Christoph Carl Schlippenbach

Schlippenbach, Christoph Carl, f 1 jan 1624 i Salingen, Kurland, d 23 nov 1660 vid Gunnarstenarna, Ösmo, Sth. Föräldrar: löjtnanten Christoph v S o Anna Maria v Manteuffel, genannt Zöge. Hovjunkare hos generalguvernören Bengt Oxenstierna (bd 28, s 476) 42–43, löjtn vid Hovreg (Livgardet till fot) 44, kapten där 45–46, adjutant hos fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel 47, hovmarskalk hos pfalzgreve Karl Gustav senast 49–50, överstemunskänk hos drottningen juli 53, överkammarherre senast maj 54–57, överste för Livg 31 maj 54–dec 56, greve 1 juni 54, e o legat till alla kurfurstar o en del andra tyska furstar 15 juli 54, deltog i riksdagarna 54 o hösten 60, ministre plénipotentiaire i Brandenburg 15 okt 56, riksråd från 7 juli 57, legat vid fredsförhandl:arna med Polen, Brandenburg o kejsaren 22 jan 58–60, president vid Tribunalet i Wismar 10 sept 60 (tilltr ej), legat till Polen 15 nov 60.

G 4 juni 1650 i Nürnberg m frih Helena Elisabeth v Praunfalk, f 8 maj 1629 i Graz, Österrike, levde april 1672 (Skoklostersaml E 8190, RA), dtr till frih Hans Adam v P o frih Regina v Ratmannsdorf.

S deltog i fälttåget i Skåne 1644–45 och reste efter fredsslutet med Danmark till den tyska krigsskådeplatsen, där han blev fältmarskalken Carl Gustaf Wrangels adjutant. När pfalzgreve Karl Gustav sommaren 1648 efterträdde Wrangel som sv överbefälhavare i Tyskland anses S ha bidragit till att detta skedde utan att fältmarskalken stöttes för huvudet. S blev hovmarskalk hos pfalzgreven och hade viktiga åligganden vid anordnandet av den berömda fredsmåltiden under exekutionsdagen i Nürnberg i okt 1649. Sedan förhandlingarna i Nürnberg i huvudsak slutförts avreste Karl Gustav sommaren 1650. S, som nyss firat bröllop med dottern till en protestantisk flykting från Österrike, blev för en tid utan tjänst men fick under denna period ekonomiskt understöd av Karl Gustav. De närmaste åren hjälpte han svärfadern att sälja sina österrikiska gods och företog en bildningsresa som bla förde honom till Rom, Paris, London och Antwerpen.

S anses vara författare till den anonyma politiska traktaten Etzliche politische Discurs, tydligen skriven kort efter 1649 års riksdag. Den innehåller en analys av hur tronföljaren Karl Gustav skulle manövrera för att säkrast nå kungamakten och har inte varit avsedd för offentligheten. Den starka monarkin framhävs gentemot aristokratin som en överlägsen styrelseform. Det var på arvfurstens rekommendation som S 1653 fick en hög hovcharge hos drottningen. Att hans förhoppningar främst var knutna till Karl Gustav kan inte betvivlas. Flerstädes citerade är hans ord till Erik Oxenstierna Axelsson (bd 28) våren 1654, inför det förestående tronskiftet: "Voilà, Monsieur, le temps qui s'approche et qui ramène votre gloire et votre renommée." I samband med Karl Gustavs låneoperation för att bekosta sin kröning bidrog S med en ansenlig summa.

