Per Palmqvist

Palmqvist, Per, f 8 april 1815 i Norra Sol-berga, Jönk, d 10 aug 1887 i Ringarum, Ög (enl db för Sthlm, Hovförs). Föräldrar: hemmansägaren o kyrkvärden Sven Larsson o Helena (Lena) Nilsdtr. Elev vid MA vt 38, organist- o kyrkosångarex där 14 juni 38, lär i privatskolor i Sthlm juni 39 — 78, klockare i Hovförs 46, pianostämmare o kyrkosångare i Sthlm, utg av tidskr Evangelisten 48 — 51, bokförläggare från 50 o deläg i boktryckerifirmorna Elde & Co 55, A Holmberg & Co 65 o P Palmqvist ab från 73, led av styr för Sällsk för religionsfrihetens befrämjande 52, grundare av Evangeliska alliansens sv avd 21 juni 53, av Sthlms missionsfören 13 mars 56.

G 1) 19 dec 1849 i Sthlm, Maria, m Betty Augusta Mahncke, f 5 juni 1824 där, Svea livg, d 19 okt 1862 där, Hovförs, dtr till fänriken August Georg M o Betty Nobel; 2) 3 nov 1863 i Nacka o Erstavik, Sth, m Juliana Laurentia Charlotta Möller, f 13 aug 1836 i Sthlm, Joh, d 3 febr 1874 där, Hovförs, dtr till sakföraren Andreas M (bd 26) o Margareta Gustava Sturk; 3) 29 sept 1874 i Ringarum m Amanda Christina Charlotta Melin, f 3 mars 1843 i Sthlm, Kat (ej i fb), d 17 okt 1896 där, Hovförs, dtr till sjökaptenen o lantbrukaren Nils M o Catharina Ulrika Engellau.

P:s småländska barndomshem var präglat av gammalpietism, och familjen deltog i långväga kyrkvandringar till väckelseprästerna J O Hoof (bd 19), Pehr Nyman (bd 27) och P L Sellergren. Endast några år gammal blev P faderlös. Bland sju syskon var han yngst av de tre bröder som alla blev kantorer och lärare och i nära samverkan med varandra banbrytare för baptismen i Sverige. En äldre broder till dem, Jöns P (1800 — 54), som var riksdagsman för Vilske mfl härader i Västergötland bl a vid urtima riksdagen 1844, förblev kyrktrogen. Äldst i den nämnda brödratrion var Johannes P (1805 — 94), som 1832 blev kantor i Nacka och Ers-tavik, Sth, och 1834 i Stora Mellösa, Ör. Vid Stora Mellösa baptistförsamlings bildande 1859 blev han dess föreståndare; han är portalgestalt för nyevangelismen, baptismen och nykterhetsarbetet i Närke och har kallats "Närkesläseriets fader" (Lönroth). Från 1871 var han baptistmissionär i Sthlm. Brodern Gustaf P (1812-67) blev lärare i Sthlm men reste 1851 till USA för att bli sv immigrantlärare; han övergick 1852 till baptismen och bildade så i Rock Island, Illinois, den första sv baptistförsamlingen i USA. Han bidrog därvid till baptistledaren K O Broadys (bd 6) övergång till baptismen. 1857 återvände Gustaf P till Sverige och var 1866 — 67 föreståndare för Sthlms andra baptistförsamling och lärare vid Betelsemi-nariet. Han författade och översatte andliga sånger.

19 år gammal flyttade Per P till brodern Johannes för att förbereda sig för kantors-och läraryrket. 1839 kom han till Sthlm som lärare, först vid den judiska församlingen, och han blev även klockare i Hovförsamlingen. Liksom bröderna Johannes och Gustaf fick han kontakt med de nyevangeli-ska kretsarna kring C O Rosenius och den engelske metodistpredikanten George Scott. Genom direkt påverkan av Rosenius' predikan räknade sig P från 1844 som "omvänd" till nyevangelismen. I samband med den finlandssvenske väckelseprästen Fredrik Gabriel Hedbergs besök i Sthlm 1846 fjärmade han sig dock från Rosenius' åskådning och slöt sig till Hedbergs s k evangeliska rörelse; där var dopfrågan satt under diskussion (brev till Hedberg 13 april 1852). Sommaren 1850 reste alla de tre bröderna till Västergötland, där brodern Jöns var bosatt. På dennes gård i Märka ordnade de välbesökta väckelsemöten som fick långvarigt inflytande i bygden. I juli 1850 ingav bröderna en gemensam petition till K M:t om konventikelplakatets avskaffande; Jöns P hade motionerat därom i riksdagen 1844. Vid ett besök i London 1851 återknöt P kontakten med Scott, som introducerade honom i engelsk metodism och i religionsfrihetens samhälle. P tog där intryck av söndagsskolan som konventikelliknande, lek-mannaledd och regelbunden kristen barnundervisning med integrerad läsfärdighets-träning, bibelundervisning, bön och sång. Vid hemkomsten propagerade han för söndagsskolan i Hedbergs tidskrift Evangelisten och inbjöd julafton 1851 till sitt hem 25 närboende, fattiga barn. Dessa återkom till kontinuerlig undervisning påföljande söndagar, och P var därefter verksam som söndagsskollärare varje vecka under hela livet. Även om spridda försök med söndagsskola förekommit tidigare räknas hans initiativ som startpunkten för sv söndagsskola i modern mening. Genom att överta sådan verksamhet som tidigare ägt rum i hemmen och kyrkan syftade han till att under konventikelliknande former uppfostra barnen till aktiv, nyevangelisk religiositet. Av Londons Sunday School Union mottog han 1853 £ 5 som grundplåt för att resa runt och sprida idén i Sverige.

