J Erik Lindegren

2 Lindegren, Johan Erik, sonson till L 1, f 5 aug 1910 i Luleå, d 31 maj 1968 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: civiling Ernst Tullius L o Alma Elisabet Elfgren. Studentex vid hal i Östersund vt 30, inskr vid StH vt 31 o vt–ht 32, litt:kritiker, red för Prisma 48–50. SA:s Bellmanspris 58, Samf De Nios pris 61, LSA 62 (led av Nobelkomm 64).

G 1) 2 juli 1941 (–49) i Sthlm (enl vb för Dalarö, Sth) m Laila Bill, f 20 mars 1911 i Gällivare, Nb, dtr till läkaren Axel B o Katarina Elisabet Huldt samt förut gm kanslirådet Olof (Olle) Alfons Berger; 2) 28 okt 1950 i Malmö, S:t Pauli, m FrKA:s sekr FK Karin Bergqvist, f 5 sept 1924 där, ibid, dtr till ing Carl Gustaf B o Marie Iffland.

I Erik L:s diktning spelar barndomshem och uppväxtmiljö en mycket liten konkret roll. Studiet av sambandet mellan liv o dikt framstår över huvud taget som något mycket subtilt, när det gäller hans konstnärliga gärning. Det hindrar inte att upplevelser o erfarenheter från barn- o ungdomsår indirekt, på ett djupare psykologiskt plan, satt sin prägel på hans lyrik. I viss utsträckning torde den förhållandevis harmoniska o konstnärligt intresserade hemmiljön ha främjat hans konstnärliga dispositioner, även om den inte direkt uppmuntrade honom att välja den konstnärliga banan o generationsmotsättningarna i förhållande till fadern tycks ha varit starka.

L:s far var ingenjör, anställd vid Statens Järnvägar, o musikaliskt intresserad. Ett musikaliskt påbrå kom från farfadern tonsättaren Johan L (L 1) o fördes vidare till L, vars musiklidelse på olika sätt återspeglas i hans diktning o över huvud taget i hans konstnärliga verksamheter. Modern kom från en borgerlig, värmländsk släkt o hade litterära intressen.

På grund av faderns yrke flyttade familjen ofta mellan olika sv städer. L föddes i Luleå, sin skolgång började han i Malmö, men den fortsattes från o med hösten 1919 i Kiruna.

1930 tog han studenten i Östersund, eftersom Kiruna saknade gymnasium. Somrarna tillbringade familjen i Ängelholm, vars mondäna badortsliv i viss mån tycks ha präglat den blivande diktarens attityder. Som gymnasist utvecklade L dels en utåtriktad sida, med aktiva idrottsintressen o ivrigt deltagande i föreningslivet, bl a som handbollsspelare o kapellmästare, dels en mer inåtvänd sida, som kom till uttryck i hans första lyriska försök, publicerade i gymnasietidningen Heimdall, för vilken han snart stod som redaktör. Tidigt litterärt medveten orienterade han sig en tid i riktning mot en vitalistisk modernism av De fem ungas märke.

Efter militärtjänstgöring i Gävle slog sig L 1931 ned i Sthlm o påbörjade studier i litteraturhistoria o filosofi vid StH. Någon examen ledde inte dessa studier fram till; de antog snart karaktär av en fri, självständig bildning, som lade grunden till L:s vidsträckta beläsenhet o orientering i samtida idévärld o litteratur o dess bakgrund. Hos de släktingar, där L en tid under studieåren bodde, rådde en något stagnerad konstnärlig atmosfär. Kierkegaard o Vilhelm Ekelund var husgudar, o hos L grundlades här, med hans egna ord, "ett etiskt avståndstagande från en förfalskad enkelhet".

Bevarade anteckningsböcker från de första åren på 1930-talet bekräftar att L vid denna tid genomgick en intellektuell mognadsprocess. Dagboksanteckningar, aforismer och romanfragment ger vid handen att en ungdomlig dandyism med en ironisk o illusionslös sofistikation inför livet o erotiken å la Oscar Wilde o spirituell fransk roman- o aforismkonst så småningom fördjupas till en alltmer komplicerad medvetenhet om tillvarons o jagets motsägelsefullhet, en dialektisk utveckling där Kierkegaard o Valéry uttryckligen men med all säkerhet också Ekelund varit förebilder o ledstjärnor. Citat av Baudelaire, Mallarmé o Valéry röjer tidig beläsenhet i den symbolistiska traditionen. Slutligen framträder en redan tidigt väckt känsla av särlingsskap o utvaldhet o en intensiv framtidstro ("Det stora heliga hos mig är tron på min framtid").

