Johan Saxon

Saxon (till 1901 Lindström), Johan, f 17 febr 1859 i Gällersta, Ör, d 7 nov 1935 i Stocksund, Danderyd, Sth. Föräldrar: hemmansägaren Lars Johan Larsson (Lindström) o Kristina Lovisa Olsdtr. Elev vid Örebro läns folkhögskola nov 79–april 80, medarb i tidn Nerike, Örebro, 80–81, red för Arboga-posten 1881 o (Nya) Arboga tidn 81–84, för Jämtlandsposten, Östersund, 85–86, för Norrlänningen, Sundsvall, 87–90, redaktionssekr i Arbetet, Malmö, 90–91, red o ägare av Jämtlands alleh (från 94 Jämtlands tidn), Östersund, 91–04, ordf i Sv vegetariska fören från 03, red för Vegetarianen från 03, för Sånings-mannen från 04, för Vid julbrasan 05-09, red:biträde för Fredsfanan 08–09, led av styr för Såningsmannens ab 13–28, ordf i Internat vegetariska unionen 22–23, led av styr för Bröderna Lindströms förlagsab 23–28, av styr för Saxon & Lindströms förlags ab från 28, av centralstyr för Sv freds-o skiljedomsfören. – LGAA 32.

G 1) 21 aug 1886(–88) i Uppsala m Hedvig Lundcrantz, f 4 juni 1865 i Arboga, dtr till sergeanten Carl Rudolph L o Clara Erica Törnquist; 2) 19 aug 1895 i Gävle (enl vb för Östersund) m Anna Maria Bergström, f 11 mars 1866 i Ovansjö, Gävl, d 5 jan 1941 i Sthlm, Engelbr, dtr till urmakaren Jonas B o Maria Kristina Helsing.

S växte upp i ett frireligiöst och helnyktert bondehem i Närke och var också livet igenom angelägen om att vårda sitt ursprung i allmogemiljö. Men han bestämde sig tidigt för att bli journalist. Bildningsgången innehöll bl a anställningar som biträde i handelsbod, engagemang i Örebro arbetarförening och folkhögskolestudier. Från 1880 var han journalist på heltid, först i Örebro och Arboga och sedan i Östersund och Sundsvall. Efter ett kort gästspel hos Axel Danielsson (bd 10) på Arbetet i Malmö återvände S 1890 till Östersund där han köpte Jämtlands allehanda, senare omdöpt till Jämtlands tidning. Han skrev ofta under signaturen Saxon och 1901 tog han den som sitt efternamn.

I Östersund blev S och tidningen medelpunkten i ett rikt folkligt föreningsliv. Jämtland var godtemplarlandet framför andra och nykterhetsvännen S hade en tacksam marknad att odla. Han gav avgörande impulser till hembygdsrörelsen, var aktiv inom den ideellt sinnade ungdomsrörelsen, var med om att bilda Östersunds vegetarförening samt en djurskydds- och fredsförening i staden och var även en av eldsjälarna vid tillkomsten av Birka folkhögskola utanför Östersund. Han drömde om att göra den och tidningen till ett centrum för vegetarismen.

När Sv vegetariska föreningen bildades på S:s initiativ 1903 kunde han börja ge ut föreningsorganet Vegetarianen från det egna tryckeriet. Birka folkhögskola, vars förste rektor var Robert Mörner (bd 26, s 291), blev dock inte vad S drömt om. Lokala motsättningar gjorde att S lämnade Östersund för att i Sthlm starta veckotidningen Såningsmannen, vars första nummer utkom i dec 1904. Den blev grunden för en mycket framgångsrik förlagsverksamhet, efter en omstrukturering 1928 organiserad i Saxon & Lindströms förlags ab.

