Percy D Quensel

3 Quensel, Percy Dudgeon, kusinson till Q 2, f 8 sept 1881 i Marstrand, d 3 mars 1966 i Sthlm, Osc. Föräldrar: professorn Johan Oscar Q o Eleonore Florence Elizabeth Dickson. Mogenhetsex vid H a l i Strängnäs 16 juni 02, inskr vid UU 13 okt 02, avgångsex från K krigsskolan 17 aug 04, underlöjtn vid Livreg:s dragoners reserv 8 dec 04–07, FK vid UU 27 maj 05, FL 31 mars 10, amanuens vid mineralogisk-geologiska instit 1 juli 10–ht 13, disp 29 mars 11, doc i geologi 8 april 11, FD 31 maj 11, allt vid UU, prof i mineralogi o petrografi vid StH 19 maj (K M:t:s fullm 19 juni) 14–1 okt 48, sekr i Geolog fören i Sthlm 17–25, ordf där 27 o 33, led av styr för Sv turistfören 19–36, av styr för Sv sällsk för antropologi o geografi 22–39, ordf där 24 o 35. – LVA 39, LFS 51.

G 22 april 1911 i Uppsala m Dr phil Annie Therèse Weiss, f 24 okt 1886 i Graz, Österrike, d 22 maj 1933 i Sthlm, Osc, dtr till Hof- und Gerichtsadvokat Sigmund W o Therèse Stukart.

Percy Q växte upp i en högborgerlig miljö och fick en sträng uppfostran, men hans tidiga intresse för att samla naturalier, speciellt mineral, understöddes av hans puritanska mor. Q:s naturintresse ledde tankarna till en jägmästarutbildning, men efter en väns avrådan inriktade han sig på kemi, fysik, geologi, astronomi och matematik, vilka ämnen ingick i hans kandidatexamen 1905. Geologin blev favoritämnet mest tack vare en inspirerande lärare, prof Arvid Högbom (bd 19), samt det tidiga intresset för mineral. Efter examen reste Q utomlands på de obligatoriska "Wanderjahren" för fortsatta studier, 1905–06 hos C Doelter i Graz och 1906–07 hos H Rosenbusch och V Goldschmidt i Heidelberg. I samband med vistelsen i Graz besökte han en kongress i Rom just vid tidpunkten för Vesuvius stora utbrott 1906. Q företog tillsammans med en tysk geolog en något dumdristig och farlig bestigning av vulkanen varvid geologiskt material insamlades, vilket utgjorde grunden till hans första vetenskapliga publikation.

Under sin vistelse i Heidelberg erhöll Q en förfrågan från sin vän Carl Skottsberg om att delta i en expedition till Patagonien, Eldslandet och Chile, den s k Magellan-expeditionen 1907–09. Han svarade omgående ja, avbröt sina studier och deltog sedan som geolog och petrolog i expeditionen, som var en fortsättning på Otto Nordenskjölds (bd 27) expedition till Antarktis 1901–03.

Under två år kartlade och provtog Q stora delar av södra Sydamerikas berggrund samt undersökte de geomorfologiska och glacialgeologiska karaktärsdragen i några utvalda områden. Beskrivningen, som han lade fram som sin doktorsavhandling 1911, behandlar huvudsakligen de tertiära magmatiska bergarterna i Andernas centrala och östligaste delar. De ingående petrologiska undersökningarna baserades på mikroskopiska iakttagelser och kemiska analyser. Q:s översiktskarta över södra Sydamerikas berggrund var den första i sitt slag. I expeditionens program ingick även besök på Juan Fernándezöarna och Sydgeorgien.

Efter hemkomsten blev Q engagerad i två exkursioner till norra Sverige i samband med den internationella geologkongressen i Sthlm 1910. Under denna kongress knöt han många viktiga kontakter med internationellt erkända fackkollegor. Som docent vid UU undersökte Q, de alkalina bergarterna vid Almunge ca 25 km öster om Uppsala. Dessa hade först iakttagits och tolkats av Högbom 1893 som syenitiska delar av den omgivande graniten. Q:s lärare i Heidelberg, H Rosenbusch, hade dock med utgångspunkt i endast några få tunnslip och de däri förekommande alkaliamfibolerna tolkat bergarterna som unika, representerande en alkalin magmatism. Q:s detaljerade kartering, mikroskopering och analyser klargjorde bergarternas alkalina karaktärsdrag. Detta var första gången som noggranna petrologiska undersökningar utfördes på dessa för Sverige sällsynta bergarter.

Hösten 1914 tillträdde Q professuren i mineralogi och petrografi (petrologi) vid StH. Förutom sina åtaganden som lärare och handledare vid institutionen började Q studera Sveriges fjällberggrund. Han inriktade sina detaljstudier på området kring Kebnekaise och publicerade flera petrologiska arbeten 1916–21.

