Lorens Münter Philipson (Philipsen)

Philipson (Philipsen), Lorens Münter, f 17 mars 1765 i Ystad, S:ta Maria, d 3 nov 1851 i Sthlm, Nik. Föräldrar: råd- o handelsmannen Jonas Wilhelm Philipsen o Margareta Münter. Inskr vid LU 11 febr 82, disp pro exercitio där 88, sjukhusläk i Karlskrona 89–90, disp pro gradu vid LU 28 maj 90, MD där 26 jan 91, förste lasarettsläk i Lund 28 jan–5 dec 91 (tilltr ej), speciminerade på avhandl vid LU 19 febr 91, doc i medicin där 6 juni 91, fattigläk på Södermalm i Sthlm 91–1 juli 93, v prof i (målar) anatomi vid FrKA 12 juni 92, prof där 11 sept 94–98, utgivare av tidskriften Patrioten aug 92–mars 94, eo kanslist i utrikesexp 29 maj 93–98, sekr i Collegium medicum (från 13 Sundhetskoll) 31 mars 06–13 mars 35, lär vid undervisn:anstalten för blivande fältskärer 08, sekr i komm ang den allm läkarvårdens förbättrande maj 10–12, led av komm ang Osbeckska kurmetoden maj–nov 11, ang inrättande av en pensionskassa för civilstaten febr 19–jan 23. – LPS 09. – Ogift.

P kom från en relativt välbeställd och inflytelserik familj som aktivt tog del i Ystads politiska och kommersiella liv. Han och hans två bröder skrevs in vid LU; dock var det bara P som valde den akademiska banan. Hans främste lärare i medicin var den kontroversielle J H Engelhart (bd 13), vars favoritelev han blev. 1789 grasserade i Karlskrona en tyfusepidemi bland de från Finland hemvändande soldaterna, och läkare från hela landet rekryterades dit. P tjänstgjorde där som sjukhusläkare ett par år; de fruktansvärda förhållanden som rådde bland de sjuka och läkarnas vanmakt kom för all framtid att prägla hans syn på sitt yrkesval: 'jag har både ett för stolt och för sensibelt hjärta att älska praktiken, sådan som den i allmänhet är, nämligen ett ynkeligt och ovärdigt kvacksalveri" (brev till G A Reuterholm 11 nov 1794).

Av okänd anledning avstod P från sin docentur i Lund och en fortsatt akademisk karriär och valde i stället att tillträda en tjänst som fattigläkare på Södermalm i Sthlm. Sensommaren 1791 besökte han fabriksarbetare i Barnängen. P:s äldre bror grosshandlaren och filantropen Herman Theodor P, som bl a grundade Philipsenska skolan, bör ha varit P:s fasta punkt i Sthlm. Sannolikt var det bland dennes bekanta P knöt en livsavgörande vänskap med Thomas Thorild.

P:s och Thorilds första, men aldrig realiserade, plan var att presentera den skotske läkaren William Cullens behandlingsmetod: "Vet Ni min herre, att de stunder jag sist tillbragt uti Edert sällskap, då vi resonerade om Dr Cullens teori om febrar, äro de angenämaste, de mest förtjusande i min levnad ..." (odat brev till Thorild). Thorild hade dock knappast tid för medicinska problem; han var upptagen med att klargöra sin position inom estetiken och den ekonomiska teorin och med att öppna en radikal front mot det gustavianska samhället. Utan att vara en osjälvständig anhängare av Thorilds upplysningsfilosofi blev P de kommande åren dennes främste medhjälpare och meningsfrände. 24 april 1792, när Sverige var skakat av attentatet mot Gustav III, debuterade P anonymt som politisk författare med en pamflett mot ärftligt adelskap, Bevis, ... är intet bevis, och han blev omedelbart en radikal opinionsbildare att räkna med. Pamfletten väckte en avsomnad debatt till nytt liv, underblåst av adelskapets upphävande i Frankrike.

Mordet på Gustav III och förmyndarregeringens liberalare tryckfrihetsförordning 11 juli 1792 förändrade helt förutsättningarna för en radikal opinionsbildning. P och Thorild tillsammans med andra "patrioter" tjänade till en början G A Reuterholms reformplaner, och när P 17 aug s å utgav första numret av dagbladet Patrioten var det för att samla reformvännerna, med Thorild som vägledare och inspiratör. Tidskriften intog snart en ledarposition inom sv press och hyllades av såväl vän som fiende. På relativt kort tid värvades 1 100 prenumeranter, ett för tiden högt antal. De flesta av Patriotens bidragsgivare stod politiskt långt till vänster, vilket bl a framgår av de många angreppen på "kapitalisterna" som profiterade av kriget i Europa och spekulerade i varupriserna på de fattiga daglönarnas bekostnad. Även franska republikens ledare angreps för att bara gynna egendomsinnehavarnas intressen, när de istället borde göra åkermarken till "allmän egendom" (F W Lejonanker, Tankar öfwer franska revolutionen, Patrioten 24 dec 1792).

