John (Johnny) A E Roosval

Roosval, John (Johnny) August Emanuel, f 29 aug 1879 i Kalmar, d 18 okt 1965 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: grosshandlaren konsul John Oscar R o Johanna Augusta Kramer. Mogenhetsex vid H allm lärov för gossar å Norrmalm i Sthlm 19 maj 97, inskr vid UU ht 97, FK där 16 sept 99, studerade i Berlin 99–03, e o amanuens vid NordM aug 01, anställd vid Königl Zeughaus i Berlin okt 02–febr 03, avlade doktorsex o promoverades till Dr phil där jan 03, ord amanuens vid NordM febr 03–febr 04, reservofficersex vid Krigsskolan å Karlberg 15 april 05, doc i konsthist vid UU 17 juni 05–12 dec 14, underlöjtn i Svea livg:s reserv 22 dec 05, löjtn där 21 jan 10–18, ledde utgivn av Sveriges kyrkor: konsthist inventarium 12–62, doc i konsthist vid StH 7 dec 14, prof:s n h o v 26 april 18, ordf i Konsthist sällsk 18–48, innehavare av Anders Zorns professur i nord o jämförande konsthist vid StH 26 maj (k fullm 9 juli) 20, prof i de bildande konsternas teori o hist där 21 dec 29 (k fullm 31 jan 30)–31 aug 46, ordf i styr för Hallwylska museet i Sthlm 30–62, red för Konsthist tidskr 32–48, gästprof vid Harvard University, Mass, USA, läsåret 36–37. – LVSL 20, LVHAA 26, HedLFrKA 46, teol hedersdr vid UU 31 maj 52.

G 1) 22 juni 1907 i Uppsala m konstnären riksgrev Ellen Fredrika Wilhelmina v Hallwyl, f 29 juli 1867 i Västerljung, Söd (enl fdb för Sthlm, Ty), d 9 april 1952 i Sthlm, Osc, dtr till kaptenen riksgreve Walther v H o Anna Fridrica Wilhelmina Kempe (Wilhelmina v Hallwyl, bd 18) samt tidigare g m hovmarskalken Alfred Henrik de Maré; 2) 25 mars 1953 i Sthlm, Högalid (ej i vb där), m sjuksköterskan Agnes (Agneta) Emmy Kristina Lindén, f 13 febr 1906 i Tingsås, Kron, d 3 okt 1988 i Sthlm, Hedv El, dtr till garvaren Gottfrid L o Ellen Månsson.

Johnny R:s far, farfar och morfar var Kalmarbor och ur bägge släkterna kom många lärda präster på Öland under 1700-talet. R:s tidiga barndom i det burgna hemmet var enligt den skiss till självbiografi som han efterlämnat mycket idyllisk och lycklig. Men innan R fyllt sex dog fadern; dennes kompanjon visade sig ha förskingrat och familjen Roosval kom på obestånd. Modern flyttade med yngsta barnet R till Sthlm, där systrarna studerade – den 15 år äldre Gerda vid FrKA.

R gick i Klara folkskola och sedan i Norra Latin. Han tog moderns ord "Din begåvning ligger i böckerna ... och du är fattig, därför måste du alltid vara den främste" ad notam. Det bekräftades, när skolans rektor utvalde R att bli sina söners privatlärare i två somrar.

Efter mogenhetsexamen började R läsa i Uppsala, där han efter två år avlade en fil kand-examen med ämnena filosofi, latin, franska, estetik med litteratur- och konsthistoria samt nordiska språk. Redan s å kom han till Berlin som informator för sonen i en sv diplomatfamilj. Där läste han konsthistoria för Heinrich Wölfflin, som sökte lagarna för den konstnärliga formens utveckling, och för Adolph Goldschmidt, som R blev personlig vän med, och de gjorde tillsammans cykelturer till kyrkor runt Berlin. I jan 1903 blev R dr phil på en avhandling om en grupp flandriska altarskåp i Sverige.

