Ivar Rooth

1 Rooth, Ivar, f 2 nov 1888 i Sthlm, Hedv El, d 27 febr 1972 i Lidingö. Föräldrar: föreståndaren för penninglotterierna Otto Daniel R o Ellen Hertzman. Studentex vid H reallärov å Norrmalm, Sthlm, 17 maj 06, inskr vid UU 31 maj 06, JK där 31 jan 11, sekr i Verdandi 08–09, studerade vid handelshögskolan i Berlin 11–12, e o notarie i Sthlms rådhusrätt o i Svea hovrätt 11, i Uppsala läns norra domsaga 12–14, bitr ombudsman i ab Sthlms handelsbank 14, förest för bankens remboursavd 15, ombudsman i Finansab 16–19, dir:assistent i Sv emissionsab 19, bitr dir o ombudsman i Sthlms intecknings garanti ab (SIGAB) 20–29, led av styr där 20–29, sekr o ombudsman i direktionen för stiftelsen Sunnerdahls hemskolor på landet 20–29, ensamutredare ang omsättn:beskattn juni 21–dec 22, led av styr för Sv turistfören (STF) 22–33, av Sveriges liberala partis verkst utsk 23–27, av monopolkontrollutredn nov 26–nov 28, fullm o förste deputerad i Riksbanken (riksbankschef) 14 mars (tilltr 1 maj) 29–4 dec 48, led av styr för ab Kreditkassan av år 1922–29, av styr för Internat regleringsbanken (Bank for International Settlements), Basel, 31–33 o 37–49, ordf i Nationalekon fören 35, led av nämnden för Konjunkturinst 37, ordf där 38, ordf i styr för Valutakontoret 40, led av valutasakk maj–nov 43, av 1945 års bankkomm mars 45–april 49, av investeringskomm för FN:s pensionsfond 47–61, överrevisor i Järnvägsstyr 49–51, managing director i Internat valutafonden (International Monetary Fund), Washington, 51–56, led av valutastyr i Kuwait 60–62. – Fil hedersdr vid UU 30 maj 62.

G 1) 1 sept 1914(-31) i Jukkasjärvi, Nb, m gymnastikdirektören Ingrid Maria Lundgren, f 13 april 1889 i Luleå, d 23 okt 1978 i Sthlm, Engelbr, dtr till civilingenjören Bengt Johan L o Eva Wennerström; 2) 19 juli 1931 i Sthlm, Hedv El, m Ingrid Margareta Söderlind, f 26 maj 1899 där, ibid, d 3 aug 1996 i Lidingö, dtr till byråchefen Johan Gunnar S o Gertrud Matilda Vilhelmina Lindroth.

R avlade jur kand-examen vid UU och deltog även aktivt i studentlivet. I enlighet med sin liberala politiska åskådning anslöt han sig till studentföreningen Verdandi: Han valdes också till andre kurator vid Sthlms nation. För att bredda sina kunskaper till det ekonomiska området skrev han in sig vid handelshögskolan i Berlin, där han studerade ett knappt år. Efter tingstjänstgöring övergick han till bankvärlden. R blev 1914 biträdande ombudsman i ab Sthlms handelsbank och året därpå chef för dess remboursavdelning men förflyttades snart till Finansab, en typisk produkt av de speciella förhållanden som rådde under första världskriget. Nästa steg blev en post inom Sv emissionsab, även det ett företag inom handelsbankssfären.

Ett viktigt steg tog R då han övergick till Sthlms intecknings garanti ab. Hans kapacitet började nu bli erkänd på allt fler områden. Han utnyttjades i flera offentliga utredningar, bl a om lämpligheten att införa omsättningsskatt och om eventuellt avskaffande av tobaks-, vin- och spritmonopolen. Han engagerade sig också alltmer politiskt och kom in i det liberala partiets verkställande utskott. Enligt uppgift tillfrågades R om finansministerposten i C G Ekmans regering 1926 men avböjde.

