Hilding A Pleijel

2 Pleijel, Hilding Athanasius, kusin till P 1, f 19 okt 1893 i Väckelsång, Kron, d 15 nov 1988 i Lund, Allhelgonaförs. Föräldrar: kontraktsprosten Henning Theophil P o Nina Julia Elisabet Danielsson. Studentex vid H a l i Växjö 17 juni 11, inskr vid LU 12 sept 11, FK 13 sept 13, FM 15 dec 14, TK 31 maj 18, TL 30 maj 21, disp 13 okt 25, doc i kyrkohistoria 23 okt 25, allt vid LU, prästv för Växjö stift 13 dec 25, TD vid LU 22 maj 26, tf prof i kyrkohistoria o symbolik där periodvis 1 maj 30–6 juni 38, ord 30 juni 38–30 juni 60, lektor i kristendomskunskap vid H a l å Norrmalm i Sthlm 21 maj (tilltr 1 juli) 37-30 aug 38, led av Lunds stifts domkap 43-44 o 47-49, av allm kyrkomötet 46 o 57, tf prof i kyrkohistoria vid Åbo akad 1 febr 63–30 sept 64. – LHVL 35, LVSL 35, LSkS 45, LGAA 52, LVHAA 53. – Ogift.

Hilding P:s far blev slutligen kyrkoherde i Lenhovda, Kron, och modern var av prästsläkt. Uppväxttiden i ett prästhem i Värend blev av stor betydelse för P:s senare forskningar. Han återvände många gånger i skrift till denna miljö. Vid LU studerade P först klassisk fornkunskap och antikens historia men övergick sedan till teologisk fakultet. Licentiatavhandlingen i kyrkohistoria behandlade växjöbiskopen på 1700-talet Olof Wallquist. P bytte emellertid ämne och disputerade på undersökningen Herrnhutismen i Sydsverige. Forskningarna förde honom till arkiven i Herrnhut, och han kom i kontakt med tysk kyrkohistorisk forskning genom studieuppehåll i Marburg och Tübingen. I senare arbeten märks betydande influenser i synnerhet från den tyske teologen Ernst Troeltsch. P knöt särskilt an till Troeltschs betoning av att kristendomen inte endast är idéer och teologi utan i hög grad ett djupt liggande grundmoment i folklivet och folkfromheten. Huvudlinjen i doktorsavhandlingen var att följa herrnhutis-men som religiös proteströrelse så långt ned på individ- och mikronivå som möjligt, ett för tiden ovanligt perspektiv i sv kyrkohistorisk forskning.

Under 13 år var P docent i kyrkohistoria, försörjd genom docentstipendium och olika vikariat vid fakulteten. Hans tryckta produktion var under en följd av år ganska ringa, men sedan kom i rask takt fyra stora monografier, bl a Karolinsk kyr-kofromhet, pietism och herrnhutism 1680–1772 (1935). P framstod nu som en betydande kännare av sv 1700-tal i dess relation till framför allt den tyska utvecklingen. Han uppfördes på andra förslagsrum till professuren i kyrkohistoria vid UU 1937 och utnämndes följande år till professor i samma ämne vid LU.

Vid denna tid framträdde en tydlig omorientering i P:s forskning med influenser från framför allt sv och tysk etnologi. I synnerhet tog han intryck av professorn i nordisk och jämförande folklivsforskning, Sigfrid Svensson. 1942 skapade P Kyrkohistoriska arkivet med uppgift att genom intervjuer samla in folkligt material om folkfromhet i 1800-talets bondesamhälle. Studiet av kyrkoseden skulle inte bara bygga på officiella kyrkliga källor utan också på information om hur "folket" självt uppfattat och uttryckt sina religiösa traditioner. Folktraditionen var för P av unikt värde. Den tyska Volkskunde var hans närmaste förebild. Med tiden genomförde studenter i kyrkohistoria ca 5 500 sådana intervjuer efter en av P formulerad frågelista. Intervjuerna renskrevs och utgör numera (1996) huvudmaterialet i Kyrkohistoriska arkivet. En kombination av kyrkohistoria, etnologi och sociologi uppstod. Religionsetnologin etablerades som en betydande forskningsinriktning inom ämnet kyrkohistoria i Lund.

P:s egen fortsatta forskning rörde i stort vad han kallade Enhetskyrkans tid, från den karolinska tiden vid 1600-talets slut och till enhetssamhällets sammanbrott mot mitten av 1800-talet. P menade sig i sin uppväxtmiljö ha mött resterna av en enhetlig kyrklig och samhällelig mentalitet. Den samlande benämningen blev Hustavlans värld (1970). "Hustavlan" återspeglade en äldre luthersk samhällssyn, där varje medborgare hade sin bestämda plats i samhälle och kyrka. Enligt P agerade alla människor under denna samlade epok utifrån en gemensam ideologisk förutsättning.

I sin forskning företrädde P även några specialområden. Han hade ett starkt personintresse och i biografins form kunde han kombinera detta intresse med en personligt tillägnad stilistisk talang. Miniatyrporträtten låg särskilt väl till för honom. Det roade honom att utifrån en biografi söka fånga de större sammanhangen i en epok. I flera fall växte dessa biografier ut till större monografier eller kommenterade textutgåvor. P intresserade sig också för bibliografi och bokhistoria. Efter förebilder han funnit vid resor i England och Tyskland på 1920-talet byggde han upp ett förnämligt privat forskningsbibliotek, Bibliotheca Pleijel Antiqua. Detta var inte tillkommet i samlarsyfte, även om många verkligt förnämliga böcker ingick, utan som ett bibliotek för forskaren. Han ville ha omedelbar tillgång i hemmet till den litteratur han behövde. Biblioteket såldes vid tre stora auktioner 1980–81. Inkomsterna från försäljningen donerade han till olika vetenskapliga ändamål i Sverige och Finland. P:s mest betydande bibliografiska och bokhistoriska arbeten är Böcker och människoöden (1968) och Den svenska festskriftsfloran (1969).

P var en synnerligen produktiv forskare. Hans totala bibliografi upptar drygt 420 nummer, däribland ett 20-tal större monografier. Sin första uppsats publicerade han 1919, och den sista monografin, Källkritisk hembygdsforskning, korrekturläste han nära 95 år gammal. På P kan tillämpas talesättet att han var gift med sin vetenskap. Samtidigt var han en sällskapsmänniska som trivdes särskilt väl i de vetenskapliga sällskapen. – P tillägnades 1964 festskriften Från gammallutherdom till nyprotestantism.