Birger F Schöldström

Schöldström, Birger Fredrik, f 10 dec 1840 i Kungsbacka, d 28 nov 1910 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: apotekaren Lorentz Fredrik S o Martha Christina (Märta-Stina) Åberg. Studentex vid Realgymn i Gbg maj 61, anställd i D F Bonniers bokhandel där 61–63, medarb o korrespondent i bl a Gbgs-posten (GP) 63–67, Snäll-posten 67-68, Gbgs handels- o sjöfartstidn (GHT) 68–69 o 72–73, Aftonbladet 69, Nya dagl alleh (NDA) 73–83 o från 89, red o utg av bl a Söndags-Nisse 69–70 o 90 o Sthlms aftonpost 71–72. Förf.

G 29 april 1872 i Sthlm, Hedv El, m Emilia Maria Ulrika Malmsten, f 4 juli 1851 där, ibid, d 27 nov 1923 där, Engelbr, dtr till fastighetsägaren Carl Gustaf M o Maria Christina Andersdtr.

Sin publicistiska gärning började Birger S i S A Hedlunds (bd 18) GHT redan 1860, men fast medarbetare blev han i den av bokhandlaren David Felix Bonnier (bd 5, s 426) grundade konkurrenten GP. 1867 sökte sig S till Sthlm, som trots de framstående västsv publicisternas insatser ändå var tidningarnas och tidskrifternas huvudstad. Under de följande 15 åren växlade han mellan fasta och friare publicistiska engagemang. Han korresponderade till GHT och Bernhard Cronholms (bd 9) Snäll-posten och medarbetade i Aftonbladet. Under ett knappt halvår redigerade han den kortlivade Sthlms aftonpost. August Strindberg debuterade där som fri skribent med ett par uppmärksammade artiklar, fann betalningen god och beklagade tidningens nedläggning. Sin långvarigaste förbindelse i sthlmspressen hade S med K A Lindströms (bd 23) NDA, där han var fast medarbetare i drygt 10 år. Därefter ägnade han sig åt fri publicistik och lämnade bidrag till en rad tidningar och tidskrifter.

Publikationernas mångfald och brokighet kan ge vid handen att S skulle ha varit rastlös och ombytlig. Så var dock alls icke fallet; tvärtom odlade han träget några specialområden vilka inte var så få men där man alltid kan urskilja de mellanliggande bryggorna. Den viktigaste av dem var S:s starka personhistoriska intresse.

Litteraturen och särskilt teatern intresserade S alltsedan skolåren. Han presterade själv några pjäser och bearbetade ytterligare ett par. Lika hemmastadd på teatern som i biblioteket var han väl skickad att bibliografera den sv dramatiska litteraturen. Han har bidragit med kompletteringar till både E W Dahlgrens (bd 9) biografier över komedianter och G Klemmings (bd 21) förteckning över den dramatiska litteraturen fram till 1875; båda finns bland hans efterlämnade anteckningar i KB. Han fortsatte också Klemmings förteckning för åren 1876–1903, men endast materialet för 1876–78 föreligger i tryck (1901). En annan hand har på grundval av S:s material färdigställt ett provisoriskt register för tiden fram till sekelskiftet. Det förvaras liksom utgångsmaterialet i KB, och där finns också ytterligare anteckningar för åren 1904–09.

Trots uthålligheten vad gäller inriktningen på sin levnadsbana tycks S ha kommit bäst till sin rätt i en forskning och ett skrivande där han förhållandevis snabbt kunde se resultatet av sina mödor i tryck. Hans relativt viktigaste insats består i att ha tagit tillvara information från teaterns flyktiga värld. Sina artiklar i ämnet samlade han i en svit av böcker: Bilder från svenska skådebanan (1875), Bakom fäld ridå (1888), "Hög och sann konstnärlig anda", sv teaterbilder (1892). De många blygsamhetsförbehållen kommer till uttryck i titlar och undertitlar på uppsatserna: Strödda minnesblad från Tredje Gustafs scen, Bland skuggor: teaterhistoriskt kåseri, Teatraliskt småsnack. För den som inte söker svar på alltför bestämda frågor finns här charmfulla och gripande episoder att njuta av. Att systematik och personregister saknas hör genren och upphovsmannen till.

Att åt eftervärlden fånga ögonblickets konstnärer på de tiljor som föreställer världen är en bestående insats. I motsats till Georg Nordensvan i hans översiktsverk Sv teater och sv skådespelare från Gustav III till våra dagar, 1–2 (1917–18), sysslade S i betydande utsträckning också med landsortens teaterliv. Detta kommer ytterligare fram i hans efterlämnade anteckningar, där inte bara Gbgs teatrar uppmärksammas utan också exempelvis de i Karlskrona, Karlstad, Linköping, Norrköping och Örebro. Här som i andra sammanhang kan konstateras att det i ringa grad är sin samtids teaterliv S gör till föremål för sin dokumentation. Det är det nästan flydda som han rekonstruerar i tidningar, tidskrifter, brev och muntliga källor.