När riksbankschefen Victor Moll (bd 25) avled 1929 valdes R till ledamot av bankofullmäktige och till förste deputerad, d v s riksbankschef. Valet var oväntat. Kort efter tillträdet ställdes R inför verkningarna av världsdepressionen. Den första krisen inträffade när Storbritannien lämnade guldmyntfoten. De sv valutareserverna började omedelbart att minska i snabb takt, och efter ett sammanträde med de övriga nordiska ländernas centralbankschefer i sept 1931 beslöt R att Sverige måste följa det engelska exemplet.

En ännu farligare situation inträdde då Ivar Kreugers (bd 21) världsomspännande företagsimperium började få allvarliga problem. Redan i jan 1931 engagerade sig Riksbanken indirekt i en stödoperation för Kreugerkoncernen. I april s å avslog R en ansökan om ett direkt lån till Kreuger men accepterade ett ökat indirekt stöd, genom affärsbankerna, till honom. Under hösten förvärrades läget snabbt. En ny direkt låneansökan från Kreuger avslogs i aug och när han återkom med en ny begäran i okt var krisen för hans företag djup. Ansökan avslogs visserligen av riksbanksfullmäktige men efter kraftiga påtryckningar från regeringen Ekman måste Riksbanken böja sig. Kreugerkoncernen beviljades en kredit med garanti från regeringen att Riksbanken skulle hållas skadeslös. Nästa kris kom i febr 1932. Kreuger behövde ett nytt lån. Liksom vid det tidigare tillfället tvingade regeringen Riksbanken att bevilja ett lån mot skadeslöshetsgaranti.

I detta läge tog Riksbanken initiativet till en preliminär undersökning av Kreugerkoncernens verkliga läge. Ett antal frågor som krävde svar från Kreuger personligen sammanställdes och man överenskom om att bl a R skulle träffa honom i Berlin 13 mars. Dagen innan begick Kreuger självmord. Riksbanken tog därefter initiativ till den sedermera mycket omdiskuterade utredningskommission som allsidigt och opartiskt skulle utreda koncernens ställning.

I debatten efter Kreugerkoncernens sammanbrott kom Riksbanken att häftigt angripas för sitt stöd till Kreuger. Det hävdades bl a att centralbanken försummat att vårda landets valuta. Genom sina krediter ansågs den istället ha bidragit till att minska valutareserverna, vilket lett till att Sverige tvingades överge guldmyntfoten. Trots den hårda kritiken, som framfördes bl a av bankoutskottet och i en riksdagsdebatt, kunde R kvarstå som riksbankschef. Han fick ett starkt stöd, inte minst från socialdemokraterna.

Efter dessa kriser kom verksamheten in i lugnare banor. Riksbanken fick nya uppgifter, bl a inom valutapolitiken. R knöt till banken ett garde av unga nationalekonomer, bl a Dag Hammarskjöld (bd 18) och Erik Lundberg. R skötte till stor del själv valutapolitiken och han såg till att Riksbanken på ett helt nytt sätt började samarbeta med utländska centralbanker. Genom många resor förvärvade han en stor personkännedom inom denna krets. R tjänstgjorde också i styrelsen för Internationella regleringsbanken i Basel.

R var känd för sin skandinavistiska inställning, som speciellt blev av betydelse under andra världskriget. I anslutning till finska vinterkriget 1939-40 lyckades han förmå regeringen att bevilja Finland ett stort lån. Efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge hade han vissa kontakter med den norska motståndsrörelsen. R hjälpte också norska flyktingar i Sverige.

Genom krigsförhållandena ställdes R inför många svåra avgöranden. Ett problemkomplex som senare blivit mycket omdebatterat gällde Riksbankens inköp av tyskt centralbanksguld. Bakgrunden till dessa transaktioner var att guld – enligt sv önskemål – användes för att reglera clearingen i handelsutbytet de båda länderna emellan. I de svensk-tyska handelsförhandlingarna åtog sig Sverige att köpa guld upp till ett visst tak. Tyskland i sin tur hade lagt beslag på guldreserverna i de ockuperade länderna, bl a i Holland och Belgien. Detta "rövade" guld smältes om i Berlin och försågs med tyska förkrigsstämplar.