I Berlin hade R varit vetenskaplig assistent vid Zeughaus, och efter hemkomsten var han ett par år amanuens vid NordM innan han blev docent vid UU, där han undervisade i det nyinrättade examensämnet konsthistoria. "För de blivande unga vetenskapsmännen och mig själv", skrev R, "var föreläsning och seminarieövning under form av cykelexkursioner till medeltidskyrkor en huvudsak. Sådant var en hittills okänd form för akademisk humanistisk undervisning i Uppsala." Från 1914 till sin pensionering var R knuten till StH, först som docent och från 1920 som professor.

Under hela sin professorstid var R ordförande i Konsthistoriska sällskapet, och 1933 ledde han som president den trettonde konsthistoriska världskongressen, som hölls i Sthlm. Vid kongressen hyllade R sin lärare Adolph Goldschmidt för att markera sitt stöd till denne mot antisemitismen som nu tog sig allt grövre uttryck i Tyskland. 1943 höll R vid StH ett mot nazismen riktat protesttal som gjorde intryck på åhörarna, bl a H Tingsten – "jag glömmer aldrig hur storslaget det verkade" (Tingsten, s 214).

R såg som sin huvuduppgift att återupptäcka och utforska Sveriges medeltida konstarv. Det gjorde han genom upptäcktsfärder till kyrka efter kyrka, gärna på cykel och senare i sin stora vita bil. Det gjorde han också genom sin inspirerande undervisning kring upptäckterna, vilket framgår bl a av de protokoll som fördes vid hans seminarium såväl i lärosalar som på turer med studenterna. Både för dem och för allmänheten höll R entusiasmerande föreläsningar, ibland på föredragsresor i både Europa och USA. Ett viktigt medel för att få reda på och visa fram vad olika sv landskap bevarat av äldre tiders kyrkliga konst var de stora utställningar som R jämte några andra eldsjälar anordnade bl a i Strängnäs 1910, Härnösand 1912 och Uppsala 1918. De föregicks av grundliga inventeringar och avsatte kataloger och omfattande volymer med vetenskapliga studier. R och Sigurd Curman (bd 9) grundade 1912 det stora inventeringsverket Sveriges kyrkor, som har ingående beskrivningar av kyrkornas byggnader, utsmyckning och inventarier, många författade av R och hans elever. Den mest omfattande av R:s beskrivningar är den av Sthlms storkyrka, en av seriens mäktigaste volymer.

R publicerade sin första vetenskapliga skrift 1903 och sin sista 1959; 1954 förtecknades över 600 tryckta skrifter i hans bibliografi. Denna under ett halvsekel flödande, rika produktion är om än inte enbart så dock främst inriktad på medeltiden. R skrev översiktsverk över svensk, nordisk och europeisk medeltidskonst men gick även långt utanför denna epok. Han ägnade en bok åt barockskulptören Burchardt Precht (bd 29) och skrev entusiastiskt om samtida konstnärers och arkitekters verk antingen det gällde Munch – som han pläderade att NM tidigt skulle köpa verk av – och Picasso eller New Yorks skyskrapor, i vilka han såg släktskap med gotikens katedralspiror. R var också med om att grunda Konsthistorisk tidskrift och flera av dess föregångare, och för dem var han långa tider redaktör.

R:s vetenskapliga insatser var alltså främst inriktade på medeltiden. En av tyngdpunkterna där utgör de nederländska altarskåpen i Sverige. Om de skåp som snidats i Jan Bormans verkstad i Bryssel framlade han 1903 både sin dissertation på tyska och en bok på svenska. De flandriska altarskåpen återkom han till i olika artiklar på engelska (The Mask 1910), franska (1933) och svenska. Förutom att R diskuterade frågor om verkstäder och kronologi framhöll han skåpens sceniska karaktär och samband med tidens religiösa teater.