1883 publicerade S Förbiskymtande skuggor, den första i en svit på ett tiotal publikationer som efter hand försågs med den öppna undertiteln Minnen och anteckningar. Han excellerade i polygrafiska titlar som inte i onödan behövde utestänga något mänskligt: I kikaren (1890), I tittskåpet (1891), Brokiga bilder (1892), Mörkt och ljust (1893), Zigzag (1895). Här nämns nästan allt och alla; med samma intresse berättas både om Lucidor och om Lucidors baneman. Bellman är naturligtvis ofta förekommande: Bellman som "hädareyngling", Bellman på Åland, Bellman på Nisse-fest. Men ofta uppmärksammas också bipersonerna i hans värld, Ulla Win-blad och Norström likaväl som Bellmans maka och syskon. De sv skaldinnorna presenteras på sin blomparterr, och sv skalders kvinnogalleri blir föremål för utredning. Tagande för givet att läsaren är bekant med "skaldekonungen Ahlstrand" vill S förbättra kunskaperna om hans mest berömde föregångare bland pekoralisterna, aptekar Ris, vaktmästar Bäckman och mamsell Gillin.

Oavsett ämne är S:s intresse detsamma, och det förmedlar sig ännu till läsaren, som också ofta lockas av titlar som antyder en liten gåta som ska lösas: Den mystiska damen å malmgården, När skalden Franzén var i delo med polisen, Aftonbladets magyariske följetonist. S porträtterar Göteborgsvitsens Aron Jonason (bd 20) och skriver själv in sig i den miljön och ordleker någon gång desslikes: "Ak-, trak- och direktörer". De egna minnena dyker ibland upp vid sidan av de uppletade notiserna och de resulterar inte sällan i en snabbtecknad kontur och en viss gripenhet som i Sista aftonen med August Blanche.

Litteraturhistorien hörde till S:s kunskapsområden. Han anlitades också för inledande levnadsteckningar i arbeten av Mauritz Cramaer (En återuppstånden skämtare, 1885), Emilie Flygare-Carlén (Efterskörd 1888) och Karl Wetterhoff (Dikter och bilder, 1889). Också här har han ofta mera att säga om person än om text. Just S:s personkännedom vitsordas kanske mer än något annat. Han visste vad som var värt att veta om 1700-talets och 1800-talets personligheter, ja, egentligen ännu mera enligt somliga, eftersom hans intresse inte stannade vid de stora och minnesvärda. Men kunskapen förenades med en anspråklöshet som fortfarande gör hans volymer läsbara och som i samtiden tog sig det uttrycket att även sinsemellan svårförenade krafter skänkte honom uppskattning och vänskap. Därtill kan läggas att S generöst delade med sig av sitt rika vetande till andra, däribland inte minst till Karl Warburg och kanske speciellt för dennes Rydbergsmonografi.

S dras nästan alltid till kulturhistoriska och personhistoriska ämnen. Det är i det bildade och välformulerade skvallret som han finner sin särskilda form. Riktigt på djupet går han inte. Källkritik är inte hans sak, och som i fallet med Värmdömålet har hans fängslande berättelse, efter vad som visats, påverkat andra att inte heller gå tillbaka till källorna (Torbacke). Men samtidigt som S månade om sin frihet i valet av ämne, föredrog han i sina volymer med blandgods att återkomma till några specialområden. Ett sådant utgör skildringar av hur friheten värnades i annan tid och i andra länder men här och var med insatser av svenskar. Titlar som Garibaldis svenskar, När svensken sist sköt på ryssen, Fem fosterlandsvänner och Ungerska frihetshjältinnor ger en antydan om ett engagemang, om än på viss distans.

Lite av en särställning som en större anlagd och tematiserad insats intar Svenskarne under Dannebrogen 1848–1850 (1903). Verket är en hundrasidig presentation av de sv frivilliga som i handling omsatte skandinavismens många tal. Arbetet växte fram ur ansatser i Damer och knektar (1902) och fick sedan ett tillägg (1905). På ett halvsekels avstånd samlade där S de hjältar som han kan ha upplevt som barn. Mottona ur tidens poesi står i märklig kontrast till den ojämna och matrikelartade framställningen. Men det personliga draget är ändå inte att ta miste på; han menar sig inte utan skäl ha skapat "ett av dessa verk, vilka icke bringa sin upphovsman annan berömmelse eller lön än det egna medvetandet att hava från en oförtjänt glömska räddat minnen, värda att upplivas och bevaras".

S:s insatser rymde ett par paradoxer. Sitt stora teaterintresse till trots blev det på något undantag när - så i tidiga och tillsammans med C H Atterling författade brev (1868) - inte om den aktuella teatern han utlät sig. Och trots sin personhistoriska håg har han bara indirekt och i förbigående tecknat sina egna drag. S som iakttagaren av andra och den flitige läsaren kastar sin skugga in i hans sista bok, Vid pulpeten n:r 14 (1908), betitlad efter hans plats i det som blev hans andra hem, KB, och där redan Claes Lundin (bd 24) fångat hans drag i Nya Stockholm. Redan hans resliga växt med det långa skägget böljande över bröstet bidrog till att skapa uppmärksamhet kring hans person. I likhet med sin chef på NDA intresserade sig S speciellt för ungerska förhållanden. Det mest bestående resultatet av detta intresse blev volymen Harposlag och svärdsklang (1888), betecknad som en "sannsaga" där S återger Petöfis heroiska levnadslopp och redovisar egna och andras tolkningar av dennes dikter. Viktor Rydberg bidrog med en inledning. S:s insats för den ungerska litteraturen ledde till att han kallades som medlem av Petöfi-samfundet (1882) och av den ungerska vitterhetsakademin (1905). – Stora delar av S:s anteckningar införlivades med KB:s samlingar efter hans död. Sedan 1966 delar SA ut B S:s pris som belöning för litteraturhistorisk och personhistorisk forskning, instiftat efter en donation av S:s dotter Ingeborg S.