Nils Rosén von Rosenstein

1 Rosén von Rosenstein, Nils, före adl Rosén, f 12 febr 1706 trol i Blidsberg, Älvsb (fdb saknas), d 16 juli 1773 i Uppsala, Domk. Föräldrar: kh Erik Rosenius o Anna Wekander. Elev vid gymnasiet i Gbg sept 19, inskr vid LU 13 aug 23, informator i Sthlm 25–28, studerade vid UU 27–28, företog studieresor i Europa 28–31, inskr vid univ i Halle 18 okt 28, med adjunkt vid UU 4 nov 28, inskr vid univ i Harderwijk 11 nov 30, disp pro gradu o MD där 13 nov 30, adjunkt o tf prof i teor medicin vid UU 31–40, assessor vid Collegium medicum 22 april 34, k livmedicus hos Fredrik I 35, andre med prof vid UU 10 juli 40, genom byte prof i prakt medicin där 21 jan 42–57 (tji 56), k arkiater 46, bibliotekarie vid UU 56–57, adl 17 aug 62. – LVS 31, LVA 39 (preses 46 o 72).

G 7 maj 1734 (bröllopsvers) m Anna Christina Hermansson, adl von Hermansson, f 9 okt 1718 i Uppsala, Domk, d 19 dec 1782 i Fittja, Upps, dtr till prof Johan H (bd 18, s 691) o Margareta Steuchia.

När R föddes, som det andra barnet i en syskonskara på nio, tjänstgjorde hans far som bataljonspräst vid Älvsborgs regemente och familjen bodde på bataljonspredikantbostället Tokarp i Blidsbergs pastorat i närheten av Ulricehamn men flyttade 1709 till Sexdrega, sedan fadern utnämnts till kyrkoherde där. I föräldrahemmet, som utmärktes av en sträng och redbar fromhet, lades grunden för gymnasiestudier i den väl ansedda privatskola som fadern av ekonomiska skäl höll inte bara för R och hans bröder utan även för andra barn. Undervisningen vid Gbgs gymnasium, som var starkt nyttobetonad och upplagd med tanke på att utbilda blivande lantpräster, omfattade förutom teologi och klassiska språk även historia, logik samt fysik och matematik.

I aug 1723 skrevs R in vid LU, där han förmodligen stannade i närmare två år. Den information som finns om hans studier där är ytterst knapphändig; R skall dock ha följt undervisning för Jacob Benzelius (bd 3) i dogmatik och för Carl Papke (bd 28) i romersk vältalighet. Därtill bevistade han föreläsningar i astronomi och matematik för Conrad Quensel (bd 29). Det är mycket som talar för att det var under Lundatiden som intresset för att bedriva medicinska studier väcktes på allvar, något som R länge hemlighöll för fadern, som bestämt att sonen skulle välja den teologiska banan. En viktig inspiratör i detta avseende var filosofiprofessorn Andreas Rydelius, under denna tid dessutom inspektor för Göteborgs nation. Genom Rydelius kom R inte bara i kontakt med tidens filosofiska frågeställningar utan fick uppenbarligen också stöd för att studera det han var mest intresserad av. Universitetets enda medicinprofessur innehades av Johan Jacob v Döbeln (bd 11), men eftersom denne var sjuk när R inledde sina medicinska studier hösten 1723, var det i stället hans vikarie, Kilian Stobaeus, som R fick kontakt med. Mötet med den medicinskt och naturvetenskapligt beläste Stobasus, och dennes omvittnat mycket stimulerande undervisning, gav R många viktiga impulser inför framtiden, och de fortsatte att hålla kontakt brevledes långt efter det att R lämnat Lund.

Av avgörande betydelse för R:s fortsatta verksamhet var tiden i Sthlm, dit han torde ha kommit hösten 1725 för en kondition som informator hos regeringsrådet Olof Sandberg. Förutom dennes tre söner hade R också ansvar för en son till den avlidne arkiatern Mathias Riben. Genom denna tjänst kom R in i huvudstadens läkarkretsar och kunde knyta värdefulla kontakter, inte minst med den inflytelserika släkten Riben (s 142).

