J Fredrik E Rudberg

Rudberg, Jacob Fredrik Emanuel, f 30 aug 1800 i Sthlm, Nik, d 14 juni 1839 i Uppsala. Föräldrar: assessorn Fredrik R o Rebecka Catharina Berg. Inskr vid UU 17 febr 15, FK 6 dec 20, disp pro gradu 7 juni 21, mag 14 juni 21, disp för docentur 8 dec 21, doc i matematik 15 juni 22, prof i fysik från 8 okt 28 (tilltr 31), allt vid UU. – LVA 27, LKrVA 29, LVS 29. – Ogift.

Fredrik R inskrevs vid UU vid 15 års ålder och disputerade två år senare pro exercitio under matematikern Jöns Svanberg, vars docent han blev 1822. R närmade sig alltså sitt ämne fysiken från den matematiska sidan, men delar av hans verksamhet skulle lika gärna kunna klassificeras som kemi och astronomi. Det var i skärningspunkten mellan dessa tre områden som den nya experimentalfysiken vid denna tid växte fram och R, som var matematiskt och tekniskt begåvad och som dessutom en period arbetade som kemist, befann sig mitt i tidens vetenskapliga ström. Han begav sig också snabbt ner till den fysikaliska vetenskapens centrum, Paris. Där vistades han 1824–26 och blev bekant med bl a Dominique-Francois Arago, Jean-Baptise Biot och Augustine Jean Fresnel; den senares banbrytande teorier om ljusets vågnatur tycks han omedelbart ha anammat. Det var sannolikt nu som R inledde den vetenskapliga förbindelsen med Alexander v Humboldt i Berlin. De personliga kontakterna med de mest kända forskarna inom de fysikaliska disciplinerna var något R gärna framhöll. Han såg sig som en av dem och drog sig inte för att snäsa av kolleger i Uppsala med hänvisning till att han "vilat i Aragos armar" och kunde räkna "flera av världens största vetenskapsmän" som sina "intima vänner". Mycket tyder på att han själv ansåg sig vara deras jämlike också vetenskapligt. Han hade visst fog för den åsikten.

R visade tidigt prov på stark självkänsla. Som 21-årig nybliven student sökte han en adjunktur i matematik som han inte fick; professuren i fysik som han sökte 1828 fick han däremot överraskande, trots att han hade en enligt tidens sätt att se betydligt bättre meriterad medsökande. Förtjänsten av utnämningen var främst kemiprofessorn Lars Peter Walmstedts. Denne förespråkade entusiastiskt R:s kandidatur och menade att den "litteraria" förtjänsten måste belönas framför akademisk mångsidighet, undervisningserfarenhet och anciennitet. Konsistoriet höll inte alls med om detta, men det gjorde däremot kanslern, prins Oscar, och R blev utnämnd.

R torde ha uppfattats som ganska besvärlig av sina kolleger i Uppsala, och han trivdes uppenbarligen inte särskilt väl i en miljö där han egentligen saknade likasinnade forskarvänner. Sådana fanns dock i Sthlm, i kretsen kring J J Berzelius (bd 4), och under de tre första åren efter sin utnämning upprätthöll R inte professuren; han arbetade i stället med att på VA:s uppdrag tillsammans med Jöns Svanberg och Simon Cronstrand (bd 9) göra nya rikslikare för mått, mål och vikt. Detta arbete ledde R in på fruktbara kalorimetriska forskningar. Resultatet blev de dittills mest genomgripande undersökningarna av termometerkonstruktionens principer samt en klassisk bestämning av luftens värmeutvidgningskoefficient, bokstavligen ett skolexempel på precisionsbestämning av en naturkonstant, och därtill den enligt R själv viktigaste av dem alla. Bl a kunde R visa att nollpunktens förflyttning på termometerskalan berodde på volymförändringar i termometerkulan orsakade av det ständiga tryck den utsätts för och att ångan från kokande vatten vid lika tryck har en konstant temperatur, även om det kokande vattnets temperatur är underkastad vissa variationer. Angående luftens utvidgningskoefficient – definierad som förhållandet mellan en bestämd luftmängds volym vid 0 resp 100 grader – kunde R rätta en uppseendeväckande felaktighet på 3% som insmugit sig i litteraturen. R:s viktigaste bidrag till fysikens utveckling gällde således detaljjusteringar i mätnoggrannheten, inte nya fenomen eller teorier. Det var emellertid på ett fundament av just denna typ av precisionsundersökningar som 1800-talets s k klassiska fysik skulle byggas. R hörde till den första generationen fysiker som satsade hela sin vetenskapliga energi på sådant grundläggningsarbete. R:s rön reproducerades i flera läroböcker och utgavs i Wilhelm Ostwalds Klassiker der exakten Wissenschaften.

