Tillbaka

Carl-Axel Reuterskiöld

Start

Carl-Axel Reuterskiöld

Kommunalpolitiker, Riksdagsledamot, Statsvetare

Reuterskiöld, Carl Ludvig August Axel, f 12 jan 1870 i Sthlm, Hovförs, d 8 april 1944 i Jonsberg, Ög (enl db för Uppsala, Domk). Föräldrar: översten Axel Magnus Otto R o grev Charlotte Gustava Amalia Matilda Wrangel. Mogenhetsex vid H a l i Västerås 19 maj 88, inskr vid UU 13 aug 88, FK 13 dec 89, FL 28 jan 93, disp 27 maj 93, doc i statskunskap 8 juni 93, FD 6 sept 93, jur utr kand 11 mars 97, doc i statsrätt o folkrätt 23 mars 97, allt vid UU, lär i internat rätt vid Sjökrigshögskolan 1 dec 99–19 jan 12, amanuens i Ecklesiastikdep 9 jan 00, e o prof i juridisk encyklopedi, romersk rätt o internat privaträtt vid UU 7 juni 01, ord 1 jan 09, deltog i utredn ang politisk rösträtt för kvinnor april 09–febr 11, led av stadsfullm i Uppsala 09-25, prof i statsrätt, förvaltn:rätt o folkrätt vid UU 31 dec 09–12 dec 35, led av drätselkammaren i Uppsala 16–25, av Uppsala läns landsting 16–26, av styr för Uppsala sparbank 16, ordf där 24–29, led av FK 19 urt–38 (led av första lagutsk 20, av KU 21–28, ordf där 30–38, led av särsk utsk 24, av FK:s tredje tillf utsk 25, ordf där 33, led av första särsk utsk 25, av andra särsk utsk 27, statsrevisor 35–36, ordf i FK:s enskilda utsk 38), led av neutrala kommissionen ang världskrigets orsaker 21, preses där 22, led av komm ang riksdagens arbetsformer aug 30–okt 31. – LHVU 04, jur utr hedersdr vid UU 24 maj 07.

G 3 dec 1895 i Sthlm, Klara, m Gerda Sofia Christina Odenius, f 17 mars 1870 i Gbg, Domk, d 11 mars 1962 i Jonsberg, dtr dll läraren Johan Fredrik Olsson o Amanda Fredrika v Beetzen.

Under sin studietid vid UU:s filosofiska fakultet hade Carl-Axel R sin bostad i det Skytteanska huset och professor Skytteanus Oscar Alin (bd 1) kom att bli hans lärare och personlige vän. R disputerade i statskunskap på avhandlingen Till belysning av den svensk-norska unionsförfattningen och dess tidigare utvecklingshistoria och blev även docent i detta ämne. Genom sitt stora intresse för rättsliga frågor bidrog Alin till att intressera R för juridiken, där möjligheterna att bli professor säkert också var bättre än inom statskunskapen. Även politiskt påverkades R av Alin; båda var starkt konservativa. R tog enligt egen utsago också intryck av Harald Hjärne (bd 19) under sina studier i historia. R hörde till de tretton bildarna av studentföreningen Heimdal i Uppsala 1891. Han var kritiskt inställd till demokratin och till parlamentarismen.

Som nybliven docent i statsrätt och folkrätt i Uppsala erhöll R genom juridiska fakultetens förmedling ett resestipendium. Under en halvårslång studieresa 1898 vistades han i Berlin, Leipzig, Heidelberg, Strassburg, Bryssel och Paris. Ett direkt resultat av resan blev speciminationsskriften Ueber Rechtsauslegung. Eine rechtsdogmatische Principienuntersuchung (1899), i vilken han särskilt tackade tre tyska rättsvetenskapsmän – Carl Ludwig v Bar, Karl Binding och Ferdinand Regelsberger – för deras hjälp. Detta är ett av de fåtaliga exemplen från denna tid på ett sv juridiskt arbete publicerat på tyska. Som ende sökande erhöll R 1901 den nyinrättade professuren i juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt, dock först efter två ansökningar, varvid hans kompetens till tjänsten inte godtogs i första omgången. R framförde i flera skrifter en energisk kritik mot de sakkunnigas utlåtanden.

Efter Hugo Blombergs (bd 5) död 1909 bytte R tjänst och efterträdde Blomberg som professor i statsrätt, förvaltningsrätt och folkrätt i Uppsala. Huvudområdet för R:s vetenskapliga verksamhet utgjorde stats- och förvaltningsrätten. Den senare gestaltningen av den sv förvaltningsrätten har ansetts stå i tacksamhetsskuld till R:s "banbrytande vetenskapliga gärning" (Erik Fahlbeck). I sin forskning inom detta fält var R påverkad av franska forskare och tyska specialister som Otto Mayer och Georg Jellinek. Vid sidan av Robert Malmgren (bd 24) blev R landets mest kände grundlagsexpert. Härvid spelade också in att han i många år satt i KU, varav en lång period som ordförande.