S var eldsjälen bakom detta företag och dess olika föregångare men i uppbyggnaden spelades väl så viktiga roller av hans bröder, tryckerichefen och förläggaren David Lindström (bd 23) och ekonomichefen Edvard Lindström (1877–1968). Förutom böcker och "flaggskeppet" Såningsmannen gav förlaget bl a ut veckotidningarna Lektyr (från 1923) och Sv damtidning (från 1928). Såningsmannen drevs inledningsvis av S som en firma med hustrun Anna S som kamrer, men en bolagsbildning skedde 1913 varvid S blev majoritetsägare. Efter några inledande förlustår blev tidningen en mycket god affär och S kunde som en välbeställd man bosätta sig i villasamhället Stocksund där han inredde sin privatbostad, villa Vegeta.

S:s gode vän Fredrik Ström har gett en skildring av hur det kunde vara att gästa villa Vegeta i slutet av 1910-talet. S höll sina gäster med allt utom tandborste: dusch i källaren, solbad på taket, gymnastikgrejor och kvartslampa i gästrummet, nattlinne, badkappa och ofta även slips, som man fick som minne. Han visade också alltid sin garderob, där det rådde minutiös ordning, där pälskläder var bannlysta och där varje plagg var valt med nästan vetenskaplig omsorg. Han gav också råd för en bättre hälsa: "Fördärva er inte genom opraktisk klädedräkt och osund föda, kasta bort tobaken liksom spriten" (Ström, s 172).

Ströms beskrivning är vänligt ironisk men ger ändå i ett nötskal mycket av S:s ställning inom sv samhällsdebatt årtiondena efter sekelskiftet 1900. Här förenas ordning i garderoben med omtanke om hälsan hos de samhällsomstörtande vänstersocialisterna; det gällde inte bara Ström utan även Carl Lindhagen (bd 23) och Fabian Månsson (bd 26) som 1917 gick från socialdemokraterna till de radikalare vänstersocialisterna. Gärna revolution, men tag först ett äpple och byt till rena kalsonger.

Det vore lätt att uppfatta S som en särling. "Gräsätaren", "Sveriges magraste man", var en tacksam måltavla för ironiska kommentarer. Det är nästan regel att hans namn föregås av epitetet "den originelle". Och visst var han originell, men inte bara. Han var också en av 1900-talets mest framgångsrika förläggare och tidningsutgivare och en person med respekt inom folkliga kretsar. När han gick bort var det en av Sveriges mest populära män som försvann: Hans korta vita skägg och hans lilla spensliga figur var bekanta i varje vrå av vårt land. Folk tyckte om honom. Man tyckte, att den lille livlige gubben med de många intressena på ett särskilt okonstlat sätt var sig själv (Linder). Till S:s popularitet bidrog inte minst författandet av folkkära "skillingtryck" som Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död.

S:s politiska hemvist fanns på vänsterkanten i form av ett radikalt frisinne. Han kan föras till samma kategori av vänsterpersoner som P J Rösiö, Carl Lindhagen, Karl-Erik Forsslund, Johan Hansson, Fredrik Ström, Ellen Key med flera. De ingick alla i en "röd-grön" tradition, som vände sig mot industrialismens utarmning av människor och natur och förenade en radikal hållning i politiska och sociala frågor med en hyllning av värden som brukandet av jorden, småskalighet och arbetsglädje.

S hade själv under en resa i England 1890 stiftat bekantskap med två av de stora förebilderna och idégivarna: formgivaren, författaren och den socialistiske utopisten William Morris samt den ryske fursten och anarkisten Peter Kropotkin. Särskilt den sistnämnde gjorde stort intryck. S ägnar ett helt kapitel av sina memoarer åt mötet med honom och hans undersökningar av det lilla, intensiva jordbruket. Kropotkin "skall visa huru jordens växtkraft är så gott som outtömlig och huru vi nu blott ha en dunkel föreställning om vad vi kunna avlocka jorden ... Växterna kunna acklimatiseras i otrolig grad, och växthus skola göra resten. Varför odla ni inte druvor i Norrland, där bränslet är så billigt?" frågar han" Q L S, En tidn:mans minnen, s 169 f).