P insåg behovet av kristen barnlitteratur: han inköpte i England skrifter för översättning och utgav ett stort antal barntraktater. Han inriktade sig också på för söndagsskolan textligt och musikaliskt lämpliga sånger. Kontakt togs med Elisabeth (Betty) Ehrenborg (bd 12, s 249) som tillhört kretsen kring Scott och som nu livligt engagerade sig för söndagsskolidén. 1852 — 56 utgav P två samlingar med Andeliga sånger för barn i översättning av Ehrenborg och med egna noter. Av dem blev bl a Morgon mellan fjällen, Här en källa rinner, Klippa, du som brast för mig, liksom G Berggrens översättning av När juldagsmorgon glimmar snabbt etablerade. Det folkliga syftet med dessa och andra av P:s sångboksutgåvor markerades av att de försågs med siffer-noter för psalmodikonackompanjemang. 1854-64 utgav han Barnskrifter, 1857-60 även som tidskrift med titeln Christelig månadsskrift för barn med uppbyggliga och moraliserande berättelser i översättning.

1808 hade Evangeliska sällskapet bildats för att trycka och bland fattiga gratissprida biblar och traktater. Genom Scotts engagemang i verksamheten kom kyrkokritisk och reformert teologi att denna väg tränga ut i bygderna. Sedan Scott 1842 återvänt till England övergick traktatspridningen till den herrnhutiske G T Keysers (bd 21) agentur. För att fortsätta härmed efter dennes död bildade bla Rosenius, P M Elmblad (bd 13) och P 1853 Evangeliska traktatsällskapet. Den teologiska basen för sällskapet var den 1846 i England stiftade Evangeliska alliansens idé om att konfessionsskiljande läror skulle lämnas åsido. När traktatsällskapet fick ekonomiskt stöd från det engelska Religious Tract Society stipulerades dock att bidragen endast skulle få bekosta reformert präglade skrifter. P var tillskyndare av detta och såg däri inget problem men mötte ökande kritik.

Den nya teologin väckte undran inom ny-evangelismen och oro i kyrkoförsamlingarna. Betänkligheterna ökade när P lät sällskapet i massupplagor trycka reformerta och baptistiska traktater och när han bidrog till att det spred baptistpionjären A P Wibergs småskrifter om dopet. När Wibergs huvudskrift Hvilken bör döpas och hvad är dopet? (1852) utgavs under författarens amerikavistelse fungerade P som hans inofficiella förlagsombud, och som distributör av boken medverkade han till baptismens genombrott i Sverige. Redan 1850 hade han genom F O Nilsson (bd 26) kommit i kontakt med den nya läran och börjat utveckla en mot statskyrkosystemet starkt kritisk hållning. En brytning mellan P och traktatsällskapets lutherskt medvetna styrelseledamöter var oundviklig och traktatsällskapet upplöstes. Som fortsatt bas för traktatspridning bildade den baptistiska fraktionen kring bl a P och Wiberg i mars 1856 Sthlms missionsförening och utvecklade där stor aktivitet. Som ett forum för den nyevangeliska lutherdomens traktatspridning skapades i maj s å Fosterländska stiftelsen för evangelii befrämjande (senare Evangeliska fosterlandsstiftelsen). Den konflikt inom traktatsällskapet vari P varit i hög grad agerande resulterade således i att 1800-talets nyevangeliska väckelse på dogmatiska grunder delades i två från varandra fristående fraktioner. Först därefter, 1857, kände sig P fri att själv döpas på baptistiskt vis.

Det var som boktryckare och förlagsman P gjorde sin egentliga yrkesinsats. Under 1850-talets första år började han att för barn utge smärre, populärt hållna, religiösa skriftserier, som han på eget ansvar tryckte och distribuerade. 1855 ingick han som delägare i Pehr Eldes boktryckeri i Sthlm, vilket senare ombildades till aktiebolag i P:s namn. Firman utvecklades till ett av de ledande kristna förlagen i landet. Som förläggare var P driftig och hade sinne för väckelselinjens behov, för vad som efterfrågades och kunde vinna anklang i breda lager. Bland de många sångböcker han tryckte märks den tillsammans med brodern Gustaf utgivna Pilgrims-Sånger (1859), där dock den senare synes ha utfört det mesta av redigeringsarbetet. Hälften av sångerna är översättningar från engelska. Sångsamlingen speglar väckelserörelsens normalteologi och kom att användas i mycket vida kretsar. Den utgavs i 40-talet upplagor i ca 400 000 exemplar; en andra del trycktes 1862. Den anglosachsiska sången etablerades på så sätt i sv väckelse. Bokens popularitet gjorde att utgivningen av den officiella sångboken för baptistförsamlingarna, Psalmisten (1880), avsevärt fördröjdes och heller inte omedelbart slog igenom.

P:s förlag utgav även ett betydande antal översättningsarbeten i stora upplagor, bl a C Scrivers Själaskatt och de engelska låg-och frikyrkliga förkunnarna J C Ryles och C H Spurgeons skrifter. P:s utgåva av Spurge-ons predikoutkast synes påtagligt ha präglat den första generationens sv utomkyrkliga förkunnelse i en mot kyrkan avvikande tradition. En stor förlagsprodukt utgjorde kristna barntidningar och sångböcker för såväl vuxna som för söndags- och folkskolor. Själv var P endast i ringa utsträckning verksam som skriftställare men utgav ett par smärre uppbyggelseböcker och en minnesteckning över brodern Gustaf.

Som introduktör av söndagsskolan, som drivande kraft bland den första generationens baptister och som bokförläggare fick P — i nära samverkan med sina bröder — betydande inflytande på det sv 1800-talets andliga utveckling. Han räknas som en av den sv frikyrklighetens banbrytare.