En annan viktig kontakt var Gustaf Harmens (bd 18), som också vistades i Sthlm sommaren 1726. Både Evald Ribe d y och Harmens hade nyligen kommit hem från utländska studieresor och i deras sällskap fanns därför möjligheter att orientera sig i de senaste utländska medicinska rönen. Därtill följde R Mårten Triewalds föreläsningar i experimentalfysik på Riddarhuset vintern 1728. För att tjäna extra pengar ägnade sig R dessutom åt skriv- och översättningsarbete åt olika bokhandlare i Sthlm, där han översatte från såväl tysk som fransk litteratur. En bevarad litteraturförteckning från Sthlmsåren vittnar om en stor kännedom om och i många fall säkerligen också beläsenhet i den samtida medicinska, naturvetenskapliga och moralfilosofiska litteraturen.

Våren 1727 bedrev R studier i matematik i Uppsala för Anders Celsius (bd 8), men om han denna tid planerade en framtid inom medicinen är oklart. Förmodligen återvände han dock till Sthlm, och han ansökte därifrån våren 1728 om adjunkturen i medicin vid UU efter Petter Martin (bd 25), som avlidit året innan. Några lämpliga sökande till adjunkturen fanns inte i Uppsala, varför den ene av de två medicinprofessorerna, Olof Rudbeck d y, vars undervisning Martin skött, begav sig till Sthlm för att hitta en lämplig kandidat. R skall då ha rekommenderats till Rudbeck. För att komma ifråga för adjunkturen var dock R tvungen att avlägga ett disputationsprov, vilket han gjorde i maj s å med avhandlingen De usu methodi mechanicae in medicina. Ytterligare en förutsättning för att få adjunkturen var att R kompletterade sin utbildning med en utrikes studieresa och dessutom förvärvade medicine doktorsgraden utomlands.

Då R utnämndes till adjunkturen befann han sig utomlands sedan några månader. Förutom ett k stipendium på två år hade han beviljats tjänstiedighet från adjunkturen med bibehållen lön. Resrutten kunde han dock inte bestämma själv; den begränsades av den omständigheten att han reste som informator åt Mauritz (Moije) Posse (bd 29). Utlandsresan varade i tre år och omfattade besök och studier vid tyska, franska och holländska lärosäten samt ett längre uppehåll i Schweiz. I Berlin sammanträffade R med Georg Ernst Stahl, en av tidens medicinska s k systembyggare och den kemiska flogistonteorins grundare, och kom i kontakt med Johann Theodor Eller, medlem av direktionen för det nyöppnade Charité-sjukhuset. I Halle, där R stannade i flera månader, mötte han en annan av tidens stora medicinska systematiker, Friedrich Hoffmann, samt stahlianerna Michael Alberti och Johannes Juncker, den senare verksam vid barnhuset där. Under resan, som också inkluderade uppehåll i Leipzig och Wittenberg, fick R i Marburg även möjlighet till ett personligt sammanträffande med den av honom mycket beundrade och från universitetet i Halle förvisade Christian v Wolff, vars filosofiska system skulle bli det rådande vid universitetet i Uppsala något årtionde senare. I Frankfurt am Main träffade R läkaren Johan Philip Burggrave, motståndare till Stahl och företrädare för den s k iatromekaniken, som uppmuntrade R att söka få kontakt med läkaren och naturforskaren Albrecht v Haller i Bern. Eftersom R reste i sällskap med Posse kunde han dock inte själv bestämma färdvägen utan for förmodligen direkt till Genève, där han kom att stanna i tio månader. Brevledes tog han ändå kontakt med Haller och bad att få korrespondera med honom, vilket blev upptakten till en livlig brevväxling och en nära vänskap dem emellan. Denna kontakt fick stor betydelse för R:s kommande verksamhet samt i förlängningen också för det lärda utbytet mellan Sverige och Europa. I korrespondensen avhandlades aktuella medicinska spörsmål och nyutkommen litteratur, och de kom överens om att sända varandra böcker och dissertationer.

