Anna M C Sandström

Sandström, Anna Maria Carolina, f 3 sept 1854 i Sthlm, Kungsh, d 26 maj 1931 där (enl db för Stocksund, Sth). Föräldrar: lantmäterisekreteraren Carl Eric S o Anna Erica Hallström. Elev vid Statens normalskola för flickor i Sthlm läsåren 65-66 o 70-71, vid Högre lärarinnesem i Sthlm sept 71, avgångsex där 4juni 74, timlär vid Ahlinska skolan läsåren 74–82 (tjänstl ht 78), vid Södermalms h läroanstalt för flickor läsåren 81–83, grundade tills med Lars Hökerberg (bd 19) tidskr Verdandi maj 83, red där 83–mars 29, grundade tills med lärarinnan Fredrique Runquist Nya skolan (från läsåret 86–87 Anna Sandströms skola) 83, förest där ht 83–vt 26, grundade Anna Sandströms seminarium (Anna Sandströms h lärarinneseminarium) 00, förest där ht 00–vt 26, led av styr för Pedagogiska sällsk nov 92–02, allt i Sthlm. – Iqml 04. – Ogift.

Sedan Anna S vid fyra års ålder förlorat sin far fick hon ett nytt hem hos översten Hjalmar Hagberg (bd 17, s 716) och hans syster Maria Hagberg. På grund av fosterfaderns kommenderingar flyttade familjen mellan olika regementen. S undervisades i huvudsak i hemmet men gick under två läsår i Statens normalskola för flickor i Sthlm. När S som 17-åring började vid Högre lärarinneseminiariet var denna utbildningsanstalt, som grundats tio år tidigare, den enda formella vägen till högre utbildning för kvinnor. Universiteten var ännu inte öppna för kvinnliga studenter. Den treåriga seminariekursen syftade till att utbilda lärarinnor för de privata flickskolorna, och tanken var att seminariets övningsskola – Statens normalskola för flickor – skulle fungera som modell för en modernisering av flickundervisningen.

S kom under de första åren efter examen att arbeta vid systrarna Karin och Mina Åhlins skola i Sthlm men fann sig inte väl tillrätta. På egen hand fortsatte hon studier i historia, fransk och sv skönlitteratur och latin. Därtill ägnade hon stort intresse åt författare som formulerat sig i pedagogiska spörsmål och uttryckt reformtankar i skolfrågor, bl a Esaias Tegnér, E G Geijer, C J L Almqvist, N F S Grundtvig och V Pingel. Efter hand blev S alltmer kritisk till det rådande skolsystemet och dess, som hon ansåg, stela undervisningsideal och formalistiska språkkult. Hon vände sig mot latinets dominans i läroverken och mot franska språkets motsvarande särställning i flickundervisningen. 26 år gammal publicerade hon, under pseudonymen "Uffe", sin första kritiska artikel, Gifva våra flickskolor berättigade anledningar till missnöje? (Tidskr för hemmet 1880). Sitt alias hämtade S från en fornnordisk berättelse hos Saxo, som var känd bland grundtvigianer i hela Norden. Där fanns prins Uffe, som länge var tyst och overksam, men som när det verkligen gällde grep sitt svärd och upphov sin stämma. Den manliga signaturen var också en medveten förklädnad. Artikeln antogs allmänt vara skriven av någon äldre erfaren läroverkslärare och vann ett påfallande positivt gensvar från pedagoger av olika kategorier. Två år senare återkom S – fortfarande under täckmantel Uffe – med sina idéer utvecklade i en egen skrift, Realism i undervisning eller Språkkunskap och bildning (1882). Denna gång väckte utspelet uppmärksamhet i vidare kretsar. Texten recenserades och diskuterades och blev, som många senare skulle beskriva den, den tändande gnistan som samlade de frisinnade krafterna inom alla skolformer, "den blev en bekännelseskrift, en kodex för dem, som hittills famlat i mörkret" (Lindgren). "Här höra vi äntligen något nytt, detta är den hittills stumme tronarvingens röst, det är klangen av hans goda svärd", skrev Fridtjuv Berg; men vem var den hemlighetsfulle författaren?

Det står klart att S medvetet gjorde bruk av den prestige som Uffe och "hans" reformidéer åtnjöt när hon våren 1883 lade grunden till sina kommande livsverk. Utan att röja sitt alias lät hon dels Uffe fungera som samlande symbol för en livaktig pedagogisk salong i huvudstaden, dels få rollen som auktoritativ redaktör när hon startade den radikala tidskriften Verdandi. Dessutom var det med referenser till Uffes nya pedagogik som hon lät grunda en ny samskola.

