E Mårten Sjöbeck

Sjöbeck, Edvard Mårten, f 19 sept 1886 i Khvn, Sankt Matthaeus, d 6 nov 1976 i Helsingborg, Maria. Föräldrar: köpmannen Alexander Vitalis S o Anna Lovisa Andersson. Mogenhetsex vid H a l i Malmö 12 dec 07, inskr vid LU vt 08–vt 09, e skrivbiträde vid Järnvägsstyr, Malmö, 1 okt 09, e o kontorsskrivare där 1 okt 11, kontorsskrivare med placeringar i Malmö, Norrköping, Nässjö, Helsingborg o Sthlm 1 nov 14–30 juni 37, notarie (byråsekr) med placeringar i Sthlm o Helsingborg 1 juli 37–1 okt 52, erhöll uppdrag att utarbeta statsbanornas landskapsböcker sept 27, allt inom Järnvägsstyr. – Fil hedersdr vid LU 31 maj 50.

G 10 maj 1916(–59) i Lund m Anna Augusta Olsson, f 3 jan 1890 där, d 26 sept 1972 i Helsingborg, Maria, dtr till pigan Bengta Olsdtr.

Mårten S föddes i Khvn, där fadern var verksam som vin- och spritimportör, men han växte upp och gick i skola i Ängelholm, Helsingborg och Malmö. Redan som barn utvecklade S sitt botaniska in- tresse och under skolåren startade han en botanisk utbytesförening. Själv inriktade han sig på det stora och komplicerade björnbärssläktet. Även ornitologin fängslade honom, och han ägnade sig åt fågel-skådning på olika platser runt om i Skåne.

1907 firades 200-årsjubileet av Linnés födelse, vilket föranledde VA att dela ut en medalj till den elev som hade de bästa botaniska kunskaperna vid varje läroverk i landet. S erhöll medaljen på sin skola. S å avlade han mogenhetsexamen och började därefter studera botanik och geologi vid LU. I samband med faderns död 1909 fick han dock avbryta studierna. Istället påbörjade han en mångårig anställning vid Järnvägsstyrelsen.

Under ledig tid strövade S på botaniska och ornitologiska exkursioner i olika områden kring hemstaden Helsingborg och på så sätt lärde han redan på 1910-talet känna nordvästra Skånes kulturlandskap. I en artikel i Fauna och flora 1920, Iakttagelser rörande floran o fågelfaunan i Vallåkradalen, redovisade han resultaten av ett 30-tal exkursioner längs Rååns dalgång. Artikeln är illustrerad med ett par foton tagna av S själv, och den kom att bli inledningen till ett mer än 50-årigt författarskap.

1922 deltog S i en tiodagars kurs i folklivsforskning vid Tomelilla folkhögskola, arrangerad av Carl Wilhelm v Sydow och Åke Campbell vid LU:s folkminnesarkiv. S beskrev långt i efterhand kursen som en "milstolpe" som fick honom att "rikta blicken på bonden". Kursen ledde också till att en livslång vänskap mellan S och Campbell inleddes. Deras ömsesidiga kunskaps- och idéutbyte, som var särskilt intensivt under 1920-talet då Campbell ännu var verksam i Lund, påverkade bådas vetenskapliga utveckling och forskningsresultat.

1922 inledde också S några års kulturhistoriskt fältarbete på den skånska landsbygden på uppdrag av dels Helsingborgs museum, dels Folklivsarkivet i Lund. Arbetet gick ut på att dokumentera ålderdomlig bebyggelse i ord och bild. Runt om i landet arbetade kulturhistoriska "expeditioner" utsända av Sigurd Erixon vid NordM, och det var i dennes anda som S verkade när han i avlägsna trakter av Skåne sökte efter de ålderdomligaste och märkligaste byggnadsdetaljerna, hägnads-typerna och andra kulturyttringar. Den dåtida etnologin uppvisade många likheter med botaniken i sin strävan att dokumentera, systematisera och typologisera kulturfenomen, något som säkerligen underlättade för S att bli kulturhistorisk fältarbetare. Uppdragen med byggnadshistorisk dokumentation utförde S vid sidan av sitt ordinarie arbete som tjänsteman vid Järnvägsstyrelsen, som måste ha visat stor förståelse för hans bisysslor.