Efter tiden i Genève, som dessutom innebar en förkovran i dans, ridning och det franska språket, reste R genom Frankrike, uppehöll sig en kort tid i Montpellier och vistades några veckor i Paris. Hur nära kontakter han hade med anatomerna Winslow och Francois Joseph Hunauld, botanisterna Antoine och Bernard de Jussieu samt okulisten Charles Saint-Yves och läkaren Francois Pourfour du Petit, samtliga namn som nämns i samband med hans vistelse i Paris, är dock oklart. Inte heller vid de holländska universiteten blev det tid för några längre studier. I Utrecht skall R ha dragit "nytta" av matematik- och fysikprofessorn Petrus van Musschenbroeks och anatomen och kirurgen Johannes Oosterdijk Schachts undervisning. Besöket i Leiden förefaller ha varit kortvarigt; huruvida närmare kontakter togs med de personer vilkas namn nämns i samband med besöket där – medicinprofessorn Hermann Boerhaave, anatomen Bernhard Siegfried Albinus och fysikern Wilhelm Jacob s'Gravesande – är osäkert. R hann även med ett par besök i Amsterdam, där han uppsökte Théodore Tronchin, en av tidens mest kända praktiker. Huvudmålet i Holland var universitetet i Harderwijk, där R försvarade sin avhandling De historiis morborum rite consignandis, varefter han promoverades till medicine doktor och hemresan anträddes.

I mars 1731 var R tillbaka i Uppsala och började, nu även förordnad att förestå Rudbecks professur, att föreläsa i dennes huvudämnen, anatomi och botanik. Hösten s å höll han en offentlig obduktion i den anatomiska teatern i kupolen ovanpå universitetshuset Gustavianum. Under en intensiv period förekom dagliga dissek-tionsövningar på både djur- och människokadaver och ibland även vivisektioner. Med tiden mattades dock intresset; det var stora svårigheter förknippade med att skaffa obduktionsmaterial, men även andra problem uppstod. R var också verksam som anatom i Sthlm och utförde en obduktion där 1734. Ett önskemål från R:s sida om att få anställa en obduktion på Södermalms stadshus 1737 gick av allt att döma dock ej i uppfyllelse. Den botaniska liksom den fysiologiska undervisningen i Uppsala gavs både i form av offentliga och privata föreläsningar. Läsåret 1735–36 föreläste R över Sthlms farmakopé och meddelade även privat undervisning, bl a i praktisk medicin, ett fält alltmer försummat av den andre medicinprofessorn, Lars Roberg (s 246), samt i materia medica. Det dröjde inte länge förrän R ensam ansvarade för all undervisning; därtill var han så gott som stadens ende praktiserande läkare. R förvaltade även arvet efter Roberg genom att, precis som denne, publicera en lärobok i anatomi på svenska, Compendium anatomicum (1736; en andra del utkom 1738), där i synnerhet de långa och detaljerade fotnoterna förmedlade viktig information om de senaste fysiologiska, patologiska och terapeutiska rönen. För att få tryckningsanslag skrev R till landets biskopar och bad dem skaffa prenumeranter till boken. Compendium anatomicum, som R också föreläste över offentligt, ingick för övrigt i en av R aldrig realiserad plan att på samma sätt presentera övriga delar av medicinen.

