Lars-Gunnar T Romell

2 Romell, Lars-Gunnar Torgny, son till R 1, f 22 jan 1891 i Sthlm, Hedv El, d 28 mars 1981 i Djursholm. Mogenhetsex vid H latinlärov å Norrmalm i Sthlm 20 maj 08, inskr vid StH ht 08, FM 17 april 15, FL 21 sept 18, disp 23 maj 22, FD 30 maj 22, allt vid StH, assistent vid naturvetensk avd vid Statens skogsförsöksanstalt 1 dec 18–31 dec 29 (tjänstl från 1 febr 28), doc i växtbiologi vid StH 21 april 23–41, led av Domänstyr:s kommission ang bl a ny skyddsskogsgräns 24–26, prof i skogl marklära vid Cornell University, Ithaca, New York, 28 jan (tilltr april) 28–juni 34, doc i skogsbotanik vid Skogshögskolan 15 okt 34–42, led av fritidsutredn maj 37–nov 40, sekr där maj 37–okt 38, överassistent vid naturvetensk avd vid Statens skogsförsöksanstalt (från 45 Statens skogsforskn:inst) 4 juli 38, försöksledare vid avd för botanik o marklära där juli 44–57, prof:s namn 12 nov 48, led av Sthlms skönhetsråd 50–53, led av styr för Sv naturskyddsfören. – LLA 45, skogl hedersdr vid Sveriges lantbruksuniv, Uppsala, 25 nov 77.

G 22 april 1919 i Colmar, Elsass (egen uppg), m dr phil Marie-Marthe Riss, f 29 dec 1888 där, d 25 mars 1986 i Djursholm, dtr till fabrikören Eugene R o Salomé Haeffelé.

Lars-Gunnar R växte upp i Sthlm och fick där sin utbildning, först i Norra Latin, sedan vid StH. Tidigt fick han kontakt med naturen, särskilt den gotländska, genom sin mors anknytning till denna ö, och dess kulturlandskap, som ännu en bit in på 1900-talet behöll mycket av den prägel det fått av seklers intensiva markutnyttjande i självhushållningens tecken.

Säkert spelade det en stor roll för R att hans far var framstående svampforskare. Från sin mor ärvde han både botaniskt intresse och kreativitet. R hade även sin fars lidelsefulla kärlek till forskningen och oförmågan att kompromissa om vetenskapliga sanningar. Han hade också fått en stor och mångsidig vetenskaplig begåvning, parad med ett utomordentligt språksinne och stor stilistisk talang. 1900-talets första decennier var en tid när vetenskapliga och tekniska framsteg stod i bjärt kontrast till social misär och första världskrigets meningslösa våld. Erfarenheterna från denna tid grundlade hos R inte bara hans vetenskapliga patos utan också ett socialt engagemang och ett intresse för hur både människor och landskap påverkades av den allt snabbare tekniska utvecklingen.

Efter sin grundexamen 1915 (i botanik, kemi och zoologi) studerade R sommarhalvåret 1916 i Strassburg hos en av tidens internationellt ledande växtfysiologer, J Jost. Efter hemkomsten anställdes R som assistent vid Statens skogsförsöksanstalts naturvetenskapliga avdelning, ledd av Henrik Hesselman (bd 18). R:s arbeten där koncentrerades först till luftväxlingen i marken, där syrebrist för rötterna och markorganismerna ansågs vara ett stort problem. R kunde visa att dessa farhågor var överdrivna när det gällde normala väldränerade jordar men väl befogade på vattensjuka marker. Hans slutsatser grundades både på direkta experiment och tillämpning av de fysikaliska lagarna för diffusion, vilka senare egentligen låg en bra bit utanför kompetensområdet för tidens biologer.

Parallellt med arbetet på doktorsavhandlingen och i några fall redan dessförinnan producerade R uppsatser i skiftande ämnen, de flesta med ekologisk anknytning och ofta med nya originella synpunkter, t ex på rådande principer för växtsamhällsforskning eller på hänglavars inverkan på gammelgranar. Flera studier berörde naturvården eller, som det då hette, naturskyddet i Sthlms skärgård. Samspelet mellan olika produktionsfaktorer, ett grundläggande problem för den teoretiska ekologin, behandlades av R i uppsatser på både svenska och tyska; andra med teoretisk inriktning skrev han på franska. Även om R själv var språkbegåvad, hade han härvid stor hjälp, både språkligt och innehållsmässigt, av sin hustru som var dr i växtfysiologi och som han träffat under studietiden i Strassburg.

