George Scott

Scott, George, f 18 juni 1804 i Edinburgh, St Cuthberts, d 28 jan 1874 i Glasgow. Föräldrar: skräddaremästaren Robert S o Margaret Lumley. Lärling vid handelsfirma i Edinburgh juli 16, butiksbiträde o kontorist där aug 21, även lokalpredikant hos det wesleyanska metodistsamfundet där april 28, även resepredikant vid nämnda samfund aug 29, ordinerad i London av The Wesleyan Methodist Missionary Society till missionär (predikant o religionslärare) i Sthlm 12 juli 30, verksam där 5 aug 30–30 april 42, en av grundarna av Kungsholms (filial) nykterhetsfören febr 31, led av dir där febr 31, ordf där april 32, en av grundarna av Sthlms nykterhetsfören april 32, led av dess centralstyr april 32–37, grundade Missionstidn juli 34, en av grundarna av Sv missionssällsk april 35, utländsk sekr där 35–42, en av grundarna av Sällsk för inrättande av småbarnsskolor maj 36, led av dess styr 36–39, en av grundarna av Fosterlands-vännen nov 36, av Sv nykterhetssällsk maj 37, led av dess styr 37–dec 41, en av grundarna av Sv nykterhetssällsk:s första filialfören i Sthlm febr 38, v ordf där 38-42, grundade en Methodist society i Sthlm okt 39, en av grundarna av Biträdesfören i Sthlm till missionsverkets befrämjande dec 38, ombudsman där 38-42, resepredikant för olika metodistförsamkar i Gravesend, England, 42, Aberdeen 45, bl a Liverpool o Newcastle-on-Tyne 48, ordf för samfundets Glasgow-Aberdeen-distrikt, Glasgow, från 72, delegat vid metodistkonferens i Kanada o vald till konferensens ordf 66.

G 1) 2 april 1824 i Edinburgh, St Cuthberts, m Elizabeth Masson från Richmond, Yorkshire, England, f omkr 1793, d 1 jan 1828 i Edinburgh, St Cuthberts, enl db 34 år gammal, dtr till Robert M; 2) 18 juni 1833 i Glasgow m Janet Kelley, f 25 nov 1805 i Glasgow, d i slutet av 1898, dtr till affärsmannen o predikanten James K o Mary Campbell.

Vid tolv års ålder avslutade S sin skolgång och arbetade sedan som butiksbiträde och kontorist i Edinburgh. 1827 lämnade han sin barndoms presbyterianska kristendomsform och slöt sig till de wesleyanska metodisterna. På fritiden var han verksam som söndagsskollärare, predikant och husbesökare. På grund av sin tolerans mot oliktänkande ansågs han lämplig att sändas som predikant till Sthlm.

1826 hade "den svenska ångbåtsflottans fader", Samuel Owen (bd 28), kallat hit metodistpredikanten J R Stephens som missionär. S å inreddes en paviljong vid Stora Trädgårdsgatan i Sthlm med plats för 200 till 300 personer till Sveriges första "Engelska, Wesleyanska Metodistiska" kapell. I nov 1829 hade Stephens återvänt till England.

1830 kom S till Sthlm som "religionslärare för härvarande, i England födde personer, som bekänna sig till nämnde för- samlings lärosatser", som det hette i överståthållarens meddelande till konsistoriet. Följande år böljade han sprida The Wesleyan Methodist Magazine. Med sin puritanska uppfattning fick han svårigheter med flera församlingsmedlemmar: Owen lät sina ångbåtar gå i trafik på söndagar, och andra församlingsmedlemmar hade gått på teatern. Som medel mot dryckenskapen använde S även uteslutning ur församlingen. Svårast var att få med de engelska arbetarna. Den första nattvardsgången ägde rum 12 dec 1830 enligt anglikanska kyrkans liturgi, med 14 deltagare. Vid andra tillfällen använde S den skotska presbyterianska kyrkans eller en för tillfället sammansatt ordning. Han predikade på vardagskvällar, höll lördagskvällsmöten, flera söndagsgudstjänster samt klassmöten (själavårdande gruppmöten eller konventiklar).