För R hade all rätt ytterst till uppgift att skapa och upprätthålla den enskildes rättssäkerhet, både vad avsåg enskildas inbördes förhållande till varandra och relationen mellan den enskilde och det allmänna. Ingen rättssäkerhet var enligt R tänkbar utan ett konstitutionellt styre och ett system för maktdelning. Statsrättens uppgift var att bevaka att kravet på rättssäkerhet blev tillgodosett, inte minst i förhållande till faktiskt föreliggande politiska maktförhållanden. Om den statsrättsliga forskningen fann att en förskjutning i maktfördelningen inverkat negativt på rättssäkerheten, kunde denna förorda åtgärder som skulle korrigera förändringen. En möjlig väg utgjorde då domstolarnas lagprövningsrätt, vilken också förordades av R. Även KU:s dechargegranskning av statsrådens ämbetsutövning utvecklades under R:s tid som ordförande till en kontroll över tillämpningen av lagarna, syftande till att skapa större rättssäkerhet. Det kan sålunda hävdas att R:s vetenskapliga och politiska uppfattning stod i nära förening med varandra.

I samband med unionskrisen 1905 anslöt sig R politiskt till professorn i statskunskap Rudolf Kjellén (bd 21). Han var mycket kritisk mot Norge och förespråkade i Göteborgs Aftonblad som villkor för Sveriges godtagande av en unionsupplösning att Norge skulle avträda Trondheim och Nord-Norge samt att landet skulle avväpnas och neutraliseras. Helst ville han ha krig med Norge men fann att detta tyvärr var omöjligt, såvida inte Norge kunde förmås att anfalla Sverige. Efter unionsupplösningen blev valen till AK i sept 1905 en stor liberal framgång. Statsminister Christian Lundeberg (bd 24), som lett en nationell samlingsministär för att lösa konflikten med Norge efter det att unionen upplösts, uppmanades av bl a R att bilda en ren högerregering helt stödd på FK. Man borde enligt R låta "den nya högern" göra ett försök.

När det blev en vänsterseger vid valen till AK hösten 1911, avgick Arvid Lindmans högerministär, som suttit vid makten sedan 1906. Inom högern fanns dock många som ansåg att regeringen borde sitta kvar som en kampregering mot vänstern och parlamentarismen, helst med Ernst Trygger som statsminister. R hörde nu liksom 1905 till förespråkarna för en sådan linje, vilket han framförde i ett personligt brev till Trygger med den eggande frågan: "Varför skulle ej Du kunna taga det ansvaret och med din klara målmedvetna vilja lotsa landet igenom kampåren, när ingen annan vågar och vill?"

R var ursprungligen högerman men kom på 1910-talet, när de nya bondepartierna Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund etablerades, att successivt avlägsna sig från högern. Vid nyvalet till FK 1919 blev de två bondepartiernas riksdagsgrupper både numerärt och kvalitativt förstärkta. De tre "bondeprofessorerna" Nils Wohlin, R och K G Westman gjorde nu sin debut som riksdagsmän; av dessa var Westman och Wohlin representanter för riksförbundet, medan R under de första åren i riksdagen var politisk "vilde". Det kan hävdas att han i viss bemärkelse förblev detta under hela sin politiska verksamhetstid, även om han tillhörde bondeförbundet från 1922 och tidvis under 1920-talet spelade en inte oviktig politisk roll.

Det rådde aldrig något gott förhållande mellan de tre "bondeprofessorerna". På något sätt verkade partiet inte kunna rymma dem alla samtidigt; det fanns något av en inbyggd konkurrenssituation dem emellan. Wohlin var den främste av dem under de första åren på 1920-talet men förlorade sin ställning inom partiet, när han blev handelsminister i Ernst Tryggers högerregering 1923. Motsättningarna mellan de två kvarvarande, R och Westman, minskade emellertid inte. På 1920-talet var R den mest inflytelserike, men under 1930-talet fick Westman en allt centralare position inom partiet: R marginaliserades då genom sin roll som ordförande i KU. R utnyttjade gärna de möjligheter denna position gav för att ge den nu mer framgångsrike Westman nålstick i olika sammanhang i riksdagen.

Vid behandlingen av försvarsfrågan 1925 försökte R skapa förutsättningar för en centerlösning, som skulle motverka socialdemokraternas nedrustningsprogram. Utgångspunkten var en gammal tanke hos R att återinföra en reviderad form av indelningsverket och därigenom slopa den allmänna värnplikten. Försöket misslyckades på grund av oenighet bland de liberala och frisinnade, och i stället kom socialdemokraternas nedrustningslinje att segra. I besvikelsen över sitt misslyckande ville R genomföra en folkomröstning i försvarsfrågan innan riksdagen skulle ta ställning till den kompromiss som träffats i utskottet, en linje som talmannen i FK Hugo Hamilton fann ofattbar. Redan under R.s första tid i riksdagen hade Hamilton anförtrott sin dagbok en låg uppskattning av R: "Det värsta är, att han är en ganska god talare, vadan hans idiotismer komma fram med särskilt eftertryck och bliva väl observerade" (Hamilton, s 455). Hamiltons bedömning av R:s omdömesförmåga delades av många andra.