Vid Skogsförsöksanstalten fortsatte R efter disputationen med flera olika forskningsuppgifter av direkt eller indirekt betydelse för skogsbruket, t ex växttidsundersökningar på tall och gran i olika delar av landet och studier om kottklängning, d v s hur fröna bäst kunde frigöras ur kottarna utan att deras grobarhet skadades. R fortsatte också sina observationer över markens organismer och deras betydelse och förkovrade sig ytterligare i ämnet markmikrobiologi under en åtta månaders vistelse hos pionjären på området, S Winogradskij på Institut Pasteur utanför Paris.

1928 kallades R att bli förste innehavare av en forskningsprofessur i skoglig marklära vid Cornelluniversitetet i Ithaca, USA. Där arbetade han i sex år och producerade flera viktiga arbeten, bl a En biologisk teori för mårbildning och måraktivering (1934), som innehöll helt nya synpunkter på omsättningen av det organiska materialet i skogsmarken. Tillsammans med S O Heiberg utgav han den första klassifikationen av humuslagren i amerikansk skogsmark. Efter återkomsten till Sverige var R docent, först i växtbiologi vid StH, sedan i skogsbotanik vid Skogshögskolan. Hans huvudsakliga sysselsättning var dock olika uppdrag och populärvetenskapligt skriftställeri fram till 1938 då han återkom till Skogsförsöksanstalten som överassistent, senare försöksledare.

En viktig uppgift fullgjorde R som ledamot och sekreterare i fritidsutredningen, som bl a förordade en lag mot exploatering av strandområden för fritidshus, ett förslag som först många år senare kunde förverkligas. Hans populärvetenskapliga författarverksamhet resulterade bl a i viktiga delar av Växternas liv (1932–38), under lång tid ett standardverk inom sv botanik, där lättillgängliga framställningar om de funktionella sambanden knappast funnits tidigare. R påbörjade också, med sparsamt stöd av fondanslag, viktiga undersökningar i skogsekosystem och hur dessa påverkades av olika manipulationer som gödsling, kalkning och rotisolering, där markvegetationen, inklusive trädens groddplantor, befriades från rotkonkurrensen med de gamla träden. Dessa undersökningar kunde R senare fortsätta vid Skogsforskningsinstitutet. Slutsatserna redovisades i många mindre uppsatser och tryckta föredrag. R sammanfattade också, tillsammans med C Malmström, resultaten av Hesselmans omfattande och viktiga tallhedsförsök (1945), en uppgift som Hesselman själv aldrig hann genomföra före sin död, möjligen delvis beroende på att en omtolkning av vissa resultat blivit nödvändig efter R:s humusteori.

Resultaten från R:s fältförsök och därtill kopplade undersökningar i laboratoriet med nedbrytning av skogshumus har fått stor betydelse för förståelsen av skogsekosystemets funktioner och känslighet för olika slags ingrepp. De blev därmed en viktig utgångspunkt för både tillämpad skogsforskning, t ex gallringsförsök och försök med skogsföryngring, och mera grundläggande forskning, bl a i form av det stora ekosystemprojektet Barrskogslandskapets ekologi (1973–82). R:s senare produktion handlade framför allt om hur det gamla kulturlandskapet fungerade och – åtminstone fram till 1800-talets mitt – kunde försörja en växande befolkning i ett land med ofta magra åkerjordar och långa vintrar då kreaturen måste stallfodras. I början av 1900-talet var förståelsen hos vetenskapsmännen nästan obefintlig för att kulturlandskapet var en produkt av många generationers mänskligt nyttjande genom skogsbete, ängsslåtter och svedjebruk. Det var bara när bergshanteringens behov av träkol kom i konflikt med böndernas behov av råg och rovor från svedjeland som problemen uppmärksammades och föranledde åtgärder. Befolkningsexplosionen under 1800-talet ledde till stora svårigheter och man sökte med olika medel utöka odlingsarealen.

