Hans-Krister Rönblom

Rönblom, Hans-Krister, f 22 juni 1901 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 4 febr 1965 i Sthlm, Osc. Föräldrar: majoren Karl Zacharias R o Astrid Eidem-Andersson. Studentex vid H a l å Östermalm i Sthlm 17 maj 18, inskr vid UU ht 18, FK 31 jan 25, ordf i studentfören Verdandi 26–28, FL 2 nov 29, disp 11 dec 29, FD 31 maj 30, allt vid UU, red o ansv utg för Upplänningen dec 29–dec 30, led av styr för Sveriges frisinnade ungdomsförb 29–31, politisk red i Västerbottens-kuriren nov 32–44, led av stadsfullm i Umeå 38–44, red o ansv utg för Västernorrlands alleh jan 44–okt 48, led av stadsfullm i Härnösand 46–48, politisk red i AB okt 48–56, andre red där 57-62. Förf.

G 1) 9 nov 1929 i Uppsala, Domk, m Rut Jenny Marianne Laestadius, f 27 dec 1904 i Härnösand, d 8 nov 1936 i Uppsala (enl db för Umeå), dtr till seminarieadjunkten FL Karl Ferdinand L (bd 22, s 25) o Gerda Maria Amalia Cederberg; 2) 15 okt 1939 i Umeå landsförs m Hertha Elisabet Nilsson, f 5 febr 1915 i Umeå, d 29 april 1994 i Sthlm, Osc, dtr till faktor Carl N o Thyra Laurentia Tholin.

R studerade på 1920-talet vid UU för Axel Brusewitz (bd 6). Ett yttrande av seminariekamraten Herbert Tingsten antyder dock att R mer gjorde sig känd som sällskapsbroder och kvickhuvud än som vetenskapsman. Tingsten talar om R:s begåvning för studentikos humor men är sträng mot hans doktorsavhandling om Frisinnade landsföreningen: "intelligent, men alltför slarvig" (Tingsten, s 158). Större uppskattning visade Torbjörn Vallinder i en nekrolog över R: "en innehållsrik, användbar och välskriven bok" (StvT 1965, s 410).

R:s avhandlingsämne speglade väl hans lärare Brusewitz' liberala orientering och R kom att röra sig i samma riktning. Han var i Uppsala ordförande i Verdandi och blev så småningom en av den liberala pressens förgrundsmän. Hans sporadiska populärvetenskapliga författarskap efter Uppsala-åren visade samma profil. En bok om tryckfrihetsfrågor 1940, skriven vid en tidpunkt då de totalitära krafterna höll på att driva världen mot katastrof, vittnade inte bara om R:s kunskaper i ämnet utan framför allt om hans engagemang. S å deltog han tillsammans med bl a Ludvig Nordström (bd 27) i Sveriges författareförenings opinionsyttring mot samlingsregeringens konfiskatoriska presspolitik, vars legala grunder han 1941 nagelfor i en kritisk uppsats i festskriften till Brusewitz. R:s omsorg om tryckfriheten kom även till uttryck i en av hans detektivromaner, Döden i grytan (1957), som utspelas på en tidningsredaktion.

Efter läroår, bl a som tillfällig medarbetare i Sv morgonbladet, knöts R till Västerbottens-kuriren i Umeå där han efterträdde Gustav Rosén (bd 30) som politisk redaktör. Det saknas inte antydningar om att han kan ha känt vistelsen relativt långt från de rikspolitiska händelsernas centrum som en degradering. Genom både sin talangfulla publicistik och sin kommunalpolitiska verksamhet för Folkpartiet visade emellertid R att han var en kraft att räkna med. Efter tolv år i Umeå utsågs han till chefredaktör för den liberala Västernorrlands allehanda i Härnösand. Denna tidning hade kort dessförinnan förvärvats av Torsten Kreuger (bd 21) och det var denne som 1948 förflyttade R till den centrala positionen som chef för det likaledes Kreuger-ägda AB:s ledaravdelning. När Kreuger 1956 sålde AB till Landsorganisationen avgick R som politisk redaktör men kom ändå att under en relativt lång övergångsperiod bära ansvaret för ledaravdelningen, vilket förskaffade honom en del kritik från liberala meningsfränder.

Det har hävdats att R:s egentliga uppdrag på AB var att återupprätta tidningens anseende efter dess komprometterande tyskvänlighet under andra världskriget (Helén). Kursändringen hade dock skett tidigare, under hans företrädare Hilding Eek. R hade gjort sig känd som engagerad talesman för traditionell sv neutralitetspolitik utan bindning åt något håll, och som ledarskribent på AB drev han eftertryckligt samma linje. Inom den liberala rörelsen företrädde R vad han själv har kallat den nykterhetsradikala falangen. Han tillhörde Nationaltemplarorden, vars distriktsorganisation i Västerbotten han under Umeå-tiden tjänade i ledande befattningar. R:s eventuella inflytande över Folkpartiets politik är svårbedömt. Han gjorde knappast några anmärkningsvärda avsteg från partiets huvudlinje; Bertil Ohlin (bd 28) betraktade AB som "sin" tidning. Efter Kreugers försäljning av AB försökte Ohlin värva R till en pånyttfödd version av Sv morgonbladet men denne avböjde, närmast på grund av bristande tilltro till framgången hos ett sådant tidningsprojekt.