För att R skulle kunna utveckla den experimentalfysiska verksamheten i Uppsala behövde han instrument, och omedelbart efter att han tillträtt professuren 1831 började han med stor energi driva frågan om inköp. I konsistoriet var många tveksamma eftersom särskilt den geomagnetiska utrustning R ville ha ansågs dyr, men man gav efter. R begav sig s å till Paris där han med hänvisning till en koleraepidemi stannade längre än han uppgivit, ända till mars följande år. Han använde sin förlängda restid väl och arbetade bl a med jordmagnetiska mätningar tillsammans med Arago i Paris, Adolphe Quetelet i Bryssel och Carl Friedrich Gauss i Göttingen. R återvände till Uppsala med instrumenten men irriterade sina kolleger ytterligare genom att inte klart redogöra för inköpen. Ett nytt forskningsprojekt hade han också engagerat sig i. Det systematiska studiet av geomagnetismen, med koordinerade mätningar på geografiskt spridda områden, uppmuntrades sedan 1820-talet av ett antal internationellt orienterade forskare, i första hand Humboldt, Gauss och Wilhelm Weber. R avsåg att utveckla denna forskning i Uppsala och Sthlm, vilket på ett osökt sätt skulle ge verksamheten där en internationell anknytning.

Efter hemkomsten lyckades R utverka att VA byggde ett "magnethus" i närheten av sitt observatorium, och i Uppsala såg han till att ett par observationsställen inrättades, varav ett i form av en mindre träbyggnad, tydligen bekostad av R själv. Dessa magnethus var det moderna fysikaliska laboratoriets föregångare i den meningen att de var specialbyggda för en viss typ av precisionsmätningsarbete; de var t ex järnfria. R:s geomagnetiska verksamhet blev dock tämligen misslyckad. Han tycks inte ha blivit en regelrätt medlem av det nätverk av magnetobservatörer som Gauss organiserade utan samarbetade mer med Humboldt. Magnetometern som R inköpt i Paris var av en föråldrad modell och några år senare hemförde astronomidocenten Gustaf Svanberg, enligt egen utsago R:s "förtrognaste vän" i Uppsala, ett helt modernt instrument med vars hjälp han under många år lämnade bidrag till den internationella bank av geomagnetiska mätdata som började byggas upp. Precisionsmätningsexperten R blev på så sätt utkonkurrerad i Sverige av en vetenskapligt inte särskilt framstående kollega, vilket tycks ha tagit honom hårt.

R:s attityd till Svanbergs geomagnetiska arbete var rent fientligt. Samma förhållningssätt märktes när bröderna Adolf Ferdinand och Lars Fredrik Svanberg – söner till R:s lärare Jöns S men ej släkt med Gustaf S – ville publicera resultat av undersökningar om det latenta värmet hos några metallegeringar. R sysslade vid denna tidpunkt, 1829, med sådana på sitt sätt banbrytande försök och ställde till med en mindre skandal när han upptäckte att vännen Berzelius tänkte publicera brödernas avhandling i VAH. R hotade tydligen med att avgå från den professur som han ännu ej hunnit tillträda. Detta obalanserade uppträdande tycks ha varit typiskt för R. Samtidigt kan beteendet delvis ha motiverats av ett behov av att markera vetenskapligt revir. Geomagnetisk forskning bedrevs oftast av astronomer, men R ville göra den till en del av fysiken. Studiet av latent värme hade en likaledes oklar ställning mellan kemin och fysiken, och att Berzelius omhuldade denna forskning kan i R:s ögon ha uppfattats som en markering av att detta område borde höra till kemin. R hörde till dem som ville ge disciplinen en egen identitet och att detta ledde till konfrontationer är på sätt och vis logiskt.

R var den förste betydande representanten i Sverige för den precisionsmätningsinriktade experimentalfysik som kom att dominera under 1800-talet. Han var en brådmogen och hängiven forskartyp som publicerade sin första och prisbelönta vetenskapliga uppsats redan som tonåring. Eftersom R var ekonomiskt oberoende kunde han ägna sitt korta liv nästan uteslutande åt vetenskapligt arbete. Ingenting gjorde honom lyckligare än ett vackert instrument som kunde ge verkligt exakta mätresultat. "Det är ett verkligt nöje, att arbeta i vetenskapen, då man erhåller sådana produkter, vilka man skall använda vid försök", skrev han till sin välgörare Walmstedt när han fått en ny förbättrad typ av fernissa i sin hand. Enligt Gustaf Svanberg hade R en "trosartikel": "om man icke inom sitt år blivit en utmärkt man, bleve man det aldrig". R levde upp till sina förväntningar på sig själv i det avseendet. I samtida källor framskymtar R:s romantiska drag, hans övermod och självdestruktivitet. När han drack, vilket han gärna gjorde, förbyttes hans normalt vänliga lynne i "stolthet och översitteri". Med tiden blev R gravt alkoholiserad, och han avled till följd av missbruket knappt 39 år gammal.

S å som R dog hade han fått en ny docent, Anders Jonas Ångström. Vanligen betraktas Ångström som den moderna fysikens genombrottsman i Sverige. Det har samtidigt hävdats att han snarare fullföljde det forskningsprogram som R grundlagt. Det finns ingen anledning att undervärdera betydelsen av någon av dessa fysiker. Den teknikorienterade moderna fysiken i Sverige introducerades utan tvivel genom R:s korta men intensiva vetenskapliga gärning.