Carl Gustaf Santesson

2 Santesson, Carl Gustaf, brorsons son till S 1, f 5 juli 1862 i Sthlm, Kungsh, d 26 juni 1939 där, ibid. Föräldrar: överkirurgen, professor Carl Gustaf S o Ulrika Lovisa Vilhelmina (Mina) v Düben. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 16 dec 80, inskr vid UU 31 jan 81, med fil ex där 27 maj 82, inskr vid Kl 23 sept 82, amanuens vid fysiologiska laboratoriet 84–85, bitr laborator okt 85–nov 86, MK 27 nov 86, allt vid KI, inskr vid LU 4 dec 86, amanuens vid KI:s klinik för nervsjukdomar 1 sept 88–15 april 89, ML 31 maj 90, disp 29 maj 91, doc i experimentell fysiologi 1 okt 91, allt vid KI, studerade bl a experimentell farmakologi i Strasbourg o Leipzig okt 91–juni 93, MD vid UU 31 maj 92, uppehöll den med e o professuren i farmakologi o med naturalhist vid UU förenade undervisn:s- o examinationsskyldigheten 1 sept 93–31 aug 94, t f e o prof i med naturalhist o materia medica vid Kl 1 sept 94, e o prof i farmakodynamik o farmakognosi där 5 juli 95, ord 13 juni 08–5 juli 27, ordf i Förb för nationell fostran från 18, i Landsfören för folknykterhet utan förbud (LFUF, senare Landsfören för sund nykterhetspolitik) från 22. – LVS 22, LVA 23.

G 7 april 1892 i Sthlm, Kungsh, m Hedvig Lovisa Carolina Lovén, f 13 dec 1867 där, Jak, d 26 okt 1943 där, Kungsh, dtr till professor Otto Christian L (bd 24) o Elisabet Johanna (Hanna) Emilia v Julin.

Redan under studietiden vid KI såg S medicinens teori och grundforskning som mest lockande arbetsfält, medan han visade mindre intresse för det praktiskt kliniska arbetet. Särskilt inspirerades han av den legendariske fysiologen Robert Tigerstedt; deras vänskap blev varm och livslång. S började sin bana som fysiolog med inriktning på muskelfysiologin. Hans 1891 framlagda doktorsavhandling behandlade musklers mekanik och han blev s å docent i experimentell fysiologi.

I sina studier och sin forskning kom S tidigt att uppmärksamma frågor kring hur läkemedlen verkade i organismen. Detta skedde under en period då farmakologin bytte inriktning. Från att tidigare mer ha stannat vid den yttre beskrivningen av läkemedlen blev farmakologin strax före sekelskiftet 1900 alltmer ett fält för studier av olika ämnens fysiologiska verkningar. På så sätt föddes den moderna farmakodynamiken, en gren av fysiologin som S med stor iver ägnade sig åt.

S gjorde 1891–93 studieresor för att lära sig teknik och metoder vid olika farmakodynamiska laboratorier i Europa. Återkommen till Sverige deltog han i ansträngningarna för att förvandla det gamla ämnet farmakognosi till farmakodynamik, ett skifte som i hög grad kom att personifieras av honom. 1895 erhöll han en vid KI nyinrättad e o professur med farmakodynamisk inriktning. Till en början var den farmakodynamiska verksamheten där förlagd till det fysiologiska laboratoriet. Tanken var dock att inrätta ett separat farmakodynamiskt laboratorium, vilket skedde 1910. S blev, bortsett från studieresorna och ett kort förordnande i Uppsala, Kl trogen under hela sin karriär. Även efter pensioneringen fortsatte han sin forskning på laboratoriet.

S:s forskningar berörde genom åren flera olika områden. De arbeten som eftervärlden funnit viktigast rör toxikologiska frågeställningar. Redan tidigt kom han i kontakt med vissa förgiftningsfall, där lösningen av problemet kan liknas vid ett medicinskt detektivarbete. Ett uppmärksammat exempel var ett antal oförklarliga dödsfall på 1890-talet bland arbetarna vid en cykelfabrik i Uppsala. S:s utredning visade att orsaken var kronisk bensolförgiftning på grund av inandning av bensol vid tillverkningen av cykelringar. Hans utredning om symtomatologin vid bensolförgiftning kom att betraktas som grundläggande. En annan toxikologisk studie som S utförde gällde bromats giftighet, också den sprungen ur en yrkesmedicinsk frågeställning. Även vid framställning av säkerhetständstickor medverkade S som toxikologisk expert och konsult.