Samtidigt fortsatte L att skriva lyrik, o några av dessa tidiga diktförsök samlades så småningom till en tunn liten debutsamling, Posthum ungdom, som genom Anders Österlings förmedling utgavs av Bonniers 1935. Den har en tämligen konventionell formgivning o står 1930-talets akademiska lyrik (Malmberg, Gullberg, Edfelt) närmare än den samtida lyriska modernismen. En viss samhörighet med fransk symbolism alltifrån Baudelaire kan emellertid spåras. Motiviskt framträdande i samlingen — som L själv senare knappast ville kännas vid — är dandyposen o en ungdomlig spleen o världströtthet.

Efter debuten, som mottogs relativt väl av kritiken, bosatte sig L för en tid i Marsfjäll, där han gjorde nya men föga lyckosamma försök att skriva en roman. Han träffade sin första hustru, Laila Bill, med vilken han efter en tid flyttade samman; formellt ingicks äktenskap först 1941, sedan hon fått ut skilsmässa från sitt tidigare gifte.

I L:s litterära utveckling betydde det sena 1930-talet en successiv orientering mot ett modernistiskt formspråk (T S Eliot, fransk surrealism, engelsk trettitalslyrik) o ständigt nya kontakter inom de nya konstriktningarna. Av stor betydelse blev en resa till den finlandssvenska konstnärskolonin i Kuokkala sommaren 1937, där L träffade de stora finlandssvenska modernisterna Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Rabbe Enckell mfl. Särskilt kontakten med Enckell blev på sikt fruktbar. I den efterföljande korrespondensen framträder denne som något av en konstnärlig mentor för L under ett vitalt konstnärligt utvecklingsskede.

S å knöts en annan viktig kontakt med den unge diktaren Karl Vennberg. Tillsammans översatte de Eliots versdrama Murder in the Cathedral till svenska; översättningen trycktes 1939 o antogs av Dramaten till dess uppsättning på rekommendation av Hjalmar Gullberg, som först fått erbjudandet. Släktmässigt knöts de bägge unga diktarna till varandra genom att Vennberg gifte sig med L:s yngre syster Anna-Lisa.

1939 lärde L känna Artur Lundkvist, o genom denne fick han ytterligare kontakter med internationell modernism. På hösten s å, efter krigsutbrottet, flyttade L o Laila Bill samman med Lundkvist o Maria Wine i en villa på Dalarö utanför Sthlm, där de gemensamt levde under ett par år framåt. Tillsammans tolkade de bägge diktarna nu Rilkes Duinoelegier. En av dem båda planerad tolkningsvolym av utländsk modernistisk lyrik blev däremot aldrig verklighet, inte heller L:s planer på en resa till Paris, vilka omintetgjordes av krigsutbrottet.

Samma höst började också L, uppenbarligen under trycket av krigsutbrottet, att skriva de sjustrofiga, "söndersprängda" sonetter, som senare skulle bilda samlingen Mannen utan väg. Arbetet med denna samling fortsatte under våren o sommaren 1940, i en paus mellan militära inkallelser. Han läste upp de nyskrivna dikterna i en sluten litterär krets hemma hos Tora Dahl o Knut Jaensson (bd 20), o några av dem sändes till Rabbe Enckell i Finland. Den färdigställda samlingen refuserades av såväl Bonniers som Tidens förlag, o L lät med ekonomiskt bistånd utge den på eget förlag våren 1942. På grund av dess radikalt omvälvande konstnärliga karaktär väckte den föga förståelse varken hos kritik — med undantag för välvilliga recensioner av Lundkvist, Vennberg o Ekelöf — eller publik. Vid 1940-talets slut framstod den emellertid som decenniets viktigaste generationsdokument.