Tidigt började R intressera sig för ett annat av sina huvudämnen, S:t Göransgruppen i Sthlms storkyrka. I två studier från 1900-talets första år – den ena med titeln Hvem har skulperat S. Göran och draken? (1905) – förde han den för första gången till en känd mästare, nämligen Bernt Notke (bd 17), en attribution som blivit allmänt accepterad och senare bestyrkt. När gruppen genomgick en grundlig restaurering 1914–31 var R historisk kontrollant och redovisade resultaten av undersökningarna i två böcker på svenska (1919 och 1924). Medan den första fokuserades på själva monumentet och dess historia fram till 1919, sätter den andra in det i ett internationellt perspektiv medelst en stor komparativ studie. Senare skrev R artiklar (bl a 1932 och 1936) om olika frågor kring det stora monumentet, bl a om hur dess skulpturer och reliefer utifrån stilkriterier skulle delas upp på Notke och hans främsta medarbetare.

Tidigt kom R in på ett tredje forskningsfält, som skulle bli det största och viktigaste i hans livsgärning, nämligen en grundläggande konsthistorisk kartläggning av Gotlands rika medeltidskonst. Det som först förde honom dit var studiet av Legender och symboler i Uppsala domkyrkas koromgång (1908), d v s de kragstensreliefer vilkas sten och till synes även stil kom från Gotland. Sin första bok om öns medeltida konst ägnade han Die Kirchen Gotlands (1911). Kyrkorna analyserades med typologisk metod beträffande planer, kortyper och valv samt fönsters och framför allt portalers former som ordnades i utvecklingsserier. Han urskiljer manliga och kvinnliga båg- och portalformer och hur de sedan fortplantas i portaler som bär faderns respektive moderns drag och hur även blandformer uppstår. Så skapar han en arkitekturkronologi, läser ut kyrkornas byggnadshistoria och uppkallar en rad gotiska stenmästare med fyndiga namn som Elasticus, Neoiconicus, Fabulator och Egypticus. R fortsatte med de romanska mästarna i sitt storverk Die Steinmeister Gottlands (1918), som är hans viktigaste och mest bestående arbete. Där hänförs de många bildsmyckade dopfuntarna, portalerna och fasadrelieferna till olika mästare kallade Majestatis, Byzantios, Semi-Byzantios, Sighraf – som är mästarens verkliga namn – och Calcarius. De antas ha verkat i denna uppräknings tidsföljd, men som den allra förste satte R Hegvaldr, som han trodde var mästarens verkliga namn, fast det senare visade sig vara en donators. Präglad av 1800-talets evolutionsteori såg R såväl stenskulpturens allmänna utveckling som olika mästares individuella produktion gå från en inhemsk och primitivare stil mot allt mer förfinade och från utlandet påverkade former. Denna bild har senare forskare problematiserat och delvis vänt på: "Hegvaldrs" primitiva och expressiva stil beror inte på att han var först utan på att den är en senare, rustik och förvildad efterbildning av främst Majestatis klassiska stil.

I en tredje bok behandlade R Medeltida skulptur i Gotlands fornsal (1925), och där var det främst träskulpturen som uppmärksammades, medan hans sista bok om öns medeltida konstskatter ägnades åt glasmålningarna (Gotländsk vitriarius, 1950). Dem hade han låtit plocka ned under kriget, för att de skulle vara skyddade vid eventuella bombangrepp, och då kunnat studera på närmare håll. Även dem analyserade R med sin stilkritiska metod och förde till olika mästare sådana som "Den intellektuelle". Redan 1926 hade han utgivit Den gotländske ciceronen, som blev en klassisk vägledning till öns kyrkor, och han publicerade en lång rad artiklar om olika problem och aspekter i hithörande ämnen. Av dem har Sockenkyrka och Salomos tempel (1943) en principiell räckvidd även i fråga om kyrkorestaureringar, vilka R ville se grundade på kunskap och varsamhet.

Även om stilanalysen var en huvudmetod i R:s forskning, hade han ett för sin samtid ovanligt stort intresse för ikonografiska frågor och framlade en lång rad övertygande tolkningar av svårlösta motiv. Hans skrifter präglas av en unik förening av lärdom, vetenskaplig systematik, inlevelseförmåga och ett sällsynt målande och livfullt språk, fyllt av metaforer. Han är den ende konsthistoriker vars språk ägnats en stilanalys av det slag som annars bara diktare bestås. Bland många andra har hans elev Aron Andersson vittnat om att han också var en "lysande föredragshållare – Johnny hade en nästan magisk förmåga att levandegöra de ämnen han talade om".