Kvicksilverförgiftningens fysiologi var ett område som till centrala delar klarlades av S; i det sammanhanget utförde han till och med en del experiment på sig själv. Ett stort antal skrifter kom han att ägna åt pilgiftets verkningar. Hans intresse för detta område väcktes vid studiebesöket i Leipzig. Vid utforskandet av pilgifter kombinerade S naturvetenskapliga studier med antropologiska observationer. Han fann att dessa gifter från olika länder i Afrika utgjordes av digitalisliknande hjärtgifter, medan de sydamerikanska innehöll det muskelavslappnande medlet curare. S:s första arbete om pilgift kom redan 1893 och det sista några år före hans bortgång. Dessa studier fick betydelse för medlets senare användning inom anestesisjukvården.

S studerade effekten av kinin och kinidin och fann att dessa ämnen medför att ett grodhjärta slår långsammare. Studierna fick till resultat att kinidin senare kom att användas som ett medel att dämpa hjärtrytmen vid snabba förmaksflimmer. Intressanta var också S:s studier över koffeinets verkningar på hjärtats funktion. Av stor praktisk betydelse var hans forskning på 1910-talet med syfte att bestämma styrkan av digitalis (extrakt från fingerborgs-blomma). 1920 visade han att digitalis endast i extremt liten omfattning utsöndras i urinen. Dessa studier är grundläggande inom klinisk farmakologi.

S var på sin tid internationellt erkänd och citerades flitigt i farmakologiska handböcker. Själv författade han ett antal läroböcker i sitt ämne. S:s farmakologiska sakkunskap kom också till användning vid utgivandet av Svenska farmakopén 1901 och 1908. Liksom många läkare vid sekelskiftet och under 1900-talets första decennier deltog S flitigt i samhällsdebatten. Han förfäktade bestämda uppfattningar men anslöt sig inte till något särskilt politiskt parti. En angelägen fråga för honom var nykterhetsfrågan och han var själv absolutist. Detta medförde dock inte att han var förbudsivrare. S kan beskrivas som skandinavist, och i den andan var han 1901–16 redaktör för Nordiskt medicinskt arkiv och senare även under många år huvudredaktör för Skandinavisches Archiv fur Physiologie. På Nobelstiftelsens uppdrag var han också från 1904 utgivare av Les prix Nobel.

Som skribent rörde sig S inom ett brett spektrum. Han medverkade bl a med en bok i serien Medicinskt folkbibliotek och var från 1903 medarbetare i NF. Flera av hans skrifter rör sig i gränsområdet mellan religion och vetenskap och behandlar frågor som naturvetenskapen kontra odödlighetstron samt medicinaren inför religionsproblemet och materialismen. 1917 gav S tillsammans med läkaren och författaren Henrik Berg ut skriften Om kaffemissbruket bland sv folket. Hans engagemang i sociala frågor tog ibland färg av Bergs hälsoreligiösa tänkande, där läkaren ansågs ha ett ansvar att förmedla sina kunskaper, men där en senare tid inte sällan ansett att detta gjordes moraliserande och med en ton av förmynderi. Dock tycktes S noga med att inte använda forskningsresultat okritiskt och propagandistiskt, vilket hans skrifter i alkoholfrågan bär vittnesbörd om. S:s stilistiska förmåga var erkänt väl utvecklad. Hans tyngsta vetenskapliga bidrag har dock ansetts något omständliga och övervägande deskriptiva på bekostnad av det analytiska.

Som akademisk lärare var S mycket noggrann och lämnade intet åt slumpen. Han förberedde sina föreläsningar grundligt och använde alltid manuskript när han talade, dock på ett sådant sätt att detta inte verkade hämmande på presentationen. Som handledare och mentor var han uppskattad. - Vid sidan av medicinen var musik och poesi två områden S gärna ägnade sig åt. Han skrev emellanåt dikter; samlingen Valda dikter utgavs som bidrag till den s k pansarbåtsinsamlingen 1912.