För R blev guldköpen ett akut problem i början av 1943 då Sverige i likhet med andra neutrala stater mottog en varning från de allierade för att befatta sig med tysk egendom, eftersom den kunde vara stulen. Det förelåg en risk att man blev återbetalningsskyldig. Riksbanken hade från krigsutbrottet 1939 och fram till denna tidpunkt köpt guld från Deutsche Reichsbank för sammanlagt 70 milj kr i dåtida penningvärde. R befarade att Tyskland skulle återkomma med önskemål om ytterligare guldköp och rådfrågade därför handelsminister Herman Eriksson och senare också finansminister Ernst Wigforss. För att få garantier om att framtida leveranser inte skulle innehålla guld från ockuperade länder ville R i en officiell förfrågan vända sig till den tyske vice riksbankschefen Emil Puhl. Efter konsultationer med regeringen motsatte sig Eriksson förslaget men medgav att R "i förbigående" kunde ta upp saken med Puhl. Samlingsregeringen torde således ha varit medveten om att Riksbanken löpte risken att köpa tyskt guld trots vissheten att detta kunde vara "rövat".

Samlingsregeringen stod fast vid sitt ställningstagande även när kort därpå ytterligare ett guldköp blev aktuellt. I hemliga överläggningar med riksbanksfullmäktige redogjorde då R för regeringens inställning varvid många ledamöter uttryckte stor tvekan och också en viss förvåning över denna. När det blev känt att bankdirektör Jakob Wallenberg i ett inofficiellt samtal med Puhl i Berlin fått den försäkran som R eftertraktade godkändes dock affären. I början av 1944 återkom de allierade med en ny varning och i mars s å beslöt riksbanksfullmäktige att inte längre ta emot guldtackor från Deutsche Reichsbank.

R:s egna anteckningar visar att han i varje fall 1941 var klart medveten om att Deutsche Reichsbank handlade med "rövat" guld. Däremot finns det inga belägg för att han då eller senare under kriget skulle ha känt till att guld från judeförintelsens offer till en del ingick i det tyska innehavet av guldtackor. När Sverige så sent som sommaren 1944 gick med på att köpa 1 500 kg tyska guldmynt från förkrigstiden tycks R ha hört sig för om inte mynten kom från judar. Efter kriget hävdade både Riksbanken och den schweiziska nationalbanken att de handlat i god tro och trott på Puhls försäkringar. R hade i det sammanhanget överläggningar med sin schweiziske kollega för att undvika att de lämnade motstridiga upplysningar till de allierade. I förhandlingar med de västallierades guldkommission gick Sverige 1946 och 1955 med på att lämna tillbaka guld till Belgien resp Holland. – R får indirekt förhållandevis hård kritik av den 1997 tillsatta s k naziguldkommissionen. Den ansåg i sin interimsrapport 1998 att såväl regeringen som Riksbanken kunde ha gjort "moraliska reflexioner" redan fr o m 1941.

Efter kriget uppkom en principiell konflikt mellan R och den socialdemokratiska regeringen om räntepolitiken. Regeringen höll konsekvent fast vid en lågräntepolitik, bl a för att hålla nere hyrorna. R ansåg att detta medförde risk för inflation, eftersom en låg ränta ledde till att penningmängden efterhand ökades. När det i samband med valet 1948 visade sig vara omöjligt för R att få med regeringen på ens en måttlig räntehöjning tog han konsekvenserna och avgick med pension.

R:s karriär var dock inte slut i och med avgången från Riksbanken. I början av 1951 fick han ett uppdrag av Världsbanken i Washington att studera det ekonomiska läget i Irak. I samband med detta blev han tillfrågad om han ville åta sig posten som verkställande direktör i Internationella valutafonden. R accepterade och ledde under fem år, fram till 1956, ett systematiskt världsomspännande organisations- och utvecklingsarbete, huvudsakligen i sammanhang med lån till olika centralbanker i utvecklingsländerna. R:s sista offentliga uppdrag var som ekonomisk rådgivare i valutafrågor till regeringen i Kuwait.

R har beskrivits som "noble and reliable", en man med pliktkänsla, med enkelhet i livsföringen och med en omutlig strävan att alltid göra sitt bästa.