Under tio år (1918–28) var Q, tillsammans med prof H Backlund och på uppdrag av Sveriges geologiska undersökning (SGU) även sysselsatt med karteringen av Västerbottens fjällberggrund. Resultatet trycktes av SGU 1929 i form av en karta (1:200 000), till vilken Q vid publiceringen 1960 skrev en utförlig beskrivning.

1916, mitt under brinnande krig, följde Q som medhjälpare den sv mineralogen och mineralhandlaren Gustaf Flink (bd 16) till Ural för insamling av mineral vid de där klassiska fyndorterna. Q engagerade sig mycket för den nyligen pensionerade Flinks forskning och inköpte för StH:s räkning den samling okända mineral från Långban i Värmland som Flink under ett antal år sammanställt. 1917 var Q åter i Ryssland för att biträda Sveriges minister i Petrograd general Edvard Brändström (bd 6) vid kontrollen av fångläger från östra Uralbergen och ned till Svarta havet.

1933 upptäcktes en mineralrik granit-pegmatit vid byn Varuträsk, ca 10 km utanför Skellefteå i Västerbotten. Q kom att inleda en mycket detaljerad och framgångsrik undersökning av förekomstens mineralogi. An idag (1996) framstår den som en av de bäst dokumenterade granitpegmatiterna i världen. Detta var möjligt tack vare Boliden ab:s välvilja att låta Q med medarbetare undersöka och insamla material under det brytningsarbete som pågick fram till början av 1950-talet. Q besökte Varuträsk vid ett flertal tillfällen somrarna 1934–36 varvid ett rikhaltigt material insamlades. Nya fynd gjordes i rask takt vilket innebar en viss oöverskådlighet och projektet växte snabbt. Undersökningen av pegmatiten kom att sysselsätta Q och hans medarbetare under nära 20 år. Hans planer på att publicera en beskrivning av pegmatitens mineralogi sköts på framtiden och istället påbörjades en rapportserie (Minerals of the Varuträsk pegmatite) i Geologiska föreningens i Sthlm förhandlingar, vars första del utkom 1937. Q och hans medarbetare publicerade 37 delar som beskriver ett 40-tal för pegmatiten karaktäristiska mineral och mineralgrupper, bl a trifylit, litiofilit, heterosit, purpurit, "allemontit" (stibarsen m m), petalit, spodumen, pollucit och columbit-tantalit. Q beskrev också då för vetenskapen nya mineral från Varuträsk: ferri-sicklerit, varulit och stibiomikrolit. En sammanfattande beskrivning av Varuträskpegmatitens mineralogi utgav Q, 1956. Ytterligare ett bidrag, vilket även var hans sista vetenskapliga publikation, kom 1962.

Under 1940-talet intresserade sig Q även för bergarterna i Varbergstrakten. Han gjorde den första detaljerade studien av de högmetamorfa bergarterna i området och bevisade att dessa var s k charnockiter. Efter pensioneringen fortsatte Q, sina petrologiska undersökningar och inriktade då sina krafter på bergarter som han redan som ung intresserat sig för. Han undersökte bl a en hastingsitförande granit söder om Åtvidaberg i Östergötland och den s k Vaggerydssyeniten i Småland. Han återvände även till sina arbeten i Sydamerika med ytterligare kommentarer till Juan Fernándezöarnas geologi (1952). Efter Q är mineralet quenselit, växten Senecio Quenselii, och fossilet Aphrodina Quenseli uppkallade, likaså bergen Cerro Quensel på Eldslandet och Mount Quensel på östra Grönland.

Q,:s vetenskapliga arbeten karaktäriseras av detaljkännedom och övergripande geologiska kunskaper. Han behärskade ett vitt vetenskapligt fält inom mineralogi-petrologi-geologi och var väl insatt i övriga naturvetenskapliga ämnen. Q arbetade metodiskt och verkade som en ledande och samlande forskargestalt, men hans vetenskapliga arbeten var knappast banbrytande. Arbetet med att dokumentera Varuträskpegmatitens mineralogi och petrologi framstår som hans mest betydande forskargärning. Q var en inspirerande lärare och handledare med goda pedagogiska och taktiska talanger och blev därför omtyckt av elever och kollegor. Han månade om sina studenter och kunde hjälpa dem långt efter det att de lämnat institutionen. Han blev känd som en flitig föredragshållare, framförallt vid Geologiska föreningens möten. Han var färgstark och hade ett skiftande och rikt liv; bl a reste han mycket och långt, och var i viss mån en kosmopolit. Q var humoristisk, öppen och tillmötesgående, och i sitt hem i Sthlm tog han emot många framstående vetenskapsmän.