Det intryck som Kropotkin gjorde på S var så stort att han så sent som 1925, i en skrift om det kreaturslösajordbruket, fortfarande kunde hänvisa till den optimistiska föreställningen om möjligheten att odla exotisk frukt i Norrland. Skriften ger också exempel på den väldiga optimism som detta "alternativa jordbruk" väckte. Sverige kan, skrev S, "utan svårighet föda 100 miljoner människor, om vi stryka nötkreaturen ur vår tillvaro och leva direkt av jordens alster".

I sin ungdom betraktades S som socialist eller anarkist. Det var först i Östersund, sedan han etablerat sig som tidningsägare, som han uppträdde som frisinnad liberal. Men det uteslöt inte en välvillig inställning till den socialistiska vänstern. Han kunde ösa galla över profithungriga rustningsintressen och sympatiserade under åren kring första världskriget med den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och dess antimilitarism och agitation för ett rättfärdigare samhälle. Han stödde också den vänstersocialistiska utbrytningen ur det socialdemokratiska partiet.

S ville förena bonden och arbetaren mot storkapitalismen och finna en syntes av liberalismen - läran om friheten - och socialismen - läran om det allmännas bästa. Han varnade också för en utveckling som skulle göra "staten och dess ämbetsmän eller trusterna och deras chefer till herrar över en hjord av människorobotar och människokuggar". S manade: "Centralisera icke samhället! Gör det icke till en enda verkstad. Ni skapar bara en andlig grottekvarn. Socialisera inte för mycket. Akta dig för en jättelik, statlig och kommunal byråkrati. Decentralisera produktionen, dock icke i alltför små delar. Undervisa ingenjörer och verkmästare i människokunskap. Beskatta vinsterna och inkomsterna, så att ni kan skapa en verklig folkpension och ge lån åt driftiga företagare i arbetslöshetstider; håll alltid hjulen igång. Och se till att folk trivs på landsbygden och vid jorden och skogen. Ge alla en sparbanksbok vid födseln och alla en hedersam begravning, där livsverket erkännes av samhället" (Ström, s 171).

Trots sympati för socialism och anarkism och alla stora samhällsreformer, var ändå S:s kungstanke att alla reformer måste bölja med individens egen kropp. Inte ens den bästa samhällskonstruktion hjälper om det är "svaga, lastbara stackare" som skall förverkliga teorierna.

Se till att få frisk luft, manade S i den populära etikettsboken Umgängeskonst -Levnadskonst (1911). Se också till att få kroppsrörelse - helst genom trädgårdsarbete - men undvik sport. Se till att få tid över till rekreation med läsning, sällskapsliv och goda nöjen och resor. "Den dag varje svensk tar sig 14 dagars ledighet årligen bli vi ett mycket sundare och trevnare folk än vi nu äro."

Det viktigaste av allt, om man ville vara frisk, var att hämta sin föda ur växtriket. Människans naturliga näring är nämligen säd, frukt och nötter. Rotfrukter och grönsaker kan gå an och i värsta fall kan man även stoppa i sig animaliska produkter som mjölk, smör, ost, ägg och honung. Men kött är giftigt! S utnyttjade skickligt möjligheten att framställa den ohygieniska animaliehanteringen i ogynnsam dager, bl a mjölkens väg från kon till dricksglaset.

I Vegetarianen införde S som stående inslag notiser om "vegetariska sportsegrar", bekännelser från "kändisar" som övergått till vegetarisk diet, snusk i kötthanteringen och tips på alla tänkbara huskurer. Männen fick lära sig att helskägg är att föredra - rakning och klippning förbrukar kroppens reservkrafter - och kvinnorna fick mönster till reformkläder. Tidningen höll sig givetvis också med en esperantospalt samt "Hygienisk vers".