Den enda företeelse i den sv kyrkan som S tycks ha varit belåten med var husförhören. Vid ett sådant fann han att läskunnigheten var allmän och att alla hade någon katekeskunskap. I början av nov 1831 började S predika på svenska. Genom att låta sv undersåtar delta i "främmande" gudstjänst bröt han mot sv lag. När han dessutom började hålla möten för svenskar i olika hem, bröt han även mot konventikelplakatet och mot 1735 års religionsstadga. Till konflikt ledde verksamheten dock först 1838. Medlemmar av den sv societeten hade lärt sig engelska för att kunna höra S. När han började predika på svenska blev trängseln vid onsdagsgudstjänsterna farlig.

Trängseln aktualiserade behovet av en större lokal. Det brittiska sändebudet lord Bloomfield anhöll om att S på onsdagarna skulle få använda Finska kyrkan. Saken mötte motstånd hos pastor primarius J O Wallin. Bland hans betänkligheter fanns den gentemot läsarna vanliga att folket lockades "från sina arbeten och sysslor". Däremot hade Wallin inga invändningar mot en upplåtelse på söndagskvällar. Han ville inte genom ett förbud göra "den nya församlingen" till en förföljd kyrka. Saken drog ut på tiden och sommaren 1833 byggdes det gamla kapellet till med en läktare för 100 personer. 1833/34 var kapellet oftast överfullt. Från nov 1833 förändrade S sina enskilda tisdagsmöten dll dels en offentlig bibelförklaring, dels ett metodistiskt klassmöte. 1 slutet av 1834 hade han två sv klasser med ungefär 50 deltagare, men de sv metodisterna gick alltjämt till nattvarden i den sv kyrkan.

I sin förkunnelse hänvisade S till Bibelns auktoritet och tillräcklighet som lärogrund. Ifråga om treenigheten, Kristi gudom och försoningen stod han på kyrkolärans grund. Mot predestinationen polemiserade han och kunde förkunna dom och straff i drastiska ordalag, särskilt när han varnade för "otrons och fritänkeriets läror och ovissheter". Förkunnelsen av pånyttfödelsen som en ögonblicklig omvändelse från synd till nåd dominerade hans predikan. Det etiska allvaret var påfallande. Till en början skrev S alla predikningar men började snart lämna konceptet också i de sv gudstjänsterna. Även bönerna formulerades fritt. Åhörare har vittnat om känsla och värme i förkunnelsen men också om hur S hetsat upp sig och förlorat herraväldet över sig själv.

S fick överta traktatspridningen i Evangeliska sällskapet. Under koleraepidemin 1834 ökade mottagligheten för hans budskap, och 22000 exemplar av en enda traktat kunde delas ut. 1835 redovisades 89 000 nytryck av äldre traktater med understöd från det engelska Religious Tract Society, från 1837 även från American Tract Society.

Redan 1830 hade S börjat hålla missionsbön i Engelska kapellet varje månad. I sina missionsföredrag uppehöll han sig främst vid The Wesleyan Methodist Missionary Society och dess arbete. 1834 började han tala om nödvändigheten av ett missionssällskap. I det året därpå bildade Sv missionssällskapet blev S utländsk sekreterare. Sällskapets bildande innebar att ledande sv kyrkomän aktivt erkände missionstanken, samtidigt som den ute i landet drevs främst genom den av S 1834 grundade Missions-tidning. Biskop C F af Wingård höll 4 maj 1835 missionsbön i Engelska kapellet. Följande år antogs en lärjunge till S, målargesällen C L Tellström, till Sv missionssällskapets kateket i Lappmarken och 1838 bildades den av S dominerade biträdesföreningen, och Missions-tidningen blev dess organ. S underströk svenskarnas plikt att stödja metodistmissionen på Saint-Barthélemy, och han lyckades s å få sin syster Margaret anställd som lärarinna där. Hon var emellertid baptist, och i maj 1840 betonade af Wingård, som tidigare vid en missionshögtid i Gbgs domkyrka välsignat henne, att hon inte tillhörde "den rent protestantiska bekännelsen, efter vars norm sällskapet, enligt dess stadgar, bör utsprida salighetens lära".