I efterhand framstår Mannen utan väg som en av den sv 1900-talslyrikens mest betydelsefulla diktsamlingar. Dikterna söker återge det moderna medvetandets komplikation o motsägelsefullhet i en kaotisk tid, präglad av destruktiva politiska skeenden o en radikal omvälvning av världsbilden. I ett aldrig publicerat förord hävdade L att det var diktens uppgift "att bereda framtiden genom att vägra förvanska nuet, att ge uttryck åt kanske inte önskvärda men starka känslor, ... att uppleva och uttrycka tidens avgrunder, dess svindlande nivåskillnader med en så fysiskt påträngande påtaglighet som möjligt." De språkliga uttrycksmedel denna gestaltningsprocess krävt har drag av både musik o surrealistisk konst — Picassos Guernica liksom "modern klassicerande musik" hör enligt L själv till inspirationsbakgrunden. Symboler o abstrakter möts enligt en de oväntade ordkollisionernas princip som omöjliggör entydiga tolkningar men som gör att texten kan läsas på flera olika plan. I ett senare sammanhang skulle L kalla sin poetiska teknik "känslorealism" o framhäva diktens karaktär av vision, där tanke, känsla o sinnesintryck sammansmälter.

Något genombrott för L innebar inte Mannen utan väg. För att försörja sig var han hänvisad till översättningsarbete, bl a av William Faulkners Light in. August, verk av Graham Greene o Upton Sinclair (tillsammans med Vennberg). En bana som essäist o kritiker öppnade sig också för honom vid denna tid. Han skrev essäer om bl a Auden, Spender o Ekelöf. Som kritiker framträdde han i tidskrifter som BLM, Vi, Tiden, Frihet o Kulturfront. Från o med hösten 1942 medverkade han som recensent på Aftontidningens kultursida. När Expressen grundades hösten 1944, knöt dess chefredaktör Ivar Harrie L till kulturredaktionen som lyrikrecensent. 1946 övergick han till S-T, där han under flera år var flitigt verksam som recensent fram tom 1950, då han övergick till DN. Från denna tid avtar emellertid hans kritiska verksamhet betydligt. Även som essäist o kritiker har L gjort en betydande o personlig insats, präglad av intellektuell analysförmåga o konstnärlig kompromisslöshet likaväl som av personlig värme o förmåga till förståelse av honom själv avlägsna litterära genrer o former. Hans prosastil är originell i sin virtuosa komplexitet, sin variationsrikedom o sin blandning av polemisk-ironisk furia o konstruktiv vidsynthet. En posthum samlingsvolym med essäer o recensioner, Tangenter, utkom 1974.

Vid mitten av 1940-talet hade L litterär hemmahörighet i en mer eller mindre fast gruppbildning av yngre diktare, vars givna medelpunkt han snabbt blev i kraft av sin beläsenhet, sin konversationstalang o sin intellektuella o konstnärliga auktoritet. När Bonniers utgav en andra upplaga av Mannen utan väg, bemöttes den av Sten Selander i SvD 1946 med en ytterst nedgörande kritik. L gick i svaromål i S-T med ett "tal i egen sak", som var ett lysande försvar för den lyriska modernismen över huvud taget. Detta var upptakten till en ytterst intensiv debatt om den nya poesins uttrycksmedel. Den slutade med ett markant genombrott för den modernistiska poesin, o L:s ställning som ledande talesman för "40-talisterna" befästes.

Våren 1946 fick L i uppdrag att skriva lyriska vinjetter till ett samlingsverk med Halmstadgruppens konst. L tillbringade en del av sommaren tillsammans med konstnärerna vid deras samlingspunkt utanför Halmstad o förberedde sig intensivt att tolka de surrealistiska konstverken till lyrik (Hallind). Volymen utkom 1947, o ett par av L:s lyriska bidrag hör till det bestående i hans konstnärliga produktion, t ex Kosmisk moder till en tavla av Waldemar Lorentzon.

Huvudnumret i den konstnärliga verksamheten var emellertid diktsamlingen Sviter, som utkom 1947 o blev en stor kritiker- o även publikframgång. Den nya samlingen innehöll dikter som tillkommit alltifrån slutet av 1930-talet. Där finns tidsdikter o dikter som stilmässigt ligger nära Mannen utan väg. En intensiv kärleksupplevelse vid mitten av 1940-talet utgör bakgrunden till en rad extatiskt sköna kärleksdikter, av vilka framför allt Arioso blivit ett av de mest lästa o omtyckta erotiska poemen i sv lyrik. Avancerade musikaliska principer kännetecknar denna kärlekspoesi, liksom den avslutande, ljust framtonande dikten Pastoralsvit, som utgör en av de konstnärliga höjdpunkterna i L:s lyriska produktion.