I nov 1653 beklagade sig riksskattmästaren Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10) inför drottningen över rykten om att han var i onåd och om att hon t o m beskyllt honom för förräderi. På drottningens fråga om vilka sagesmannen var nämnde De la Gardie först hovstallmästaren Anton v Steinberg men utpekade efter ett par dagars betänketid S. Denne stod emellertid väl till boks hos Kristina, som upptagit honom i den exklusiva Amaranterorden. Han kallades att personligen förklara sig inför drottningen och mottog också skrivelser från riksskattmästaren, som ville att S:s redogörelse för deras samtal skulle överensstämma med hans egen. S förklarade emellertid genast i brev till både drottningen och De la Gardie att han visserligen diskuterat ryktena, men att han aldrig fört vidare något påstående att drottningen beskyllt den senare för förräderi. Trots övertalningsförsök av De la Gardies utskickade vidhöll S sin ståndpunkt vid mötet med drottningen, vari riksskattmästaren också deltog. När De la Gardie därvid okvädade S drog Kristina slutsatsen att det var den förstnämnde som ljugit. De la Gardie sökte förgäves stöd mot S hos såväl Axel Oxenstierna som sin svåger Karl Gustav; samtidigt försökte han blidka S genom ett penninglån. Sedan han misslyckats att rentvå sig - drottningen tycks ha velat att han skulle duellera med S - skildes De la Gardie från utövningen av sitt höga ämbete.

S fick däremot av Kristina förtroendet att meddela Karl Gustav, att hon slutgiltigt beslutat att avstå kronan. På nyåret 1654 besökte han därför denne i Borgholm. S stod nu i nära förbindelse såväl med arvfursten som med Axel Oxenstierna och dennes son Erik. Vid sina inledande överläggningar med Kristina i febr biträddes Karl Gustav av S, och i de fortsatta underhandlingarna mellan drottningen och arvfursten om tronskiftets genomförande och Kristinas framtida underhåll fungerade S och Herman Fleming (bd 16) som de viktigaste mellanhänderna. Till tack för sina tjänster utnämndes S strax före Kristinas tronavsägelse till överste för Livgardet och upphöjdes dessutom till greve, utan att tidigare ha naturaliserats som sv adelsman. Att en utländsk adelsman i ett steg blev sv greve skapade irritation inom adeln, vilket kom till synes då S introducerades på riddarhuset.

Några veckor senare utsändes S i en diplomatisk beskickning till samtliga tyska kurfurstar och de mest betydande övriga furstarna i Sydtyskland; de nordtyska icke-kurfurstliga hoven skulle nås genom andra diplomater. Uppdraget var att notificera om tronskiftet och lämna försäkran om kungens freds vilja - Sveriges väpnade aktion mot riksstaden Bremen hade oroat tyskarna - samt att utröna den politiska situationen vid furstehoven. S nöjde sig emellertid inte med detta. Vid sitt besök i Berlin i sept tycks han på eget bevåg ha föreslagit kurfurst Fredrik Wilhelm av Brandenburg en överenskommelse, innebärande att Sverige skulle erhålla hamnar i Ostpreussen mot att kurfursten kompenserades på Polens bekostnad. S överskred också sina befogenheter genom antihabsburgska sonderingar inför det stundande kejsarvalet. I München sökte han i febr 1655 väcka förhoppningar om den tyska kronans överflyttande till Bayern i stället för Österrike, ett anbud som bayrarna åhörde med misstänksamhet. Karl X Gustav oroades av S:s rapport om förhandlingarna i Berlin liksom av rykten om att S motarbetade habsburgarna - något som S själv inte underrättat kungen om - och uppmanade honom att hålla sig till sin instruktion. Några allvarligare efterräkningar drabbade honom dock inte, sannolikt beroende på att kungen aldrig fick full kännedom om hur egenmäktigt han uppträtt (Eden 1908).

Våren 1655 övergick S:s diplomatiska rundresa till medverkan i värvningarna inför det annalkande kriget mot Polen. När kriget brutit ut togs han på sensommaren i anspråk för inledande alliansförhandlingar med Brandenburg. I de underhandlingar som ledde till den svensk-brandenburgska förbundstraktaten i Königsberg i jan 1656 deltog han dock inte. På sommaren s å försämrades Sveriges läge genom ryssarnas belägring av Riga och polackernas uthålliga motstånd. I sept följde brandenburgska framstötar om förbättrade alliansvillkor och särskilt om sv erkännande av kurfurstens suveränitet över Ostpreussen. Denna provins hade kurfurstarna av Brandenburg dittills styrt som polske kungens vasaller; enligt gällande svensk-brandenburgska fördrag skulle istället sv kungen vara länsherre. S pläderade, i motsats till rikskanslern Erik Oxenstierna Axelsson, för att Karl Gustav skulle gå kurfursten till mötes. Han var en av de sv underhandlare som i Labiau 10 nov 1656, efter kanslerns död, avslöt det nya fördraget med kurfursten. Militäralliansen förnyades men till priset av att Sverige avstod suveräniteten över Ostpreussen Ull kurfursten. Detta innebar en betydande sv eftergift och ett viktigt steg för den framväxande preussiska staten.