Av stor betydelse för den nya väckelsens organisering var att den kombinerades med nykterhetsarbete. Till skillnad från konventiklar var nykterhetsmöten tillåtna, oavsett om de stöddes av församlingsprästen. En absolutistisk minoritet kring S och Owen bildade 1831 Kungsholms nykterhetsförening som snart förenade 1400 personer och som efter ett år bytte namn till Sthlms nykterhetsförening. I landsorten följde de flesta nykterhetsföreningar dock måttlighetsidealet. Redan från början gav S en starkt religiös motivering åt nykterhetsarbetet. I Sthlm anordnade han nykterhetsmöten där även kronprins Oscar (I) deltog.

I aug 1839 predikade S för 3000 åhörare vid ett nykterhets- och missionsmöte i Njutånger, Gävl. På väg dit och därifrån höll han konventiklar. I ett nykterhetsmöte i Jönköping i juli 1840, med deltagare från elva län, deltog S som Svenska nykterhetssällskapets ombud men höll också missionsbön och deltog i konventiklar. Där lärde han känna F O Nilsson (bd 26) som mött metodismen i Amerika. För Nilsson låg det nära till hands att hålla nykterhetsmöten som kunde utvecklas till metodistiska konventiklar. Han och sjömannen Olof Pettersson i Sthlm blev de första sv lekmannapredikanterna av den metodistiska fromhetstypen. Genom dem nådde S ut till bredare folkskaror, men för arbetet i Sthlm behövdes även andra krafter. Dem fann han i två uppsalastudenter, de senare så betydelsefulla Anders Wiberg och C O Rosenius (bd 30). Genom S kom Rosenius till ny visshet, gav upp tanken på att bli präst och anställdes 1842 av The Foreign Evangelical Society i New York som "stadsmissionär" i Sthlm. Därmed kom något nytt: den frie lekmannapredikanten, obunden av varje formell församlingsbildning.

Sedan S 1837 samlat in pengar i England för ett kommande kyrkbygge, återvände han dll Sthlm. Söndagen 3 dec var trängseln i kapellet oerhörd. Intilliggande gator var fullpackade och hundratals fick vända tillbaka. Nyårsdagen 1838 uppträdde S för första gången i en sv kyrkas predikstol, vid missionsbönen i Änkehuskyrkan.

I febr 1838 inlämnade Owen och S en anhållan om tillstånd att på "Conferensens för Wesleyanska Methodisterne i England vägnar" inköpa en tomt och bygga ett kapell "till offentlig gudstjänst, under ledning av den eller de evangelii predikanter som bemälda conference, i egenskap av ägare till kapellet, tid efter annan kan nådigst tillåtas därtill förordna och insätta". Konsistoriet begärde då att K M:t skulle föreskriva att engelska blev enda gudstjänstspråk, att gudstjänsterna skulle hållas endast på söndagar och att predikanten inte skulle få utsträcka sin "ämbetsåtgärd" till andra än kapellets medlemmar. Utlåtandet kritiserades skarpt i pressen. Den nyblivne ärkebiskopen J O Wallin publicerade ett irriterat försvar: vitesförbudet för lutherska undersåtar att bevista främmande gudstjänst var inte upphävt. Metodisternas uppfattning av omvändelsen som ett "ögonblickets verk", deras avancerade helgelseuppfattning och deras avståndstagande från "oskyldiga sinnesnjutningar" angreps, liksom S:s verksamhet som konventikelpredikant. Slutligen anfördes att Gustav II Adolfs folk inte kunde bli metodistiskt förrän det upphört att vara svenskt.

