Leonie (Nelly) Sachs

Sachs, Leonie (Nelly), f 10 dec 1891 i Berlin, d 12 maj 1970 i Sthlm, Högalid. Föräldrar: fabrikören William Georg S o Mar-garete Karger. Elev vid privatskola i Berlin 97–00, erhöll privatundervisn 00–02, åter elev vid privatskola där 03–08, kom som flykting till Sverige 16 maj 1940, sv medborgare 25 april 1952. Förf. – Led av uti akad:er, erhöll ett flertal lyrikpriser, Nobelpristagare i litt (tills med Josef Agnon) 66. – Ogift.

S växte upp i Berlin som enda barn till en välsituerad judisk industriman. Själv skulle hon 1967, då hon valdes till hedersmedborgare i den gamla hemstaden, rapportera att barndomen varit harmonisk, om än inte utan orosmoln: "Det härskade en konstnärlig atmosfär i vårt hem." Familjen bodde furstligt på en av Berlins finaste adresser. Fadern var en mångsidig begåvning som även sysslade med uppfinningar och hyste konstnärliga ambitioner - ofta spelade han egna "fantasier" på familjens piano om kvällarna. I den firma som han ledde tillsammans med sina bröder var han den naturliga auktoriteten. Modern ägnade sig åt hemmet och skall ha haft en sorgfri natur. Efter några år fick S avbryta skolgången på grund av bräcklig hälsa. Istället undervisades hon privat. Dock kunde hon återvända ett par år senare och slutföra skolgången.

Föräldrarna uppmuntrade S:s konstnärliga intressen. Redan som barn hade hon gripits av de sköna konsterna och fastnat för dansen som människans sanna formel. "Dansen var min uttrycksform före ordet", framhåller S i ett brev i jan 1959: "Mitt innersta element. Bara genom tyngden i det öde som träffade mig fördes jag från denna uttrycksform till en annan: ordet." Vid knappa sexton års ålder hade S hunnit skriva en rad sagor och berättelser, präglade av längtan och ensamhet. Från denna tid stammar även bekantskapen med en man, som kom att utlösa en intensiv kris. Mannen var redan bunden och lämnade snart S, som drabbades av "kärlekens största smärta". Hennes häftiga psykiska reaktion utvecklades till anorexi och hon skall ha varit nära döden. Senare återkom S ofta till mannen i beslöjade ordalag och talade om honom som "den döde brudgummen" (han mördades i ett av nazisternas utrotningsläger under kriget).

1921 debuterade S med Legenden und Erzählungen. Upplagan var blygsam och boken rönte föga uppmärksamhet. Starkt påverkad av en tysk berättartradition formade S texterna till romantiska tablåer och stämningsfyllda scenerier, med narrar, artister och helgon som huvudaktörer. En viktig influens var Gösta Berlings saga, som hon fått i present femton år tidigare och som hon tycks ha skattat mer än någon annan skrift.

Legenden und Erzählungen är inget mästerverk men kom att spela en viktig roll i S:s liv. I nov 1921 skickade hon boken till Selma Lagerlöf med orden: "Denna bok ... skrevs av en ung tyska som i den stora svenska diktarinnan hedrar sin lysande förebild". En månad senare kom svaret: "Hjärtligt tack för den fina boken! Kunde inte ha gjort det bättre själv." När S i mitten av maj 1940 lyckades fly från Tyskland med sin mor - fadern hade avlidit redan 1930 efter långvarig sjukdom - skedde det med just Lagerlöfs hjälp. Den sv staten fordrade en garantisumma om 100 kronor per person och månad och intyg från två inflytelserika personer för att släppa in flyktingar. Under en äventyrlig resa till Mårbacka sommaren 1939 hade S:s väninna Gudrun Dähnert, född Harlan, utverkat Lagerlöfs hjälp. En kort tid senare lyckades hon vinna även prins Eugens stöd. Tack vare deras intyg samt bistånd från lektor Enar Sahlin (se släktart) fick S och modern till sist inresetillstånd.

Tidpunkten var kritisk. Ännu beviljades utresetillstånd för judar som saknade straffregister, men det överväldigande flertalet arresterades vid gränserna. Att mor och dotter lyckades fly kunde de tacka en humant sinnad polisman för, som bestämt avrådde dem från att ta tåget och istället ombesörja flygbiljetter. Med två handväskor och några få riksmark i börsen fick kvinnorna plats på det sista flyget från Berlin till Sthlm. Paret ankom till Bromma flygplats 16 maj 1940.

