick avsked ur sv tjänst 1683 valde sonen att stanna. Han var mästerknekt (underskeppsbyggmästare) i Karlskrona 1683–86. När S l:s forne medhjälpare R Turner avled utsågs S vid 26 års ålder till skeppsbyggmästare vid flottans nya huvudbas. Han åtnjöt stort förtroende hos amiralgeneralen Hans Wachtmeister, som inför en tveksam Karl XI bl a framhöll att S till skillnad från andra, äldre kandidater kunde utarbeta fartygsritningar och leda skeppsbyggen efter den engelska metod som Turner vant timmermännen vid. Till skillnad från fadern var S enligt Wachtmeister inte uppstudsig, och han skulle lämna Sverige om han inte fick tjänsten. S byggde 1690–92 tre linjeskepp vilka vann stor uppskattning hos Wachtmeister. Efter sin plötsliga bortgång 1692 efterträddes han av brodern Charles S (S 2).

Son till S 2 var överskeppsbyggmästaren Gilbert S (S 3). Son till honom var skeppskonstruktören Francis S (S 4), som 1817 adlades af S men avled s å innan han hunnit introduceras på Riddarhuset. Dennes äldre bror Adolph Ulric S (1744–96) döptes i närvaro av kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika och fick sina namn efter dem. Han utbildade sig till sjöofficer och utnämndes till löjtnant 1764 på Adolf Fredriks (ej Amiralitetskollegiets) förslag. S befordrades till kapten 1774. I den plan för anfallskrig mot Danmark som generalamiralen Henrik af Trolle utarbetade 1783 på Gustav III:s uppdrag var S placerad som chef på den fregatt som skulle ge en förevändning för kriget genom att uppträda provocerande mot danska vaktfartyg i Öresund, af Trolle motiverade för Gustav III valet med att S var "kvick, brav, god sjöman, brouillon (slarver) och processmakare. Jag tycker han passar bäst". Under krigsåren 1788–89 var han chef på fregatter, befordrades till major 1788 men blev året därefter dömd från tjänsten för försummande av ämbetsplikt. KM:t mildrade domen och efter en tid som underofficer återgick S till officerskarriären och blev överstelöjtnant 1793.

Adolph Ulrics S:s son Gustaf S (1784–1857) bars till dopet av Gustav III. Från 1795 var han elev vid örlogsflottans konstruktionskår, blev konstruktionsofficer 1806, kapten 1812 och major 1822. Hans huvudsakliga verksamhet var förlagd till Karlskrona där han efterhand blev konstruktionschefen J A af Bornemans närmaste man som ledare för fartygsbyggande och reparationer. 1835 efterträdde han denne som chef för konstruktionsdepartementet i Karlskrona men gick redan 1841 i pension. S var den siste av sin släkt på en ledande befattning inom flottans tekniska verksamhet. Sönerna Frans Adolf S (1813–52) och Charles Gilbert S (1822–82) utbildades i flottans konstruktionskår. Ingen av dem satsade på den nya järn- och ångmaskinsbaserade teknik som var på framryckning och den sistnämnde lämnade Karlskronavarvet 1864 som den siste S i flottans tjänst. Fem av hans barn emigrerade till USA där släkten fortfarande (2002) lever kvar.

Medlemmar av släkten skapade under närmare två århundraden en unik tradition som ledande tekniker inom den sv statens mest tekniskt betonade organisation. Under 1600-talet var skeppsbyggande ett kvalificerat hantverk där en blivande mästare utbildades genom att i unga år tjäna som lärling åt en skeppsbyggare, ofta fadern. Även för örlogsfartyg sågs den tekniska dokumentationen som mästarnas privategendom, och mästare från de mest avancerade länderna sökte ofta sin utkomst i andra länder. Under 1700-talet omvandlades skeppsbyggeri till ett yrke med formaliserad och teoretiskt avancerad utbildning inom flottan som strävade efter att göra tekniken tillgänglig och byråkratiskt kontrollerbar inom organisationen. Trots detta överfördes många av den sv flottans tekniska kompetenser inom fartygsbyggande, reparationer och varvsorganisation från far till son inom släkten S ända till 1700-talets slut. Kompetensen bestod av en bred bas av erfarenheter och kunskaper samt arkiv, modeller och ritningar i släktens ägo. Släktarkivet har införlivats med Amiralitetskollegiets arkiv (nu i serien Överskeppsbyggmästaren, KrA), sannolikt via S 4. Denne sålde 1801 modellsamlingen till flottan varifrån den senare överfördes till Statens sjöhistoriska museum, Sthlm, och Marinmuseum, Karlskrona. 1810 erbjöd han även släktens samling med 366 fartygs- och varvstekniska ritningar från 1600- och 1700-talen till staten som dock av kostnadsskäl avböjde köp. Dess vidare öden är okända.