Svenska Minerva svarade med en lång artikelserie, medan Aftonbladet frågade varför konsistoriet inte visat samma iver när den katolska församlingens gudstjänster börjat hållas på svenska. Även i de franska reformerta och holländska kapellen samt i Brödraförsamlingens sal predikades på svenska. I regeringen försökte hovkanslern A v Hartmansdorff (bd 18) driva konsistoriets linje. Drottning Desideria, som uppskattade S:s arbete för småbarnsskolorna och var rädd att konsistoriet skulle vända sig även mot de katolska gudstjänsterna, tog metodisternas parti. Biskop af Wingård, inflytelserik i prästeståndet, tog ställning för S, och kung Karl Johan tog emot S i audiens. Först när Hartmansdorff hösten 1838 blivit landshövding i Kalmar, gav Wallin upp sitt motstånd, sedan kungen personligen talat med honom och han inte längre hade något stöd i konseljen. 24–25 okt 1840 invigdes Engelska kyrkan, senare kallad Betlehemskyrkan. Bland de medverkande var J H Thomander och Pehr Brandell. Den sistnämnde höll också bibelförklaringar i S:s bostad. I slutet av året besöktes kyrkan av uppskattningsvis 1 200 svenskar. Det äldre Engelska kapellet hade, liksom Brödrasalen, legat inne i ett kvarter. Även om det besöktes av många utomstående, var det inrättat för en sluten, begränsad krets. Med Engelska kyrkan fick väckelsen en synlig, separat byggnad, öppen för alla och oberoende av den sv kyrkans organisation. Under 1800-talets andra hälft skulle detta bli modellen för stora delar av landet. Individen och missionshuset, inte hushållet och sockenkyrkan blev strukturerande för den nya väckelsen.

I okt 1839 bildade S, i samband med wesleyanernas 100-årsjubileum, en Methodist Society av svenskar. Allhelgonadagen s å angreps han i en predikan av J Ternström, som var adjunkt hos kyrkoherde N J Ekdahl i Adolf Fredriks församling. I Sthlms prästsällskap anmälde Ekdahl tolv teser till diskussion, bl a att främmande präster inte borde få förtiga någon av sin bekännelses läror, att sv präster inte skulle få hålla gudstjänst i främmande kyrkor och främmande präster inte i svenska samt att Svenska missionssällskapets medel borde användas till att utbreda den lutherska läran. Ternström fortsatte med ett föredrag om metodismen. Han tog avstånd från "detta religiösa fjäsk" och "detta andeliga apeväsende". S retirerade, behöll klasserna men för övrigt ingen metodistisk organisation, till stor del av hänsyn till af Wingård, som just blivit ärkebiskop.

I dec 1839 och i mars 1840 anmäldes S för konsistoriet av Ekdahl bl a för att ha delat ut nattvarden till medlemmar av den sv kyrkan. I jan 1842 svarade konsistoriet distanserat men åberopade sitt kritiska yttrande från 1838. Ärkebiskopen förhöll sig passiv. Svea hovrätt återförvisade ärendet till konsistoriet. Ekdahl lämnade in en motskrift där S pekades ut som ansvarig för att Rosenius måste betraktas som "avfällig" från den lutherska bekännelsen eftersom han predikat i Engelska kyrkan. När målet återkom, fann hovrätten att det inte var något religionsmål och därför inte kunde tas upp där. H R Fleming motionerade i riksdagen om kraftiga åtgärder mot "det metodistiska proselytmakeriet", men motionen lämnades utan åtgärd.