Under vår- och sommarsäsongen 1732 tjänstgjorde R som läkare på Viksbergs brunn söder om Sthlm, och då i personlig kontakt med Fredrik I, som där sökt kurera sig mot "frossan", vilket torde ha spelat en icke oväsentlig roll för R och hans senare relationer med hovet. 1735 utnämndes R, efter att några år tidigare framgångsrikt ha behandlat kungen när denne insjuknat på genomresa i Uppsala, till k livmedicus utan lön. Våren 1732 föreslogs R till den lediga medicinprofessuren i Lund efter Stobaeus, men han stannade i Uppsala sedan han blivit lovad en löneförbättring. 1740 tillträdde R professuren efter Rudbeck som avlidit s å, medan Carl v Linné i maj året därpå utnämndes till professuren efter Roberg. Den spänning som efter 1731 vuxit fram mellan R och Linné och som kulminerade i samband med R:s uppträdande till förmån för Johan Gottschalk Wallerius under den famösa professorsstriden 1741 upphörde så småningom och tillsammans kom de att inleda en ny epok i den medicinska undervisningens historia. Genom ett av universitetskanslern beviljat tjänstebyte kom de, på egen begäran, att hamna på den professur som passade dem båda bäst. Samtidigt genomfördes en ändring i ämnesfördelningen, så att innehavaren av professuren i praktisk medicin, som R fått, ansvarade för anatomi, fysiologi, patologi, "chymia pharmaceutica" och terapi samt hade överinseendet över Nosocomium academicum, det akademiska undervisningssjukhuset, medan professuren i teoretisk medicin, som Linné övertog, behöll botaniken, "chemia metallurgica", materia medicae, dietetiken och semiotiken inom patologin jämte ansvaret för den botaniska trädgården.

En av R:s första uppgifter som professor var att återupprätta det akademiska undervisningssjukhuset, där verksamheten legat nere en längre tid. De gamla byggnaderna reparerades och byggdes till, ny utrustning anskaffades, en budget över utgifter för de sjukas vård och för personalen lades upp, och undervisningen omorganiserades. Det egentliga sjukhuset var avsett för de fattiga sjuka och rymde ett blygsamt antal sängplatser, förmodligen inte mer än åtta bäddar. För utvecklingen av den kliniska undervisningen var detta dock ett betydelsefullt steg. Här höll R sina föreläsningar, tog emot patienter som han hade nytta av i sin undervisning, handledde studenterna, höll journaler och offentliggjorde medicinska rön. Därtill bedrevs regelbunden poliklinisk undervisning på en mottagning i samma hus, som också rymde en anatomisk preparatsamling samt en lokal för privata kollegier som R höll tillsammans med Samuel Klingenstierna (bd 21), vars fysiska apparatur inhystes i en särskild sal. Som ansvarig för undervisningen i anatomi var R skyldig att vartannat år förrätta en obduktion, ett krav som ofta var svårt att uppfylla på grund av avsaknaden av obduktionsmaterial. Fastän det beslutades att det efter utländsk förebild skulle finnas dissektions-lokaler, en prosektorstjänst samt kontinuerlig tilldelning av obduktionsmaterial kom inte mycket av detta R till del. En anatomisk preparatsamling inköptes visserligen från Paris 1744, och några kadaver levererades, men inget särskilt dissektions-rum tillkom under hans tid, och den prosektor som utnämnts 1747 trädde aldrig i tjänst. – Undervisningens förändrade innehåll och inriktning fick gynnsamma konsekvenser för rekryteringen av studenter till fakulteten, som utvidgades högst väsentligt, inte minst sedan de medicine doktorspromotionerna kommit i gång på allvar i slutet av 1730-talet, en utveckling som R själv engagerade sig i.

Vid sidan av professuren drev R, jämte växande förpliktelser till hovet, en alltmer omfattande privatpraktik i Sthlm. 1756 begärde och fick han byta tjänst med sin svärson, UU:s bibliotekarie Samuel Aurivillius (bd 2). R fick sedan avsked från bibliotekarietjänsten med bibehållen lön redan följande år och bodde sedan huvudsakligen i Sthlm eller på Hessle gård sydväst om Uppsala, som hans hustru hade fått i farsarv, sysselsatt med en omfattande privat praktik och med uppdraget som k livmedikus, så mycket som hans alltmer vacklande hälsa tillät.