Den pedagogiska salongen, eller Uffe-kretsen som den kallades, bestod av ett tiotal yngre reformivrare från olika skolformer – de allmänna läroverken, den privata flickskolan och den kommunala folkskolan – som träffades regelbundet hemma hos varandra 1883-92. Förutom S och hennes seminariekollega Fredrique Runquist deltog bröderna Fridtjuv och Hjalmar Berg, makarna Sigfrid och Sofi Almquist samt Nils G W Lagerstedt. Den lilla täta gruppen av reformvänner skulle visa sig bli en smältdegel för olika slags radikala initiativ inom utbildningsområdet: parallellt med att de möttes för diskussionsaftnar grundades på enskilda initiativ av medlemmarna två nya samskolor, instiftades Pedagogiska biblioteket i Sthlm, publicerades artiklar, författades alternativa läroböcker och utvecklades – genom de s k privata nordiska skolmötena – ett intimt samarbete med likasinnade i Danmark och Norge. Det var också Uffe-kretsen som tog initiativ till att grunda Pedagogiska sällskapet i Sthlm 1892. Även sedan salongen upplösts och flera av de gamla deltagarna uppnått betydande poster inom skolvärlden skulle det informella nätverket bestå.

Verdandi kallade S den tidskrift som hon grundade 1883 och där "Uffe" angavs som ansvarig utgivare. I tidskriften inbjöd S till ett offentligt samtal om uppfostran och undervisning. I det första numrets anmälan påpekas att det dittills saknats ett organ för de nya pedagogiska tankarna, för det "som i samtiden håller på att bildas – det vardande". Med de symbolvärden som Uffe representerade och med den i sin samtid välkände Lars Hökerberg (bd 19) som förlagsredaktör fick tidskriften en flygande start och etablerade sig snabbt som en av de viktigaste mötesplatserna för en systemkritisk idédebatt om utbildningens roll i samhället. Snart kunde redaktionen bland sina medarbetare räkna många av tidens namnkunniga skribenter och efter några år började också S framträda i eget namn. Den reformpedagogiska tidskriften kom - i stort sett - att behålla sin ställning fram till mitten av 1920-talet. I de 44 årgångarna avspeglas vitala delar av den pedagogiska idédebatten. Trots att Verdandi under årens lopp bars upp av många färgstarka artikelförfattare och under långa tider erhöll statsbidrag var tidskriften från böljan till slut S:s verk.

Den skola som efter några år skulle komma att kallas Anna Sandströms skola hade även den Uffe att tacka för sin tillblivelse. När S och Fredrique Runquist våren 1883 annonserade sin nya skola angav de att verksamheten skulle utmärkas av "de principer som framställts av sign Uffe". Då Runquist efter endast en termin drabbades av sjukdom (d 1891) kom det fortsatta ansvaret för den nya samskolan att helt vila på S. Den egna skolan och det pedagogiska skriftställeriet blev för henne ett nödvändigt växelbruk. I den praktiska skolverksamheten fick hon viktiga impulser till sina artiklar och läroböcker; genom att skriva artikulerade hon de idéer och ideal som hon önskade omsätta i sin skola, eller som hon själv uttryckte det i ett brev till Anna Whitlock 1892: "Min pedagogik är helt och hållet empirisk, jag analyserar och kombinerar de erfarenheter jag gör i mitt dagliga arbete, och det är därigenom jag skiljer mig från de gammaldags teoretikerna" (Grauers, s 162). I text och verksamhet strävade S efter den levande kunskapen, den som griper tag i människan och gör henne mänsklig. Genom historieämnet och geografiämnet skulle lärjungarna beredas möjlighet att upptäcka sin plats i världen, genom möten med en levande litteratur skulle de lära känna livet och sig själva. Med hjälp av konkretion, åskådlighet och självverksamhet byggde S den skola som hon önskade skulle stå modell för framtidens skolor.

I det längsta sökte S praktisera sitt ideal, en samskola, men efter tolv år tvang ekonomin henne att omorganisera till enbart flickskola. Vid sekelskiftet fick hon möjlighet att förverkliga sin idé om ett eget högre lärarinneseminarium som också kunde fungera som en alternativ högskola för unga kvinnor. Seminariets paroll var "Ad fontes" (till källorna) och dess verksamhet var uppbyggd kring en stomme av humanistiska ämnen som kunde kombineras med skolpraktik och föreläsningar i psykologi, pedagogik och metodik för de seminarister som önskade formell lärarinneexamen. 1908 lät S uppföra en större skol- och seminariebyggnad på Karlavägen i centrala Sthlm. Skolan hade som mest 450 elever och seminariet 100. Sammanlagt utexaminerades från seminariet nästan 500 nya lärarinnor.