Den diplomatson R varit informator åt i sin ungdom i Berlin var Rolf de Maré, blivande chef för den Svenska baletten, verksam i Paris på 1920-talet. Han var son till militärattachén Henrik de Maré och hans maka Ellen v Hallwyl. 1906 träffades de och R åter i Sverige. Efter en tid bröt Ellen v Hallwyl upp ur sitt äktenskap och gifte följande sommar om sig med R. Först när R långt senare blivit professor accepterades han av hennes bördsstolta och rika familj. Men han å sin sida godtog inga allmosor och höll en skarp gräns mellan sin och grevinnans ekonomi. Den tolv år äldre Ellen R var musikaliskt och konstnärligt begåvad och hade studerat måleri, men efter giftermålet med R studerade hon skulptur – som han var särskilt intresserad av – först i Paris och sedan i Sverige för Carl Milles. Men främst var Ellen R sin mans ledsagarinna på hans många studieresor och en förfinad värdinna i deras hem i Uppsala och senare i Sthlm, där de först bodde på Norr Mälarstrand och senare på Djurgården. På Gotland lät de uppföra en representativ och efter R:s idéer personligt utformad sommarbostad, prydd med bl a monumentalreliefer av Ellen R. Efter hennes död gifte R om sig. Stockholmshemmet avvecklades och makarna flyttade till Gotland. R begrovs enligt sin egen önskan i den Roosvalska familjegraven i Kalmar. På gravstenen sammanfattas Sveriges internationellt mest kände konsthistorikers gärning i orden: "Genial forskare, inspirerande lärare, den svenska medeltidskonstens återupptäckare".

Bror till R var Magnus Gottfrid Albin R (1860–1943). Efter mogenhetsexamen i Kalmar och medicinstudier vid LU 1878–82 arbetade Albin R några år som banktjänsteman för att därefter ägna sig åt fotoverksamhet. Han studerade fotografering 1887–88, var ateljeföreståndare hos fotografen J Jaeger i Sthlm och drev senare tillsammans med förläggaren Axel Eliasson Atelier Jaeger 1905–08. Vid Sthlmsutställningen 1897 var han juryman för fotografi, och han medverkade som presskommissarie och föreståndare för de fotografiska avdelningarna vid flera andra utställningar. – 1899–1904 var han också anställd hos Sv telegrambyrån, bl a vid dess klichéavdelning.

Albin R utgav 1888–1907 Fotografisk tidskrift, som var organ för Fotografiska föreningen där han var en av eldsjälarna. Han publicerade också flera läroböcker i fotografering. Albin R:s intresse för detta ämne medförde att ett flertal framstående fotografer gavs möjlighet att medverka i tidskrifterna Sv hem samt Saisonen, magasin för konst, nyheter och moder, vilka han utgav 1913–35 resp 1916–24. Den senare innehöll ofta societetsporträtt, eftersom dess målgrupp var "baronessor ur adel och gulasch" (Söderberg o Rittsel). I den även av Albin R 1902–14 utgivna Scenisk konst fick teaterfotograferna tillgång till en regelbundet utkommande publikation.

P g a sin goda kännedom om konst och bild anförtroddes Albin R uppgiften att ge ut en serie förnämliga bild- och samlingsverk, t ex Svenska slott och herresäten (1908–33), en serie som kommit att få bestående kulturhistoriskt värde, Sveriges städer, nu och fordom, 1–5 (1915–26), Uppland i bilder (1928) och Sthlm i tusen bilder (1930). Han publicerade även biografiska bildverk, bl a De k sv hovstaterna (1917), Matrikel över Sällskapets ledamöter 1901–25 (1926) och Sv kvinnor i bild med text (tills m G Jacobson, 1936).