De första dagarna inkvarterades S och modern på ett barnhem, senare hos olika familjer. I okt 1941 flyttade de så till en egen lägenhet i den judiska församlingens hus på Bergsundsstrand på Södermalm i Sthlm. Under stora umbäranden levde de här i "dunkelhet och kyla". Ekonomin var knapp, men ur korrespondensen talar förtröstan. Vänner fanns, omtanke likaså. Snart stiftade S bekantskap med kolleger. Sivar Arnér bodde i samma fastighet och under de närmaste åren fick hon vänner i Brita och Johannes Edfelt, Margaretha och Bengt Holmqvist samt Lenke Rothman och Peter Weiss – senare även Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Ragnar Thoursie. 1948 flyttade S tillsammans med modern in i den enrummare på tredje våningen i samma hus som skulle förbli S:s hem fram till hennes död. Med utsikt över Mälarens vatten och cementfabriken på andra stranden blev detta S:s fasta punkt i tillvaron. Här tog hon hand om modern fram till dennas död 1950, och i det rosa-målade köket – kallat "Kajutan" – tillkom dikter som inte påminde om något hon skrivit tidigare. I ett brev framhåller S: "Har ju aldrig varit en dikterska av det slag som man antagligen förstår därmed. Har fram tills idag aldrig ägt ett skrivbord – mina manuskript ligger här i köksskåpet."

De första diktsamlingarna som S utgav under efterkrigsåren, In den Wohnungen des Todes (1946) och Sternverdunkelung (1948), lever hon sig in i de mördades martyrium. Redan i öppningsdikten i den första boken, tillägnad "mina döda bröder och systrar", talas om "skorstenar / på Dödens sinnrikt byggda boningar", där "Israels kropp, upplöst i rök, / gled genom luften". Denna rök utgör den svarta andning som flämtar i S:s första dikter i exilen. Hennes texter vill vara "gravskrifter skrivna i luften" som erbjuder en "andningspaus för längtan".

S:s tidiga dikter uppvisar en del likheter med efterkrigstidens så kallade "ruinlyrik", en bekännelseinriktad poesi i vilken lidandemystik och fromhetspatos ofta desarmerar kraften i utsagorna. Först i och med 1950-talets böcker – framför allt Und niemand weiss weiter (1957) och Flucht und Verwandlung (1959) – finner hon en poetisk form där allvar legeras med klarhet, lidelse med skärpa. S:s dikter blir nu komplexa och dynamiska. Det motivstoff som tidigare hämtats nästan intakt ur religiös vishetslitteratur - indiska och kinesiska fromhetsböcker, chassidiska berättelser och Grimms sagor – får här en vikt och ett värde som endast ett poetiskt universum med egna koordinater uppvisar. Ännu skriver S i marginalen till en religiös tradition, men hennes behandling av dess teman kodas nu på ett personligt sätt.

S:s mogna diktning vill "skriva de första bokstäverna / i det ordlösa språket" - en ambition som antyder det nära samröre S vill se mellan poesin och det osägbara. Pauser, avbrott och djärva sammandragningar organiserar ofta stoffet. På så vis uppstår ett tystnadens skrivsätt, där gåtfulla åtbörder och sinnliga överklivningar erinrar om S:s tidiga kärlek till dansen. Dikterna öppnar sig för en tidigare okänd rumslighet, ett "osynligt universum" till vilket S ofta återkommer och i vilket döda och levande inte längre kan skiljas åt.

Mot slutet av 1950-talet kom erkännandet. Den tillbakadragna S tilldelades nu priser och utmärkelser i sitt forna hemland. Hennes verk översattes och fick stor spridning. Sceniska dikter sattes upp och en yngre författargeneration, däribland Peter Hamm och Hans Magnus Enzensberger, visade starkt intresse. Till denna sena skapandeperiod, märkt av upprepade vistelser på mentalsjukhuset Beckomberga, hör också den för S viktiga bekantskapen med Paul Celan, en annan poet av judisk börd som skrev på tyska. 1966 delade S Nobelpriset i litteratur med Josef Agnon.

"Döden var min läromästare", bekänner S på ett ställe. Under det sena 1960-talet skrev hon dikter vars knappa utsägelse-form och blixtartade konkretion gör hennes verk till ett av de bestående i den moderna tyska litteraturen. De fyra diktcyklerna Gluhende Rätsel blandar elliptisk abstraktion med vardagens drabbande konkretion, ångestens tyngd med hoppets lätthet. S skapar en poesi med självlysande kraft, där "glödande gåtor" brinner i den oerhörda förvandling från stoft till stoft-löshet som kom att bli hennes poetiska signatur. Här är allt förändring och ögon-blicksskarp insikt. Materian genomlyses och dammet, askan och röken andas med den pågående skapelsens plågsamma skönhet: "Den skapande luften drar långsamt på sig / den nya födelsens hud / Smärtan inpräglar sig / med ansiktenas solfjäder / Levandet och Döendet går vidare-."