För en större allmänhet blev R främst känd som upphovsman till detektivromaner i klassisk anglosaxisk stil. Genren gick i Sverige in i en storhetstid genom Stieg Trenters och Maria Langs (Dagmar Langes) insatser på 1940-talet och R anslöt värdigt till dessa föregångare. Debuten 1954 blev med ens ett genombrott. Sammanlagt skrev R tio romaner om den skenbart färglöse problemknäckaren Paul Kennet, disputerad historiker och läroverkslärare i Sthlm. Redan Tingsten betonade R:s humoristiska begåvning och Erik Hjalmar Linder, redaktionskamrat med R på Sv morgonbladet under tidigt 1930-tal, gjorde detsamma; kvickheten var "hans sätt att tänka" (Linder, s 83). I detektivromanerna blommade denna talang ut för fullt. De präglas av sinne för vardagslivets komik och bärs upp av en aldrig vilande ironi, ömsom godmodig, ömsom vass. R:s liberala och humanistiska patos genomsyrar även hans skönlitterära arbeten. Kollektiva lidelser betraktas genomgående med obehag eller skepsis. Den otäcka skildringen av en rasistisk lynchmobb i Senatorn kommer tillbaka (1959) är ett talande exempel. Även om R såg på sitt deckarförfattande med klädsam blygsamhet är hans litterära ambitioner uppenbara. Litteraturhistoriskt går linjen tillbaka mot tiotalisterna och Olle Hedberg. R delade de förras sociologiska och socialpsykologiska intressen. Hans romaner kartlägger det framväxande Folkhemssverige, sätter gruppskildringen i fokus och undviker, till skillnad från föregångarna Trenter och Lange, de alltför mondäna miljöerna. Som småstadsskildrare – trots att Kennet är stockholmare utspelas bara två av romanerna i huvudstaden – framstår R som lärjunge till Birger Sjöberg. Han beskriver ett Kråkvinkelsverige bortom allfarvägarna där idyllen skakas av maktstrider inom nykterhetsloger, missionskapell och kommunala församlingar. En desillusionerad människosyn och en förkärlek för den välformulerade cynismen kan erinra om Hedberg.

Ett viktigt inslag i R:s böcker är de återkommande anspelningarna på en historisk och litterär tradition som räknades till god allmänbildning. Skratta, Pajazzo (1956) är sålunda ett förtäckt commedia dell'arte-spel, Krans åt den sköna (1960) en travesti på Shakespeares En midsommarnattsdröm och Mannen som höll sig undan (1964) full av anspelningar på Hjalmar Bergmans romaner. Greppet fyller flera funktioner: det skapar komiska effekter, förstärker draget av lekfullhet och kan inte frånkännas ett element av lärdoms-snobberi. Även om tillägnelse av R:s detektivromaner knappast förutsätter behärskning av detta bildningsgods tillför en sådan orientering viktiga dimensioner.

Som intrigkonstruktör ansluter R till den traditionella pusseldeckaren. Draget av intellektuell problemlösning är alltså starkt, medan den actionmättade dramatiken normalt lyser med sin frånvaro. R:s tilltag att i Död men obegråten (1961) föra in thrillerartade effekter är undantaget som bekräftar regeln och det föll inte särskilt väl ut. Släktskapen mellan detektivarbete och vetenskaplig undersökning betonas ofta i R:s romaner, samtidigt som dessa inte sällan antyder en moralisk problematik: åstadkommer man inte mer skada än nytta genom att söka tillfredsställa sin nyfikenhet och gräva i det förflutna? Här som på en del andra punkter finns paralleller mellan R:s hjälte och Dorothy Sayers' Peter Wimsey, även om R undviker den stora patetiken och överhuvudtaget arbetar med diskretare medel än Sayers. Kennet saknar sålunda lord Peters färgstarka framtoning.

R hade framgång hos såväl kritik som publik vilket svarar mot en både elitistisk och folklig sida hos honom. Han nådde aldrig samma försäljningssiffror som Trenter och Lange men hävdade sig väl på bokmarknaden och betraktade själv deckarförfattandet som "lukrativt". I brevväxlingen med förlagschefen Ragnar Svanström på Norstedts anar man inte desto mindre en viss frustration över att den "riktiga" roman som R uppenbarligen drömde om aldrig blev skriven. Och bara några månader efter hans bortgång utkom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Roseanna, den första delen av Roman om ett brott, varigenom den sv detektivromanen i grunden förändrades. R skulle knappast ha känt sig hemma i det nya sällskapet.