P själv var en entusiastisk anhängare av revolutionen; han hoppades på en demokratisk utveckling med allmän rösträtt och allas rätt till utbildning. Det var lättare att befria den "nedre klassen" från dess fördomar, eftersom dessa var påtvingade av prästerna och överheten (Om wilfarelsen, Patrioten 14 dec 1792). Han såg som sin främsta uppgift att entusiasmera sina läsare för revolutionens sak. Men det behövdes inte mycket för att väcka anstöt: Riksdrotsen C A Wachtmeister gav P en varning för att han publicerat ett manifest riktat mot "alliansens" befälhavare, hertigen av Braunschweig. P drogs även in i den pågående maktkampen mellan främst Reuterholm, det "ryska partiets" ledare H Liljensparre (bd 23) och en osäker hertig Karl, som oroades av rykten om jakobinska klubbar som i hemlighet konspirerade mot regeringen. P fortsatte också att i sin tidning utmana monarkisterna. 9 okt 1792 presenterades den nordamerikanska författningen i ett Bref från en resande i Norra America til en wän i Stockholm. P åtalades för att med sin artikel ha ställt den sv regeringsformen under tvivelsmål. Åklagaren påpekade, att obildat folk kunde få uppfattningen att den sv successionsordningen var en orättvisa. Rättegången som följde var av principiell betydelse för hur tryckfrihetsförordningen skulle tillämpas. P försvarade sig med att han aldrig sagt något om överhetens rättigheter. Han frikändes eftersom det inte kunde bevisas, att han hyst ont uppsåt eller lagt till något som inte fanns i originalet, som var en översättning av ett nyutkommet statsvetenskapligt arbete av J V Delacroix. Domen gick i kompromissens tecken; P friades och fick fortsätta utgivningen av Patrioten, men det aktuella numret drogs in och fick inte omtryckas.

Repressionen mot de radikala strömningarna hade inletts och kulminerade ett par månader senare med rättegången mot Thorild. 7 jan 1793 belades Patrioten med utgivningsförbud. P och hans vänner hade dock ett forum i den nygrundade satiriska veckoskriften Democritus. Liljensparre triumferade, och för att blidka honom skrev den häktade Thorild i jan 1793 ett brev i vilket han tog avstånd från P "emot vars extremer och equivoquer jag alltid och även publikt ivrat". Thorild tvingades förklara sig för att lugna en upprörd P, och när han i arresten diktade Sång utur Engelbrechts tider til Philipson Patrioten återställdes vänskapen. P tillhörde det sällskap som tog farväl av den landsförviste Thorild på Fittja krog i mars 1793. De återsåg sedan aldrig varandra.

P blev Thorilds juridiska ombud i Sverige och utgav flera av hans skrifter, bl a Rätt eller alla samhällens eviga lag (1794). Som utgivare av Thorilds kritik av N v Rosensteins Försök til en afhandling om uplysningen gjorde han ingrepp i texten "för att mildra strängheten i auctorens uttryck" (brev till Rosenstein 6 nov 1793). Från 31 maj 1793 återupptog P sin tidskrift men utan namnet Patrioten och under boktryckarens censur. Reuterholm hade stärkt sin ställning, och P uppvaktade honom med begäran om en diplomatisk tjänst, helst i Frankrike. I avvaktan på en utnämning knöts han till utrikesexpeditionen. Han avböjde ett erbjudande som vikarierande legationssekreterare i Wien. Tidskriften gick allt sämre och upphörde i slutet av mars 1794. I flera nummer gav P stort utrymme åt en kritik av J-L De Lolmes avhandling om den engelska författningen, en bearbetning av Delacroix' arbete, som till sitt innehåll förebådade den sv författningsdiskussionen efter 1809.

P fortsatte att planera för ett politiskt författarskap "Uti en histoire patriotique de mon tem[p]s" (brev till Reuterholm 11 nov 1794). Vad P skrev för skrivbordslådan är inte känt eftersom hans skriftliga kvarlåtenskap gått förlorad. P:s utförligaste politiska analyser återfinns i några brev till vännen och gynnaren Knut Kurck (bd 21), skrivna under en vistelse i Paris 1796–97. P föraktade direktoriets bristfälliga politik och visade stor förståelse för Robespierres diktatur och för att en politiker måste lyssna till "massan". Med sin styvnackade radikalism hade han 32 år gammal kommit helt i otakt med tiden.