1746 hade R utnämnts till k arkiater med en årlig pension på 3 000 dlr efter att först ha närvarat vid kronprins Gustavs födelse och sedan framgångsrikt kurerat den nyfödde. Snart kallades han till hovet så fort någon var opasslig eller behövde medicinska råd. Stor var uppståndelsen i början av 1760-talet med anledning av den kur på den västmanländska brunnsorten Loka som R ordinerat åt Adolf Fredrik, vilken drabbats av en svår huvudvärk. Vistelsen på kurorten blev en framgång för R, eftersom kungen tillfrisknade. När samma problem uppstod året därpå och kuren kunde förnyas med samma goda resultat, befallde Lovisa Ulrika att en minnessten med en inskription av Olof v Dalin (bd 10) skulle resas till minne av den lyckade behandlingen. Stenen kom dock aldrig att uppsättas; den försvann under mystiska omständigheter. Många år senare restes en annan sten i Loka över kungabesöket med Dalins ursprungliga inskription. En annan personlig triumf för R blev den dag 1769 då alla kungafamiljens barn under hans överinseende framgångsrikt ympades mot smittkoppor, vilket gav R en nationalbelöning på 100 000 daler.

R:s vetenskapliga produktion var inte särskilt omfattande men representativ för tidens vetenskapliga ideal och samhälleliga nyttokult. De ämnesområden han behandlade spann över samma vida fält som hans professur omfattade samt med åren och i allt större utsträckning den förebyggande medicinen. Läromässigt tillhörde R iatromekaniken, en strömning med rötter i 1600-talet, som hävdade att människans funktioner styrdes av rent mekanistiska orsakssamband. Främst influerades R av Boerhaave. Denne rekommenderade en strikt åtskillnad mellan kropp och själ och skapade ett helt medicinskt system baserat på grundantagandet att den levande mänskliga organismen till sina fasta delar var uppbyggd till en av kärl bestående vävnadsstruktur, ett nätverk av rör av vitt skiftande storlek, i vilka det cirkulerade vätskor, samtliga anpassade till kärlens storlek. Utifrån dessa grundantaganden fick alla fysiologiska och patologiska fenomen sin slutgiltiga förklaring. En annan iatromekaniker som R inspirerades av var Hoffmann, som också betraktade människan som en maskin, där de grundläggande vitala processerna i kroppen var fibrernas sammandragning och utvidgning. När R sammanträffade med dem under utlandsresan, var han dock sedan flera år tillbaka förtrogen med grundtankarna i deras respektive system. Boerhaaves medicinska texter hade R mött redan som student i Lund, och han hade fortsatt att studera dennes och även Hoffmanns inspirationskällor under informatorsåren i Sthlm.