S:s dokumentationsverksamhet resulterade i foton av hög klass, noggranna byggnadsuppmätningar samt noteringar om bl a seder, bruk och talesätt. Materialet använde han som underlag för ett antal artiklar om skånska byggnadstraditioner, publicerade under 1920-talet bl a i Folktankar och folkminnen och i Rig. Vidare skrev S ett stort antal artiklar i Helsingborgs dagblad och Sydsv dagbladet om kulturhistoriska förhållanden i Skåne, som tog sin utgångspunkt i erfarenheterna från fältarbetena. I några artiklar pläderade han för ett förbättrat naturskyddsarbete, exemplifierat med rådande förhållanden på olika platser i Skåne. Det genomgående temat var hur "det gamla" höll på att ge vika för den nya tidens företeelser. Till största delen är dock det arkivmaterial som S:s kulturhistoriska dokumentationsverksamhet avsatte ännu (2003) opublicerat. Efter 1927 sysslade han inte mer med byggnadshistorisk dokumentation. Hans verksamhet och författarskap ändrade då inriktning till att omfatta kulturlandskapet som helhet.

Begreppen natur och kultur och deras innehåll och tillämpning var något som kom att engagera S från 1920-talet och under resten av hans liv. Inledningsvis och under lång tid framöver stod lövängen i fokus för hans intresse. I början av sin publicistiska gärning delade han den dåtida normalvetenskapens uppfattning att den sydsv lövängen var ett stycke vild natur vars fortbestånd bäst säkrades genom naturvårdande insatser som inte omfattade någon hävd. Hans kulturhistoriska fältarbeten fick honom dock att inse att lövängen var en kulturprodukt, som var beroende av människans insatser för att bevaras. Dessa slutsatser publicerades i artikeln Bondskogar, deras vård och utnyttjande, i Skånska folkminnesföreningens årsbok 1927. Där beskriver S hur böndernas månghundraåriga nyttjande av ängs- och betesmarker både i öppen mark och i skog skapat det som av S:s samtid uppfattades som vacker natur, ett begrepp som var främmande för landsbygdens invånare. Artikeln innebar en indirekt polemik mot naturvårdens främste företrädare, Rutger Sernander (ovan). När uppsatsen 1966 åter publicerades skrev Lars-Gunnar Romell (bd 30) i ett kommenterande förord att det var denna artikel som bröt "botanismens välde" inom det sv naturskyddet och landskapsvården.

1926 publicerades S:s första järnvägsbok, Handledning vid utflykter i norra och centrala Skåne, utgiven av Hälsingborgs-Hässleholms järnvägar. Aret därpå fick han av Järnvägsstyrelsen i uppdrag att utarbeta en handbok med förslag till vandringsturer från statsbanornas stationer i Skåne. Färdigställd 1928 blev denna volym den första i en hel svit av resehandböcker om sv landskap. Böckerna, som behandlar historia, natur och kultur inom respektive landskap, blev mycket populära och trycktes i stora upplagor. De är rikt illustrerade med foton av hög teknisk och estetisk kvalitet, tagna av S själv. Prosan är driven och ibland slagfärdig genom hans förmåga att i några få meningar fånga karaktären hos en ort eller ett område. Serien kom att omfatta 15 landskap, behandlade i lika många böcker utgivna 1928-53.