S:s överlägset största boksuccé blev Umgängeskonst - Levnadskonst, en etikettsbok med råd i stort och smått om hur man för sig på gatan, uppträder under åk- och ridturer, beter sig vid t ex visiter, bjudningar, förlovning och bröllop, till bords, inom familjen, med barn och grannar, i naturen, på cykelturer och på hotell. Efter första upplagan trycktes den i ytterligare åtta och såldes i 70000 exemplar. Bakom de detaljerade goda råden - alltför lätta att senare ironisera över - döljer sig en vision av ett nytt och bättre samhälle som faktiskt skulle kunna karaktäriseras som radikalt och som i sig fångar mycket av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets samhällsreformatoriska stämningar.

Vad Umgängeskonst - Levnadskonst uttrycker är något som S ständigt återkom till och som han formulerade i sentensen: "all reformation skall begynna hos oss själva". Han var i alla avseenden företrädare för en radikal individualism. "Vad nyttar all materiell kultur; vad hjälper det om vi har den bästa konstitution i världen, om vi ej ha goda människor?" All reformation måste börja hos oss själva, i vårt levnadssätt, i uppträdandet, kläderna, den personliga hygienen, kroppsvården, drycken och födan. Det innebar ett nej till allt som är osunt för kropp och själ, ett nej till sprit, kaffe, tobak, kött, vaccinering, industrialism, fåvälde. Men också ett ja till alla "humanitära och ideella strävanden", dvs framförallt till vegetarism, djurskydd, hembygdsforskning, demokrati, fred och frisinne.

Det fanns, som S såg det, en samhörighet mellan alla humanitära strävanden. Den sanne djurvännen måste bli vegetarian, vilket är toppen på djurskyddet. Vegetarianen måste bli fredsvän - hur kan man tänka på att döda människor, då man ej vill döda djur? I S:s recept ingick även en stark känsla för hembygdsforskning och vården av minnen från det förflutna. I Östersund, i samband med stadens 100-årsjubileum 1886, tog S initiativet till bildandet av Jämtlands läns fornminnesförening. Inspirationen kom förmodligen från den egna hembygden där Nils Gabriel Djurklou (bd 11) 1856 hade bildat Sveriges första regionala fornminnesförening, och fortsättningsvis var det den egna hemprovinsen som S i första hand riktade sitt intresse mot bl a i form av en rad hembygdsskildringar. Han byggde också upp ett arkiv som han på sin 75-årsdag donerade till Stiftelsen S:s Närkesarkiv i Örebro. Samtidigt donerade han en ansenlig summa pengar för arkivets utgivning av skrifter och skapade friluftsmuseet Gällersta forngård. S var även en av huvudpersonerna bakom tillkomsten av GAA 1932.

S må ha varit originell, men han riktade sitt engagemang mot områden som visat sig bära på några av en senare tids stora ödesfrågor: kampen för fred och en miljö där varken människor eller natur hotas av förgiftning. Redan vid 1900-talets början, långt innan "miljöfrågan" hade uppfunnits, varnade han t ex för de ekologiska konsekvenserna av giftanvändning inom jordbruket. Den aktsamhet med vår föda och dryck som S förespråkade äger minst lika stor aktualitet idag. Och de flesta bör kunna känna sympati för S:s fredskärlek och konsekventa respekt för livet och allt levande.

Sonen Lars S (1900–50) inträdde 1917 i Såningsmannens redaktion och var från 1923 huvudredaktör för den nystartade Lektyr, en berättelse- och förströelse tidskrift med noveller, serier och pristävlingar, samt från 1928 även för Sv damtidning. Från 1935 ansvarade han också som litterär chef för förlagets av underhållningsgenrer dominerade bokutgivning. Lars S vann stora kommersiella framgångar; 1937 var totalupplagan för förlagets tidningar 356 000 ex, varav Lektyr stod för hälften, och under hans tid i ledningen omvandlades släktens företag till en betydande förlagsindustri.