Tidvis vistades S vid den sv armén och gjorde därvid en insats i förhandlingarna om Krakóws kapitulation i okt 1655. Han ombesörjde en del administrativa bestyr för Livgardets räkning men förde aldrig sitt regemente i fält. Däremot deltog han, utan att anföra några trupper, i rytteristriden vid Warka i mars 1656.

En huvuduppgift för S, som 1657 upphöjdes till riksråd, var att gentemot polska och österrikiska bearbetningar förmå kurfurst Fredrik Wilhelm att fasthålla vid förbundet med Sverige. Detta blev dock omöjligt sedan Karl Gustav med huvudarmén lämnat Polen. I sept detta år allierade sig kurfursten med polske kungen i utbyte mot att hans suveränitet i Ostpreussen erkändes. Dock vände sig Fredrik Wilhelm tills vidare inte öppet emot Sverige, och S deltog i fortsatta förhandlingar. Han medverkade också i samtidiga sonderingar med Polen och Österrike; en alliansomsvängning var bland de möjligheter Karl Gustav övervägde. Slutligen utbröt sommaren 1658 kriget mellan Sverige och Brandenburg, varvid S avreste till det k högkvarteret. Han var bland de riksråd som i juli enhälligt biträdde Karl Gustavs beslut att bryta freden med Danmark.

På nyåret 1659 inleddes fredsförhandlingar med Polen, Brandenburg och kejsaren. S var en av den sv huvudförhandlaren M G De la Gardies tre biträdande legater. Efter omständliga skriftliga preliminärer möttes delegationerna hösten s å i Oliva utanför Danzig, där freden också slöts 23 april 1660. De sv legaternas personliga insatser i förhandlingarna är inte utforskade, men resultatet av deras samlade ansträngningar kan bedömas som gott; bl a avstod de polska Vasarna från sina anspråk på sv tronen och Livland avträddes slutgiltigt till Sverige.

Medan De la Gardie reste hem för att rapportera stannade S i Polen. Polackerna hade under förhandlingarna föreslagit en allians, innebärande samverkan i fält mot ryssarna och motstånd mot kejsarens planer på polska kronan. S verkade aktivt för ett sådant förbund och tycks ha varit nära en överenskommelse med polackerna. I aug fick han emellertid regeringens besked att en svensk-polsk traktat inte kunde ingås utan ständernas medgivande; samtidigt kallades han att infinna sig vid riksdagen.

Knappt hade S anlänt till Sverige förrän han indrogs i intrigerna kring Karl X Gustavs testamente. Kungen hade bl a förordnat att hans bror, hertig Adolf Johan (bd 1), skulle bli riksmarsk och ta säte i förmyndarregeringen. Inom riksrådet och adeln bestreds dock testamentets giltighet, och hertigen hade personligen många motståndare. S fick i uppdrag av riksrådet att, tydligen under sken av medling, förhandla med Adolf Johan. Vid deras möte i början av sept tycks hertigen ha gått med på att avstå från riksmarskämbetet men inte från sin plats i regeringen. Rådet tvangs alltså att ta öppen ställning mot hertigen, ett beslut som S deltog i. När riksdagen öppnades var S en av de rådsherrar som fick i uppdrag att bereda ärendena. Under striden om riksämbetenas tillsättning tycks han ha motarbetat M G De la Gardies försök att bli riksmarsk. Han användes flitigt i riksrådets samtidigt pågående förhandlingar med drottning Kristina, som rest till Sverige för att bevaka sina intressen.