Det var knappast någon tillfällighet att S publicerade sin första Uffe-artikel i Sophie Adlersparres (bd 1) Tidskrift för hemmet. S:s ställningstaganden i tidens kvinnofrågor stod nära det program som Adlersparre förespråkade och som tidigare Fredrika Bremer gjort sig till språkrör för. När Fredrika Bremer-förbundet grundades 1884 fanns S med i den innersta kretsen. Under 1890-talet skrev hon flera uppmärksammade artiklar i förbundets tidning Dagny. I en av dem – Han och Hon: Några jämförelser mellan mannens och kvinnans själslif (1890) – gick hon in i den infekterade debatten kring Strindbergs Giftas-noveller. De bidrag som väckte störst offentlig uppmärksamhet var dock hennes tre polemiska artiklar mot Ellen Key (bd 21): Kvinnoarbete och kvinnolycka: med anledning af 'Missbrukad kvinnokraft' af Ellen Key (1896), Kvinnoarbete och kvinnolycka: ännu några synpunkter (1896) och Modern romantik och etik (1898). Genom dessa välformulerade inlägg – som också publicerades som särtryck – vann S under 1890-talet en framträdande position inom sv kvinnorörelse. Hennes artiklar utgjorde ett kraftfullt försvar för mäns och kvinnors rätt till full personlig utveckling med utgångspunkt i individuella anlag och ambitioner. Att som Ellen Key reducera män och kvinnor till könsvarelser och dessutom skapa förföriska bilder av mannen som förnuftets försvarare och kvinnan som känslans, var enligt S att förringa såväl kulturen som den mänskliga potentialen. I talet Under hvilka förutsättningar kan kvinnorörelsen blifva af verklig betydelse för kultur och framåtskridande? (Dagny 1898) framhöll hon att likställighet mellan man och kvinna inte bara var den viktigaste förutsättningen för att varje individ skulle komma till sin egentliga rätt; den var också nödvändig för att möjliggöra lyckliga äktenskap och ett rikt utvecklat samhälle.

Under de följande decennierna modifierade S till en del sin tidigare könsindifferenta ståndpunkt. Som föreståndarinna för en flickskola med kvinnligt seminarium kom hon främst att engagera sig i de frågor som hade att göra med flickskoleformen och dess värde (inlägg i bl a Dagny 1914 och Verdandi 1902, 1904, 1906, 1913, 1914, 1922). S – som själv aldrig hade haft möjlighet att avlägga studentexamen och läsa vidare vid universitetet – såg en risk i att de unga akademikerkvinnornas anspråk på "manliga" karriärer höll på att göras till dogm för alla kvinnor. I artikeln Medborgerlig likställighet mellan man och kvinna (Verdandi 1921) sammanfattade S sin syn på tidens kvinnofrågor och deras komplikationer.

S:s pedagogiska idéer, som prövades inom den privata flickskolan, kom så småningom att få ett betydande inflytande också över den kommunala folkskolan genom 1919 års undervisningsplan och det statliga läroverket via läroverksstadgorna 1905 och 1928. Personligen fick S uppleva både sin samtids erkännande och dess förnekande. Hyllad av många erhöll hon 1904 medaljen Illis quorum med anledning av sin "långvariga, nitiska och framgångsrika verksamhet för den kvinnliga ungdomens bildning". Senare kom hennes insatser inom det privata flickskoleväsendet paradoxalt nog att vändas emot henne. När hon vid 75 års ålder ansökte om statlig pension, avslogs hennes begäran med motiveringen att hennes livsgärning inte ägt rum inom den offentliga sfären.

Från 1903 levde S samman med Sigrid Sandberg, lärarinna vid S:s skola och biträdande föreståndarinna vid hennes seminarium. Sandberg överlevde S med 27 år; hon ordnade S:s arkiv och lät även publicera ett urval texter av S.

Bror till Anna S var Ivar Viktor S (1852–89), som skrevs in vid UU 1871, blev MK där 1878 och åtta år senare ML. Ivar S var under studietiden amanuens vid anatomiska institutionen vid UU, där han framför allt biträdde prof E Clason (bd 8), vilken aktivt stödde honom. 1881–87 var Ivar S e lärare i histologi vid universitetet och 1888–89 tf läkare vid länslasarettet i Sala. Ivar S, som var begåvad och uppslagsrik, drabbades bl a på grund av dålig ekonomi, stor arbetsbörda och av att inte känna sig tillräckligt uppskattad av allt svårare depressioner och tog sitt liv i juni 1889.

Ivar S blev bekant för sin epokgörande upptäckt av bisköldkörtlarna 1877, tidigare kallade Sandströmska körtlarna, som han redogjorde för i uppsatsen Om en ny körtel hos menniskan och åtskilliga däggdjur (Uppsala läkarefören:s handl:ar 15, 1879–80). Den har betecknats som den sista anatomiska upptäckten om därmed menas påvisandet av ett förut okänt livsviktigt organ. I sin samtid väckte emellertid hans rön inte någon större uppmärksamhet internationellt, men i Sverige belönades han av bl a VA. Först G Retzius' (bd 30) sammanfattning i en tysk tidskrift av Ivar S:s uppsats gjorde hans insats mera känd, vilket också hade betydelse då bisköldkörtlarna 1892 "återupptäcktes" i England. Ivar S:s insats, som har jämförts med S Henschens (bd 18) bestämning av hjärnans syncentrum, blev utgångspunkten för en betydande forskning om dessa organ.