Den som först uppmärksammade hävdens betydelse för landskapets utveckling var Mårten Sjöbeck, som utan att vara forskare av facket under 1920- och 30-talen gav ut ett antal artiklar om det sv landskapet, ingalunda direkt accepterade av forskarsamhället men i bättre samklang med vad bönderna själva visste men inte alltid kunde uttrycka. R insåg snabbt betydelsen av Sjöbecks iakttagelser och inriktade sig på att söka förklara hur det gamla markutnyttjandet egentligen fungerade. Han fann ett samband mellan de förhållandevis goda skördarna på svedjeland i magra skogsbygder och de effekter kalhuggning hade på markvegetationen och gallring på de kvarvarande träden. Den tillväxtökning som uppträdde i bägge fallen berodde på minskad konkurrens om växtnäringen men också på att nedbrytningen av markens organiska material ökade och därmed frigörelsen av viktiga växtnäringsämnen, framför allt kväve (1967). Effekterna kunde framkallas i fält genom att rotisolera små provytor i växande skog men också i laboratoriet genom att helt enkelt skära ut små bitar av skogsmark och förvara dem i kolvar vid lämplig temperatur och fuktighet. R konstaterade, att uppemot en tredjedel av humuslagrets kväve kunde frigöras, vilket var ungefär samma resultat som erhölls med lika behandlad hästgödsel. Såväl svedjebruket som skogsbetet innebar att växtnäring överfördes från skogsmarken till produktionen av livsmedel, ett markutnyttjande som alltjämt (1998) är vanligt i u-länder och som medger en uthållig livsmedelsproduktion under förutsättning att marken får hämta sig tillräckligt länge mellan svedjebränderna. Den tillfälliga gödslingseffekt som uppträdde vid gallring, kalhuggning eller skogsbrand kallade R röjningsgödsling, på engelska assart effect, en term som vunnit insteg i den internationella lärobokslitteraturen.

Även om R:s intresse för att bevara det gamla kulturlandskapet omfattade skilda delar av Europa, koncentrerades hans ansträngningar i växande grad på Gotland. Ett konkret resultat av R:s arbete där utgör Stiftelsen Vike minnesgård i Boge, där R och hans hustru restaurerade en genuin gotländsk strandgård med dess närmiljö. Ett försök att även återställa ett exempel på det gamla beteslandskapet stupade på den dåvarande skogsvårdslagstiftningen. Däremot ledde R:s inventeringar av och skötselanvisningar för gamla ängslandskap till bestående resultat. Först kom Ängsö i Sthlms skärgård, en av landets tidigaste nationalparker, som fridlysts 1909 just för att bevara ängarna men som 1939 var på väg mot en nära nog hopplös igenväxning i brist på slätter och bete.

I en skildring av R:s betydelse för ekologins utveckling i Sverige går det inte att förbigå den polemik mellan olika forskningsinriktningar som började på 1920-talet och som kulminerade i samband med tillsättningen av professuren i växtbiologi i Uppsala 1934. Mot varandra stod å ena sidan företrädare för jämförande växtsamhällsforskning, som ville beskriva "naturens eget experiment" och därur utläsa lagbundenheter, å andra sidan en rad sinsemellan olika forskare som ville pröva sina hypoteser experimentellt. Med sin gedigna kunskap om den internationella litteraturen, inte minst den anglosaxiska, och sin vassa argumentation uppfattades R som den främste banerföraren för en experimentellt inriktad ekologi, där redan innan begreppet ekosystem myntats den ömsesidiga växelverkan mellan växter, djur, mikroorganismer och omgivningsfaktorer betonades. Striden vanns temporärt av de traditionella växtsamhällsforskarna, och den experimentella ekologin, i synnerhet på den botaniska sidan, förvisades till mera tillämpade institutioner, t ex skogs- och lantbrukshögskolorna och dem närstående forskningsinstitut. Först på 1950- och 60-talen kom ett allmänt genombrott för de idéer som R och andra experimentalekologer kämpat för flera decennier tidigare. Ekologin blev en modevetenskap, där många resultat påverkade och alltjämt (1998) påverkar samhällets beslutsfattare. I denna ideologiska utveckling var R en av dem som tidigast och på strikt vetenskaplig grund hävdade betydelsen av ett gott kunskapsunderlag för handhavandet av naturresurserna.