Inför nyåret 1945 hade L önskat sig att "Sverige blir ett kulturland". Bakom denna önskan låg en hos L redan på 1930-talet framträdande känsla av sv kulturell efterblivenhet, som ytterligare närdes av beredskapsårens torftiga klimat. Många av hans aktiviteter vid denna tid måste ses i ljuset av denna känsla. Tillsammans med den estniske diktaren o kritikern Ilmar Laaban tolkade han modern fransk lyrik till svenska (Paul Eluard, René Char, Francis Ponge, Pierre Emmanuel mfl). Tolkningarna utgavs 1948 i en volym, 19 moderna franska poeter, som påtagligt bidrog till att internationalisera det sv lyrikklimatet.

Viktigast härvidlag är dock L:s initiativ till en bred o vittsyftande kulturtidskrift, Prisma, som utkom på Norstedts förlag 1948–50. L blev dess redaktör med en redaktionskommitté vid sin sida bestående av framstående representanter för de olika konstarterna, för fdosofi m m. L satte i hög grad sin personliga prägel på tidskriften, som kännetecknades av en frapperande mångsidighet o en hög intellektuell o konstnärlig nivå. Dess syfte var att mot efterkrigstidens politiska klimat belysa de olika konstarternas villkor o betydelse i samtiden. I temainriktade nummer o enskilda artiklar riktades uppmärksamheten exempelvis på Baudelairetraditionen inom den moderna lyriken, den moderna dansen, mondialismen etc. För världsmedborgarrörelsen uttryckte L här en viss sympati, helt i förening med en mycket tidigt framträdande dragning till en konstnärligt uppfattad anarkism. Även till den s k tredje ståndpunkten ställde han sig i viss mån förstående, även om han uttryckligen önskade prioritera västerländska värden som humanism, frihet o individualism.

Av ekonomiska skäl lades Prisma ned efter 1950, vilket torde ha varit en svår besvikelse för L. Litterärt sett trädde han nu in i en ny fas. Hans tidigare äktenskap hade upplösts 1949, o han ingick 1950 nytt äktenskap med Karin Bergqvist, en ung konsthistoriker från Malmö. En resa till Paris våren o sommaren 1949 gav L äntligen möjlighet att få internationella kontakter. Han knöt också vid denna tid förbindelse med danska modernister som t ex Paul la Cour. Hans översättarverksamhet var inriktad på diktare som Wallace Stevens o Dylan Thomas samt på T S Eliots o Paul Claudels dramatik.

Första hälften av 50-talet var en lyriskt sett utomordentligt fruktbar tid. Successivt växte en ny diktsamling fram; särskilt år 1954 gav inspirationen rikt utbyte. Sent på hösten s å utkom den nya samlingen, Vinteroffer, som mottogs med en för sv förhållanden ovanlig förväntan o hänförelse o blev en enhällig kritikersuccé. Kort efter publiceringen mottog L Boklotteriets stora pris, det s k Lilla Nobelpriset på 25 000 kr. Dikterna i Vinteroffer har till stor del en mörkare, mer resignerad prägel än poesin från mitten av 1940-talet. Det mytiska rituella mönstret är påfallande, med bl a anknytning till Stravinskijs Våroffer, o kretsar kring döds- o pånyttfödelsemotiven. Som tidigare spelar konstmotiv en stor roll (Hill, Utrillo). En närmare personlig bakgrund med anledning av att fadern omkommit i en trafikolycka 1953 skymtar i ett par av dikterna. Många av samlingens poem hör till de stora poetiska visionerna i sv lyrik, så exempelvis inledningsdikten Ikaros, Den infrusne, Ekos klang och morgons syn, Porträtt-elegi 1877 mfl.

Någon ny diktsamling kom inte till stånd trots uppenbara planer. Men L:s senare år var ändå fyllda av ett mycket intensivt kulturarbete, dels på översättningens område, dels genom en samkonstnärlig verksamhet inom opera o balett, som framstår som en följdriktig fortsättning på de kulturella ambitioner över konstarternas gränser som manifesterats i Prisma. På bägge områdena gjorde L här utomordentligt märkliga insatser.

Bland översättningarna märks framfor allt tolkningen av den franske diktaren o sedermera Nobelpristagaren Saint-John Perses diktning i volymen Jord Vindar Hav från 1956. Vidare tolkade L lyrik av den i Sverige bosatta, tysk-judiska författarinnan Nelly Sachs, som han var personlig vän med, samt av den polske diktaren Zbigniew Herbert (tillsammans med Erik Mesterton). En ny tolkning av Rilkes Duino-elegier utkom 1967.