I dissertationen från 1728, som R själv var författare till, avspeglas Boerhaaves inflytande starkt, likaså i korrespondensen med Haller 1729–30. Compendium anatomicum kan på många sätt ses som en ren tillämpning, både anatomiskt och fysiologiskt, av främst Boerhaaves men även Hoffmanns läror, och det gäller även många av de dissertationer R presiderade för. Till de privata kollegier R höll läsåret 1735–36 hörde också undervisning i Boerhaaves sjukdomslära. Influenser från denne kom även till uttryck i Tal om en opartisk och förnuftig medici förnämsta göromål, hållet när R nedlade presidiet i VA 1746. R:s syfte med detta tal var flerfaldigt. Där rymdes såväl en iatromekanistisk programförklaring, en erinran om medicinens samhälleliga nytta samt en vädjan om ökade materiella resurser för undervisning och vård. I Boerhaaves anda varnade R inledningsvis för "en hel secte ibland medici", som gick utanför de ramar som den naturvetenskapligt grundade kunskapen anvisade. Därmed avsågs främst vitalistiska strömningar, framförda av lärjungar till Stahl, vilka betraktade själen som ett aktivt och styrande organ i kroppen. R:s ideal, opartiskhet, innebar en begränsning – "Med Själen har en Läkare intet at göra. Han bryr sig allenast om kroppen" – men samtidigt en frigörelse. Den som var befriad från religiösa band kunde ringa in ett vetenskapligt revir för sin verksamhet, ansåg han. Ett sådant var den mekanistiska medicinen, den vetenskap som kunde förklara kroppsmaskinens funktioner och följaktligen vad som skulle åtgärdas om den gick i olag. Detta gjorde den mekanistiska medicinen nyttig; följaktligen måste den understödjas och detta kunde bara ske, vädjade R, om den lärdes ut vid välutrustade läroanstalter och sjukhus. – Även om försvaret för den mekanistiska åskådningen inte fick en lika framträdande plats i R:s senare skrifter, innebar det inte att hans intresse för dessa frågor svalnade. I korrespondensen med Haller, som med vissa uppehåll fortsatte fram till 1760-talets slut, var det visserligen i första hand dennes fysiologiska arbeten som avhandlades, men det främsta inslaget i dessa, irritabilitetsläran, tolkades av R som ett bevis för att mekanisterna hade haft rätt. I C C Gjörwells (bd 17) artikel om Boerhaave i Den Svänska Mercurius 1756, baserad på en utländsk förlaga, där R kan sägas ha medverkat med synpunkter och kommentarer, fortfor R att i samma polemiska ton som tidigare kritisera stahlianerna och lyfta fram den mekanistiska åskådningen som ett metodiskt föredöme. – Märkligt nog avhöll vaksamheten mot stahlianerna inte R från att ändå rekommendera de s k halleska balsamiska pillren (laxermedel), ett av stahlianerna flitigt lanserat universalläkemedel som skulle bota alla sjukdomar. Det skedde dock inte utan reservationer; R menade att pillren botade många krämpor, men ej alla, och hade invändningar mot den i hans mening motbjudande kommersiella lanseringen av medlet. Motsättningen mellan mekanister och vitalister hade annars tagit sig konkreta uttryck just på läkemedelsanvändningens område. Ett annat exempel, där R:s ståndpunkt var mer representativ, gällde behandlingen av frossa (malaria) med kinabark, som iatromekanikerna menade tunnade ut blodet och underlättade dess genomströmning och därmed minskade den friktionsvärme i kärlen som ansågs ge upphov till feberattackerna.

Även i R:s brevväxling, bl a med S A Tissot och G van Swieten, går det att följa hans förhållande till tidens medicinska teoribildningar, terapeutiska metoder samt nya insikter och rön. Ingen av dessa kontakter kunde dock överträffa relationen till Haller, som i R hade sin närmaste sv vän. R skickade sina elever till denne, från 1730-talets mitt professor i Göttingen, översatte flera av hans uppsatser för VAH samt föredrog vid enstaka tillfällen viktiga passager ur hans – och andras – brev vid VA:s sammanträden.

Det ideal R formulerade i talet från 1746 präglade i hög grad innehållet i hans övriga skrifter, samtliga baserade på klara och tydliga empiriska rön, ofta med exempel hämtade från den egna praktiken. Med ett par undantag var större delen av R:s produktion förknippad med verksamheten i VA. R hade visserligen själv aldrig mycket dd över för VA, inte ens sedan han 1757 lämnat Uppsala och flyttat till Sthlm, men han beklädde presidiet två gånger, och då och då granskade han rön för VAH eller föreslog medicinska prisfrågor. Under senare år gällde t ex hans korrespondens med P W Wargentin huruvida bruket av blodiglar skulle få större uppmärksamhet i VAH. Själv bidrog R i VAH med en uppsats, byggd på hans sjukjournaler, om en fläcktyfus som 1742–43 härjade i Uppsala, samt några rön (1747, 1752 och 1760), som samtliga ägnades masksjukdomar, "insekter", ett stort problem orsakat av tidens dåliga hygien. Inälvsmaskarnas zoologi var ännu oklar, men olika tolkningar fanns. R trodde, som Linné och andra forskare, att maskarnas "frön" kom in i kroppen genom föda och dryck. Behandlingen gick ut på att söka driva ut masken genom att ge den sjuke purgermedel och därefter mängder av kallt källvatten att dricka.