I arbetet med landskapsböckerna gick S mycket noggrant tillväga. Han studerade olika källskrifter, där framförallt Linné är ständigt återkommande, liksom andra klassiska verk. Därefter reste han runt en sommar i det aktuella landskapet, gjorde egna iakttagelser och noteringar och fotograferade – i allmänhet tog han 500-600 fotografier i varje landskap. Sedan ägnade han vintern åt skrivande, och på våren låg boken färdig. Förutom de landskapsbundna böckerna författade S ytterligare ett antal skrifter som utgick från järnvägarna; bl a beskrev han Inlandsbanan och järnvägen Kiruna-Narvik. Genom arbetet med järnvägsböckerna fick S en enastående kunskap om det sv kulturlandskapets karaktärsdrag och utveckling.

S har tilldelats flera skilda yrkestitlar men själv föredrog han att kallas markhistoriker. I artikeln Allmänningen Kulla Fälad: en studie i Hälsingborgslandskapets bebyggelsehistoria (1947) demonstrerade han sin markhistoriska metod. Artikeln, som behandlar Kullahalvön i nordvästra Skåne, var resultatet av många års arbete både i fält och i olika arkiv. Floran inom olika växtlokaler blev för S historiska dokument, jämställda med både skriftliga historiska källor och andra informationsgivare, t ex byggnadsskick, äldre lantmäterikartor och ortnamn. Tillsammans berättar de olika källorna om områdets historia och om dess tillstånd under 1700-talet, före skiftesreformerna, då landskapet tedde sig helt annorlunda än under S:s samtid. S visade både i denna artikel, och i flera andra, hur inte bara markens beskaffenhet utan i lika hög grad markanvändningen påverkat florans sammansättning och att det var människans ingrepp och påverkan som format landskapet och dess växtlighet.

S:s engagemang i naturvårdsfrågor var starkt under hela livet, och han efterlyste ständigt ett bättre historiskt kunnande hos dem som var satta att förvalta naturvårdsområdena. I synnerhet tillståndet på Kullaberg, på nära avstånd från hemstaden och en av naturvårdens tidiga klassiska lokaler, följde han noga och han var ofta kritisk mot de åtgärder som vidtogs där. S:s egen idé om hur Kullaberg borde hävdas var radikal: Utgående från 1700-talets kartmaterial föreslog han att den skog som tillåtits växa upp under 1900-talet borde huggas ned för att ett återskapande av äldre fäladsmarker skulle bli möjligt.

Efter sin pensionering fortsatte S oförtrutet att arbeta, med att inventera flora i fält, med arkivstudier och med ett mycket produktivt skrivande. På äldre dagar var det särskilt arbetet med att jämföra uppgifterna i Lunds stifts landebok från 1569 med 1700-talets lantmäterikartor och med samtida vegetationsförhållanden som upptog hans tid. I samband med pensioneringen gjorde han sig av med stora delar av det material som hans långa verksamhet givit upphov till, något som har inneburit att det finns vissa luckor i bl a den mycket välordnade korrespondensen. S:s herbarium innehåller främst material från Skåne, men även andra landskap, t ex Öland, är representerade. Materialet är ordnat enligt ekologiska principer, där alla arter från samma växtlokal har samlats och hållits samman. Det utgör därmed en osedvanligt god källa för den som vill följa förändringarna över tiden i florans sammansättning inom en enskild lokal.

Resonemangen i S:s böcker och artiklar är alltid framförda med en övertygande argumentation och präglas av väl underbyggda fakta, men i hans korrespondens finns många exempel på hur han rådgör och diskuterar med andra fackmän kring sina slutsatser innan han ger dem offentlighet. Åke Campbell spelade härvid en stor roll, och speciellt Lars-Gunnar Romell påverkade S - och vice versa. Det mesta som S skrev under 1950-talet skickades till Romell i manusform för kommentarer och rättelser, och av korrespondensen dem emellan framgår att S alltid tog till sig Romells påpekanden.

S var inte knuten till något akademiskt lärosäte, och det faktum att han inte hämmades av en universitetsinstitutions givna ramar är kanske förklaringen till hans framgång som forskare och skriftställare. Han hade en osedvanlig bredd i sin bildning och lyckades som få andra förena olika vetenskaper till en lyckosam syntes där ny kunskap om markens och hävdens historia kunde vinnas.