Vid rådets utrikespolitiska överläggningar hösten 1660 spelade S en framträdande roll. I en fingerad tyskspråkig dialog mellan Mansuetus och Mardalis, av författaren själv uppläst vid rådssammanträdet 16 okt, hävdade han sin pessimistiska syn på tsarens freds vilja och de ryska fredsförhandlingarna. Istället förfäktade han ett förbund med Polen, för vilket man skulle söka stöd från bl a Frankrike. Rådets flertal gjorde en liknande bedömning, men man beslöt att samtidigt driva förhandlingarna med Ryssland om fred och med Polen om allians. För att sätta planerna i verket förbereddes flera beskickningar, i första hand en under Bengt Horn (bd 19) till Ryssland och en under S till Polen. De bägge legaterna avreste genast men S nådde aldrig sin bestämmelseort. Under en storm strandade fartyget i Sthlms södra skärgård och S, som med några följeslagare gått i en mindre båt för att rädda sig, drunknade när denna omkullkastades av vågorna.

S ägde gods i Kurland och Pommern. I Finland hade han relativt stora egendomar och kunde från 1654 skriva sig som friherre till Liuksiala, som dock inte utgjorde något friherreskap. Ett tacksamhetsbevis av Karl X Gustav för insatserna vid tronskiftet var allodialdonationen 17 juni 1654 av godset Kutzenhausen i Elsass. Avkastningen av hans grevskap, staden Skövde, var liten. För övrigt reducerades det redan 1656 och han tycks aldrig ha uppburit räntorna (Dahlgren 1964).

S var vältalig såväl i ord som i skrift. Av samtida motståndare och i traditionen framställs han som äventyrlig och opålitlig, omdömen som det är svårt att jäva. Till det gamla sv frälset saknade han släktband, och det var som Karl X Gustavs förtroendeman han blev politisk aktör på hög nivå. Vid tiden för sitt frånfälle var han dock väl etablerad som medlem av riksrådet.

Sysslings sonson till S var Wolmar Anton v S (1653–1721), som 1674 blev löjtnant i Gustaf v Knorrings värvade dragonregemente och senare deltog i kriget mot Brandenburg; han hade 1678 avancerat till major och utnämndes tio år senare till överstelöjtnant vid garnisonsregementet i Riga. Vid 1692 års adelskonvent i Wenden invaldes Wolmar Anton v S jämte bl a J R Patkul (bd 28) i den grupp residerande lantråd som skulle tillvarata den livländska adelns intressen gentemot centralmakten. Dess agerande ledde till att regeringen i Sthlm ingrep och S liksom övriga lantråd ställdes inför en särskild kommission, vilken 1694 dömde honom att med värjemålsed intyga att han inte varit delaktig i de handlingar som lades de övriga till last. Han hade också föregående år förflyttats till ett regemente i Finland.

Vid utbrottet av Stora nordiska kriget 1700 satte Wolmar Anton v S på egen bekostnad upp ett dragonregemente för vilket han blev överste. Vid huvudarméns avtåg söderut utnämndes han till överkommendant i Dorpat (Tartu) och befälhavare för de trupper som lämnades kvar i Livland som gränsskydd mot Ryssland. Här var han till en början framgångsrik; bla besegrades en rysk styrka vid Rauge. Detta förhindrade tillfälligt en rysk invasion av provinsen, och Wolmar Anton v S utnämndes till generalmajor av kavalleriet 1701. Läget förvärrades emellertid snart och mot överlägsna ryska styrkor led han nederlag vid Erastfer och Hummelshof, varpå fienden intog Narva och Dorpat 1704. Då generalguvernör A J De la Gardie (bd 10) lämnade sitt ämbete i nov 1704 utnämndes Wolmar Anton v S till v generalguvernör över Estland, vilket innebar att han blev provinsens egentlige styresman. Denna post innehade han till sin förflyttning till huvudarmén i Ryssland 1707. Under slaget vid Poltava 1709 tillfångatogs Wolmar Anton v S och var i rysk fångenskap till 1713 då han fick tillstånd att fara till Livland. Två år senare övergick han i rysk tjänst och blev där generallöjtnant. – Wolmar Anton v S:s fältarkiv (S:ska saml) finns i RA.