Underrättelser om barn-sjukdomar och deras bote-medel (1764), R:s mest kända verk, tillkom även den i VA:s regi. Redan 1737–39 hade R börjat med att ge medicinska råd i en lättillgänglig form i Olof Hiorters (bd 19) almanackor för Uppsala horisont. Drygt tio år senare, 1751–52, återupptog R denna typ av upplysningsverksamhet i Stockholmsalmanackorna med två uppsatser om stenpassion (gikt) och dess botemedel, senare publicerade i en enda skrift. Därefter blev R anmodad av VA att skriva om barnsjukdomar och barnavård, en uppmaning som får ses mot en nationalekonomisk bakgrund. Tabellverkets siffror visade en skrämmande hög mortalitet bland barn; mellan 20 och 30 procent av alla spädbarn dog under sitt första levnadsår. R:s första bidrag, Försökte medel emot sjukdomar, som barn äro underkastade, medan de dij, publicerades 1753 i Stockholmsalmanackan, varefter R fortsatte att årligen publicera nya råd fram till 1771. Uppsatserna var olika beroende på var de regionalt distribuerades och handlade om såväl barnavård och barnens föda – amningen var en viktig fråga – som hur olika sjukdomar skulle förhindras eller behandlas.

R propagerade för variolationen, en ympningsmetod som innebar att man gjorde en rispa i huden; på denna lades en tråd som doppats i smittkoppsvar, vilket resulterade i en lokal reaktion i form av en koppa som gav immunitet. Metoden, som var förenad med stora risker – den ympade kunde sprida smittkoppssmitta till andra personer i omgivningen, eller insjukna i regelrätta koppor och själv dö, vilket bl a drabbade R:s egen dotter – var ändå framgångsrik. R var inte ensam om att propagera för variolationen, men med sin stora auktoritet, där den framgångsrika ympningen av kungafamiljens barn spelade en viktig roll, anses han ha bidragit till att dessa åsikter vann både läkarkårens och allmänhetens förtroende. – 1763 beslöt VA att på egen bekostnad utge R:s publicerade almanacksuppsatser i bokform. Boken, den dittills mest heltäckande framställningen över barnsjukdomar, deras behandling och förebyggande, utkom året därpå. Den utkom i flera sv upplagor och översattes till åtta språk före 1800. Störst framgång nådde den i Tyskland.

Hus-och rese-apoteque (1765), tillkommen på uppdrag av drottningen, vände sig direkt till ståndspersoner och hade till syfte att upplysa om läkemedlen och på så sätt förhindra kvacksalvares inflytande. R beskrev ett stort urval av medikamenter och angav mot vilka sjukdomar de skulle intagas och hur de skulle doseras eller appliceras. Flera av produkterna, vilkas beskrivningar var hämtade från tidens farmakopéer, bar namn efter kända läkare, också efter R själv, t ex Roséns droppar, som ordinerades mot rethosta. Även detta verk utgavs flera gånger och rönte stor framgång i Tyskland.

När R 1772 nedlade presidiet i VA för andra och sista gången, var ämnet för hans föredrag, Om pesten och dess utestängande från ett land, direkt påkallat av en annalkande pestepidemi, som från Ryssland närmade sig Finlands gränser. Med en lång rad exempel framhöll där R vikten av väl genomförda avspärrnings-och isoleringsåtgärder som de enda sätten att skydda sig mot smitta. Sedan 1730-talet plågades R av njurstensanfall och senare även av ledgångsreumatism. Besvären tilltog med åldern och efter flera års sjukdom avled R vid 67 års ålder i samband med ett besök i Uppsala.