En av de stora frågorna på 1920-talet gällde skolans utformning. Vid behandlingen av skolfrågorna vid 1927 års riksdag var R den ene av bondeförbundets två representanter i det utskott som behandlade den frisinnade-liberala regeringen Ekmans proposition i ärendet. Bondeförbundet hade tidigare knappast visat något större intresse för skolfrågans lösning. R hade också en negativ syn på förbättringar av kvinnornas studiemöjligheter, något som han inte var ensam om i sitt parti, som delvis var präglat av kulturkonservatism. I denna delfråga stod han till höger om högern.

Ursprungligen stod R på samma linje i skolfrågan som de frisinnade, men han ändrade sig genom ett närmande från socialdemokraternas skolexpert Värner Rydén. En kompromiss mellan R och Rydén i slutet av april 1927 löste frågan om hur övergången mellan folkskola och realskola skulle ordnas. Kompromissen innebar som huvudalternativ att på fyra års folkskola skulle följa fem års realskola. Bondeförbundet fick dock igenom att ett alternativ innebärande sex års folkskola följt av tre års realskola skulle få konkurrera med huvudalternativet. Därmed skapades en säker majoritet i riksdagen för skolfrågans lösning. Både Wohlin och Westman var dock kritiska mot R i skolfrågan. Wohlin lämnade också bondeförbundets riksdagsgrupp och gick över till högern. Hans och Westmans kritik tycks ha styrts av fruktan för att en överströmning från produktiva yrken – främst jordbruket – till improduktiva verksamheter skulle underlättas genom den av R förordade lösningen av skolfrågan.

R:s roll som ordförande i KU under nästan hela 1930-talet var omstridd. Många riksdagsledamöter hyste respekt för hans stora kompetens inom offentlig rätt, andra fann honom odräglig som ordförande och sökte sig bort från KU. Inom bondeförbundet lyssnade man på den vältalige och "ärlige formalisten" R, "om hans konstitutionella paragrafrytteri passade in i de politiska önskemålen" (v Heland, s 124).

Särskilt efter det att R lämnat riksdagen ökades hans kritiska inställning till den politiska utvecklingen i Sverige och även till tidigare partivänner, som han anklagade för undfallenhet inför socialdemokraterna. 1939 hörde R till dem som agerade bakom kulisserna i syfte att förmå Gustav V att ersätta Per Albin Hansson (bd 18) som regeringschef med någon – som man ansåg – mer kraftfull person. R:s konservativa grundinställning och hans förkärlek för korporativa inslag i samhällslivet medverkade till att han sent i livet attraherades av fascistiska och nazistiska åskådningar. Förutom att han redan tidigare ibland medarbetat i Stockholms-Tidningen och Aftonbladet kom R under sina sista levnadsår också att regelbundet lämna bidrag till den nazistiska dagstidningen Dagsposten. Ännu några veckor före sin död satte han sitt namn under ett upprop för att rädda kvar Dagsposten. Nästan än mer anmärkningsvärt är att R så sent som 1942 skrev en kort uppsats med titeln Klassische und moderne Neutralität, som publicerades i den av den ledande nazistiske partijuristen Hans Frank särskilt omhuldade tidskriften Zeitschrift der Akademie für deutsches Recht.

R var omstridd både som akademisk lärare och politiker. Han var beundrad och respekterad av många men starkt kritiserad och/eller intensivt avskydd av andra. Även om han var en god talare och föreläsare var innehållet ofta tveksamt för många lyssnare. R jämte Rudolf Kjellén bibringade Herbert Tingsten "tron att vetenskap var ett slags organiserad och privilegierad galenskap" (Tingsten, 1, s 133). – Till det yttre var R en dekorativ person, ständigt klädd i jackett och med en lång guldkedja om halsen. Hans eleganta talekonst vittnade om en andlig släktskap med vältaligheten på det gamla riddarhuset men också om ett starkt inflytande från fransk kultur och språk. Det var nog inte utan att R med tiden framstod som en udda person, både inom det akademiska men framför allt det politiska livet. Skillnaden mellan honom och de vanliga jordnära bondeförbundspolitikerna måste ha varit påfallande men partiet "ansåg tydligen, att det kunde kosta på sig denna prydnadsfågel inom sin eljest så nyttobetonade djurpark" (Wistrand, s 99).

Jan-Olof Sundell


Svenskt biografiskt lexikon