Större betydelse fick angreppen i den liberala pressen. Aftonbladet beskyllde S för försök till tvivelaktiga manövrer med en fattigkassa, men i The Watchman yttrade han sig själv utmanande om den liberala pressen. I slutet av 1840 togs sambandet mellan läseriet, metodismen och nykterhetsföreningarna upp i Tidning för Stora Kopparbergs län och följdes upp av Aftonbladet och Dagligt Allehanda. Jämförelser med jesuiterna var genomgående; af Wingård kritiserades och den döde Wallin prisades. Genom att folket lovordades för att det dittills lämnat S oantastad, gavs nya, aggressiva signaler. S kunde inte längre gå i fred på gatan. 1841 reste han till Amerika för att samla in pengar till sin verksamhet men skildrade där nöden i Sverige i så mörka färger att det här uppfattades som nedsättande. Vid hemkomsten bröt stormen lös i den liberala pressen. Dagligt Allehanda föreslog att S skulle utvisas. 14 nov började han åter predika, antastades igen och varnades av överståthållaren för fara. Upphetsningen nådde sin höjdpunkt med uppförandet av teaterpjäsen Jesuiten. Skådespelaren O U Torsslow, som hade besökt Engelska kyrkan för att studera S:s mimik och gestik, lyckades väl i sin rolltolkning.

Palmsöndagen 20 mars 1842 bröt upplopp ut i Engelska kyrkan. S överröstades, stampningar och andra oljud gjorde det omöjligt att fortsätta gudstjänsten. S ställde in de sv gudstjänsterna. I april förbjöds han av tf överståthållaren att predika på svenska eller att "i övrigt här i staden å samma språk anställa religionsövningar, av vad slag de vara må". Thomander förklarade beslutet sakna stöd i lagen. Själv hävdade S att striden orsakades av att pressen ansåg metodismen vara "ett konservativt element i kyrkan och staten". S:s tidigare gynnare justitiestatsministern M Rosenblad (bd 30), af Wingård och Peter Wieselgren var nu passiva. Delvis hade S själv skurit av banden, t ex när han sårade Wieselgren genom att påstå att de "hyperortodoxa" hade Luther till avgudabeläte. 30 april 1842 lämnade S i tysthet Sthlm och i juli följde familjen efter. Engelska kyrkan stod sedan övergiven tills lektor P M Elmblad (bd 13) 1851 började hålla bibelförklaringar där.

Efter återkomsten till hemlandet verkade S som resepredikant med treårsförordnanden i England och Skottland, från 1872 till sin död i Glasgow. 1859 besökte S åter Sverige. Vid en stor metodistkonferens i Kanada 1866 valdes han till dess president. S fick betydelse för Sveriges religiösa liv även från utlandet. Per Palmqvist (bd 28) tog i London 1851 upp sin kontakt med honom, tog intryck av den metodistiska söndagsskolan och propagerade för den i Evangelisten. Det ledde till den sv söndagsskolans början i modern mening.

Det har diskuterats om S:s verksamhet enbart syftade till att uppväcka andligt liv inom kyrkan eller till att bedriva direkt metodistisk mission. I likhet med Wesley såg S inga gränser för sin verksamhet. Avsikten var att göra svenskar till metodister utan att därmed söndra dem från kyrkan som i den ursprungliga metodismen. Avgörande var att S betraktade metodismen som "ett upplivande av den apostoliska kristendomen"; därmed befann den sig på ett plan ovanför lutherdomen och andra konfessioner. Sin egen position beskrev han som i denna mening "katolsk". Den starka betoningen av helgelsen ("fullkomlig helgelse" som inte skall förväxlas med syndfrihet) uppfattades på lutherskt håll som att metodismen "mera uteslutande sysselsätter sig med den moraliska sidan av religionen" (Wallin). Avgörande för S:s åskådning var individens visshet om en medveten omvändelse vid ett visst tillfälle, som omedelbart ledde till frid med Gud genom tron på Kristus. S har med viss orätt kallats pionjär för frikyrkorörelsen i Sverige. Hans betoning av den enskilda människans momentana omvändelse och anslutning till nya organisationsformer blev däremot, liksom sambandet med nykterhetsarbetet, avgörande för hela den senare frikyrkorörelsens utveckling. Efter reformationstiden har knappast någon enskild utlänning betytt så mycket för förändringen av Sveriges religiösa struktur som S.