Alltifrån den senare hälften av 50-talet var L också sysselsatt med en nytolkning av Shakespeares Hamlet ( i samarbete med Erik Mesterton). L, i vars diktning en påtaglig Hamlet-identifikation framträder (Hamlets himmelsfärd, En sång till Ofelia), var utomordentligt lämpad för denna uppgift, o det långvariga arbetet resulterade i en djärvt modern, av L:s personliga språkgestaltningskonst präglad översättning, som i en förkortad scenversion låg till grund för en uppmärksammad uppsättning på Sthlms stadsteater 1967.

Redan vid tiden för Vinteroffer började L samarbeta med kompositören Karl-Birger Blomdahl o koreografen Birgit Åkesson beträffande ett par baletter: Öga: sömn i dröm o Sisyfos; den senare uppfördes på Operan våren 1957. En ny balett med mytologiskt motiv av detta konstnärsteam, Minotaurus, uppfördes 1958. När det gällde baletten Riter (1960), samarbetade L o Åkesson med kompositören Ingvar Lidholm. L:s roll som librettist i arbetet på denna nyskapande insats i modern sv danskonst har uppenbarligen varit betydelsefull (Hermelin).

Operakonsten låg L varmt om hjärtat på senare år, o från o med 1956 framträdde han som operarecensent i Veckojournalen. Han översatte o nybearbetade Sommas libretto till Verdis opera Maskeradbalen, på så sätt att handlingen återfördes till Gustav III:s ödesdigra maskeradbal 1792, o fyllde texten med allusioner på klassisk svensk poesi. Librettot låg till grund för en genomgripande ny uppsättning på Operan 1958, som blivit mycket populär samtidigt som den väckt internationell uppmärksamhet. 1961 slutförde L en likaledes uppmärksammad nyöversättning av librettot till Mozarts Don Juan. Med Blomdahl samarbetade L i arbetet på en modern opera byggd på Harry Martinsons rymdepos Aniara, där L svarade för det väl sammandragna librettot. Operan, som hade urpremiär våren 1959, blev en unik succé o stimulerade intresset för modern operakonst. Även den uppmärksammades internationellt o har satts upp i utlandet. Mindre framgångsrikt trots stora konstnärliga förtjänster blev Blomdahls o L:s samarbete med en opera byggd på Hjalmar Bergmans roman Herr von Hancken, som hade premiär 1965.

L invaldes i SA 1962, där han efterträdde Dag Hammarskjöld på stol nr 17. Han var en aktiv o inflytelserik medlem av dess nobelkommitté. L:s senare år präglades av en viss sjuklighet. Efter en tids sjukdom avled han i cancer våren 1968.

Trots att L:s lyriska berömmelse egentligen vilar på endast tre diktsamlingar, framstår han i kraft av sin nyskapande förmåga o sin starka konstnärliga auktoritet som en av 1900-talets stora lyriker. Hans poesi springer fram ur en stark o fundamental ordkonstnärlig begåvning i förening med ett skarpt intellekt o ett rikt känsloliv. Hans konstnärsnatur förenades med en enorm arbetsflit, varom otaliga manuskriptbuntar o anteckningsböcker i den litterära kvarlåtenskapen vittnar. Hans dikter har i regel genomgått ett mycket stort antal versioner, innan de godkänts för publicering.

I L:s personlighet framträder starkt en förtätad, expansiv o självförbrännande livskänsla, ett behov av "hög andlig temperatur", en förkärlek för det komplicerade o motsägelsefulla, som han sökte övervinna i en betvingande syntes. Det fanns uppenbarligen starka motsättningar i hans natur: mot det intensiva dynamiska står en viss vekhet o ömtålighet. Att han ägde en stark personlig utstrålning o därmed utövade ett betydande inflytande på sin omgivning, är ofta omvittnat. Till hans manifesterade kulturinsats måste också läggas en mer allmän stimulans o uppslagsrikedom. I efterkrigstidens rika kulturklimat framstår han som en fruktbar, betydelsefull centralgestalt. Efter en tid av mindre aktualitet o attraktionskraft har intresset för hans diktning under 1970-talets lopp åter kraftigt ökat.