Gertrud Pålson-Wettergren

Pålson-Wettergren, Gertrud, f 17 febr 1897 i Västra Sallerup, Malm, d 26 nov 1991 i Sthlm, Kat. Föräldrar: handlanden Nils Pålson o Anna Lindahl. Elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm 14–19, vid Operaskolan där 22–23, debuterade vid K teatern 31 jan 22, anställd där 23–48, lär där 52, framträdde vid Metropolitan Opera i New York 35–38, vid Covent Garden i London 36 o 39, hovsångerska 11 maj 36, gästspelade vid operascener bl a i Khvn, Hfors o Riga. – Litt et art 31.

G 5 okt 1925 i Sthlm, Osc, m överintendenten Karl Erik Wilhelm Fredrik Wettergren, f 16 april 1883 i Arboga, d 10 juli 1961 i Sthlm, Kat, son till stadsläkaren Carl Ludvig Fredrik W o Anna Katarina Amalia Stenberg samt tidigare g m Ellen Augusta Maria Nisser (bd 27, s 77).

17 år gammal vann P inträde vid Musikkonservatoriet i Sthlm. I Skåne hade hon studerat för Kallie Sandberg; i Sthlm blev Oscar Lejdström hennes lärare vid konservatoriet och Gillis Bratt och Haldis Ingebjart-Isene vid Operaskolan. I scenisk framställningskonst undervisades hon av Ragnar Hyltén-Cavallius (bd 19). Privat studerade P sång för Andrejewa v Skilondz i Sthlm och för lärare i Italien och London.

P uppträdde för första gången på K teatern i jan 1922 som Cupido i Orfeus i underjorden, iscensatt av Max Reinhardt. Strax därpå gestaltade hon Cherubin i Figaros bröllop och Santuzza i På Sicilien. Efter de tre reglementsenliga debuterna blev P fast engagerad vid K teatern. De första åren där var hon en lovande ingenue i bl a titelrollen i Mignon och som Nancy i Martha, Siebel i Faust, Lisa i Bäckahästen (Atterberg) och som Fatima i Oberon.

Sitt genombrott på operascenen fick P hösten 1925 då hon för första gången sjöng titelrollen i Carmen i en nyinstudering av den tyske kapellmästaren Leo Blech vid dennes första gästspel på K teatern. Carmen blev en lysande framgång för P, och denna roll utförde hon flera hundra gånger på Operan, ända till sitt avsked i rollen 1948 och även därefter, så sent som 1951, då som gäst.

När Matilda Jungstedt (bd 20) vid tiden för första världskriget drog sig tillbaka från operascenen fick hon så småningom i P en värdig efterträdare. P:s register var brett, hon sjöng såväl rena sångroller i den klassiska repertoaren som karaktärsroller, särskilt mot slutet av sin karriär, och hennes rollgalleri blev med tiden mycket omfattande. Hon ägde en mörk och sensuell mezzoröst med stort omfång och besatt en närmast perfekt skolning som gjorde henne till en av de yppersta sångerskorna i världen inom sitt fack. I instuderingsarbetet var P noggrann och självkontrollerad. Hon ägde dessutom en naturlig scenbegåvning, dramatisk fantasi, scentemperament, ett frappant fördelaktigt utseende och en slående närvaro på scenen som hänförde publiken och gjorde henne till en stor scenfavorit. P:s analyser av de olika rollerna var personliga men fullt kontrollerade. Hennes tolkning av Carmen var med en gång färdig. I sina memoarer skrev hon bl a: 'Jag vet att jag ofta har kritiserats för att vara för "nobel" som Carmen, för lite av lättsinnigt stycke. Jag har nämligen envetet försökt tolka Carmen som ett stundens barn, aldrig som en slam-pa. Hon har den spanska kvinnans hela grandezza, oböjliga stolthet, starka vilja och brännande passion när hon älskar."

