Johan Rosenadler

Rosenadler, Johan, före adl Upmarck, f sept 1664 i Uppsala (Åkersteins geneal:er, RHA), d 26 mars 1743 i Sthlm (Åkerstein; bet för ringn 31 mars där, Klara). Föräldrar: Erik Hansson Ångerman o Maria Folcker. Inskr vid UU 7 dec 72, disp 26 maj 88, fil adjunkt 9 dec 96, prof Skytteanus 14 nov 98, allt vid UU, censor librorum i Kanslikoll 5 okt 16–21 april 37, adl 15 maj 19, deltog i riksdagarna 20–26/27 (led av SU 20, av justitiedeput 23, ecklesiastikdeput 23–26/27, av exp:deput 26/27, av deput ang riddarhusordmen 34), kansliråds titel 11 juni 22, statssekreterares karaktär 26 sept 37. – Led av Collegium curiosorum (från 28 VS) 10.

G 9 dec 1714 i Sthlm, Nik, m Eva Schwede, d 1 mars (begravn:vers), begr 4 mars 1717 i Uppsala, dtr till prof Johan S o Brita Albrektsdtr Behm.

Efter en kort tid som adjunkt blev R den första svenskfödde innehavaren av den skytteanska professuren i politik och vältalighet. Kanslern Bengt Oxenstierna (bd 28) önskade hellre se en välrenommerad utlänning på posten och motarbetade hans utnämning.

Undervisningen i vältalighet bestod enligt föreläsningskatalogerna huvudsakligen av tolkning av framför allt romerska vältalare och då särskilt Curtius, endast undantagsvis av explicita presentationer av retorikens regelverk. R:s ryktbarhet grundas nära nog helt på samtidens höga uppfattning av honom som vältalare med såväl språktekniskt som retoriskt rika och mönstergilla gravskrifter, oftast i obunden form. Dessa omspänner helt Karl XII:s regeringstid genom att inledas av ett tal på hexameter vid dennes kröning och avslutas av de huvudsakligen på svenska publicerade personalierna vid begravningen. Däremellan finns bevarade ett mindre antal begravningstal och smärre tal i samband med akademiska tilldragelser.

Den naturrätt R lärde ut var framför allt en morallära, så som han själv formulerade det ett sätt att undervisa ungdomen i gudsfruktan och ärbar vandel. I odaterade föreläsningar över Samuel v Pufendorf (bd 29) betonar han dock tydligare än någon annan vid denna tid fördragsläran; överhetens makt är inte av Gud, utan människorna har efter förnuftets anvisning genom fördrag överlämnat makten åt regenten. Möjligen tillhör dessa föreläsningar hans sista år som professor och vittnar om enväldets svagare ställning vid universitetet. R presiderade för 130 disputationer, merparten inom statsrättens område, men de spände också på sedvanligt sått över både fornforskning och geografi. Han framträdde som kraftfull förespråkare för universitetets och universitetslärarnas ställning, och han genomförde 1710 en genomgripande upprustning av det fallfärdiga Skytteanum, delvis tydligen bekostad av intäkterna från den ölkrog han lät inrätta på bottenvåningen. R var den ende renodlade humanisten i Eric Benzelius' (bd 3) 1710 bildade Collegium curiosorum.

1715 vände sig R till Kanslikollegium med bön om en "roligare och lägligare" beställning. Följande år utnämndes han till censor librorum. R förefaller ha skött den känsliga uppgiften väl och utan att ådra sig nämnvärd kritik. I de relativt få politiskt inflammerade censurärendena märks föga av R:s handläggning. Han överlät enligt instruktionen dessa till Kanslikollegium och avhöll sig nära nog helt från åsiktsyttringar. Det långdragna ärendet kring Jacob Wildes Historia pragmatica gällde framför allt frågan huruvida censorn var överordnad rikshistoriografen. De många teologiska ärendena är däremot tydligt präglade av hans inställning.

I R:s tidigare akademiska undervisning framträder i dissertationer en huvudsakligen efter Pufendorf framförd åsikt om religionens endast sekundära statsnytta samtidigt som dess sammanhållande funktion i en stat betonas. Därutöver poängteras emellertid – vilket ofta upprepades i den akademiska undervisningen under 1700-talet – att skiljaktighet i religionen bör kunna tillåtas om det inte äventyrar staten och om ingen öppet ger uttryck för åsikter som är skadliga för det allmänna lugnet. Som censor tillämpade R dessa tankegångar och blev i pietistkretsar känd som "ein raisonabler Mann". Hans inställning märks tydligast i den 1726 tillsatta kommissionen över Sicklakonventikeln; under arbetet i denna angrep han starkt prästerskapet för kristendomsfientlighet och hjärtlöst sinne. Gentemot domkapiden hävdade han sitt ämbetes ställning men också det företräde de teologiska fakulteterna hade att bedöma teologisk litteratur. Medveten om det omöjliga i företaget önskade han också att domkapitlen skulle förse honom med regelrätta listor över förgriplig litteratur.

En tung del av censorns arbetsuppgift vid denna tid var att utöva tillsyn över tryckerier och bokhandel, varvid privilegiefrågor och inte minst de ständiga striderna mellan tryckare och bokbindare gav R anledning att agera mer som medlare och skiljedomare än som ämbetsman. En av hans sista åtgärder blev att med hänvisning till den nyttiga konkurrensen motsätta sig ett önskemål från kyrkan om exklusivt privilegium på en upplaga av Nya testamentet. Den nyttiga konkurrens som han förespråkade i detta ärende låg uppenbarligen också bakom hans motstånd mot att den nybildade VS skulle erhålla almanacksprivilegium, något som var den direkta orsaken till att denna inte utvecklades i önskad riktning. Nära nog det enda uppdraget utanför censorskapets område kom R till del 1722 och gällde författandet av det officiella verket om Karl XII. Han lyckades emellertid inte genomföra arbetet och bad att bli befriad från uppdraget som tillföll Jöran Nordberg (bd 27).

I sin ämbetsutövning framträder R tydligast som språkets och estetikens ryktare. Vid flera tillfällen figurerar han med eget namn eller initialer som författare till förord i lämpliga böcker, och i yttranden i Kanslikollegium uppehåller han sig ofta vid språkvårdsfrågor. I företalet till Carl Gyllenborgs (bd 17) översättning av Racines Andromache (1723), ett av de första försöken att på svenska trycka en bok med antikvastil, rekommenderade R denna stil såsom mer anpassad till kontinentala normer, och han påtalade också hur viktigt det var att både tragedier och komedier gjordes tillgängliga på svenska. R:s arbete med Dalins Argus kan följas mer i detalj. Där lät han på eget ansvar med förbigående av Kanslikollegium veckoskriften gå till trycket, vilket renderade honom kritik. R:s anmärkningar gällde oftast politiska kommentarer eller anspelningar på enskilda, mer sällan den sedekritik som var tidskriftens signum. Hans kommentarer vittnar om att han uppfattade sig mer som en faderlig hjälpare än statsmaktens företrädare. Flera gånger klagade R över utgivningen av onödiga romaner och under sina sista år förespråkade han en normerande sv ortografi, särskilt som översättningen av skönlitteratur tenderade att öka och hans eget tyckande inte kunde gälla som norm.

Son till R var Carl Albrecht R (1717–99) som efter studier i Uppsala tjänstgjorde i K kansliet från 1734, huvudsakligen vid utrikesexpeditionen, där han tillhörde de franskvänliga. Han blev kanslist 1746, kansliråd 1763, statssekreterare 1766 och fick avsked på grund av ögonsjukdom 1777, då han erhöll presidents titel. 1762-66 var han även arkivarie vid K M:ts orden.

Carl Albrecht R blev genom arv och gifte förmögen och var en ivrig boksamlare. Han gjorde sig känd genom ett flertal donationer och är bl a hågkommen som en av VA:s stora välgörare genom sin gåva 1777 av en avsevärd penningsumma som tjänade som grundplåt till akademins förvärv av eget hus vid Stora Nygatan i Sthlm. Tre år senare stod han för den största bokdonationen till VA i dess äldre skede (dep i KB), vilken senare kompletterades med penningmedel för inbindning. Carl Albrecht R blev LVA 1754 (preses 1757 o 1766). Han gjorde även mynt- och bokdonationer till UUB och till Sthlms storskola.