I början av sin karriär sjöng P många lyriska roller i mezzofacket som Laura i La Gioconda, Orfeus i Orfeus och Eurydike, titelrollen i Leonora (La favorite) och Delila i Simson och Delila. Med gott spelhumör utförde hon även uppgifter i operettfacket, t ex som Orloffsky i Läderlappen, i titelrollen i Boccaccio och som Sylva Varescu i Czardasfurstinnan. Snart anförtroddes hon emellertid de "tyngre" dramatiska rollerna, särskilt sedan Kerstin Thorborg i slutet av 1920-talet hade lämnat K teatern för den utländska karriären. P:s främsta roller inom detta fack blev Azucena i Trubaduren, Amneris i Aida, Ulrica i Maskeradbalen, Eboli i Don Carlos och wagnerrollerna Brangäne i Tristan och Isoide, Ortrud i Lohengrin och Fricka i Nibelungens ring.

Vid 1940-talets inbrott stod P på höjden av sin vokala och dramatiska konst, bl a i gestaltningen av Buryjovka i Jenufa och titelrollen i Singoalla (Gunnar de Frumerie) men kanske främst i sin tolkning av de stora dramatiska kvinnogestalterna i några ryska operor, dirigerade och iscensatta av Issay Dobrowen: Marina i Boris Godunov och Marfa i Chowansjtjina. Inträngande och personliga porträtt gav hon även i några mindre roller, t ex Grevinnan i Spader Dam, Filipjevna i Eugen Onegin och Modern i Menottis opera Konsuln. Den sistnämnda utförde hon så sent som 1952, då som gäst fyra år efter sin pensionsavgång och på kallelse av debuterande operaregissören Göran Gentele; Modern blev hennes sista roll.

I P:s rika rollgalleri ingick bl a Meg Page i Falstaff, Kontjakovna i Furst Igor, Fatima i Oberon, Rubria i Nero, Nicklaus i Hoffmanns äventyr, Mrs Peachum i Tiggaroperan, Ljubova i Sadko, Modern i Louise och Majorskan i Kavaljererna på Ekeby (Zandonai). I sv operor utförde P, förutom Singoalla och Lisa i Bäckahästen, roller som Ochlonna i Adils och Elisiv (Peterson-Berger), Damen i Resa till Amerika, Donna Sirena i Marionetter och Nyx i Lycksalighetens ö (alla tre av Hilding Rosenberg). Till hennes uppgifter i operettfacket hörde också Henrietta i Madame An-gots dotter och Estella i Zorina (Jules Sylvain).

P framträdde endast i begränsad omfattning som konsertsångerska. Operan var hennes livsluft, och förutom på K teatern uppträdde hon som gäst på operascenerna i Khvn (1928), Hfors (1933), Oslo (1934) och Riga (1935). 1935, 1936 och 1938 framträdde hon på Metropolitan Opera i New York som Carmen, Delila och som Fricka i Valkyrian samt en enda gång i en ny roll, Venus i Tannhäuser. På Lyric Opera i Chicago gestaltade hon samma karaktärer. Mellan operagästspelen företog P även konsertturnéer i USA och Kanada. 1936 och 1939 gästspelade hon med stor framgång på Covent Garden i London som Amneris och som Azucena i Trubaduren, där hon sjöng tillsammans med Jussi Björling vid dennes engelska debut. P medverkade även i ett par filmer, Charlotte Löwensköld (1930) och Sången om den eldröda blomman (1934).

30 dec 1952 satte P punkt för sin lysande karriär vid K teatern. Under ett par år därefter var hon lärare i scenisk framställning vid Operans nygrundade studioverksamhet och fick bl a handleda Birgit Nilsson inför hennes första framträdande som Tosca. P:s operakonst är endast i liten utsträckning dokumenterad på grammofon; inspelningar finns av delar av Carmen på K teatern samt avsnitt ur Trubaduren, Aida och Simson och Delila från Metropolitan och Covent Garden.