J Julius Rabe

Rabe, Johan Julius, f 13 juli 1890 i Sthlm, Hedv El, d 7 nov 1969 i Lidingö (enl db för Danderyd, Sth). Föräldrar: bankdirektören Pehr Reinhold R o Julia Augusta Jennings. Studentex vid H a l för gossar å Norrmalm, Sthlm, 08, musikstudier för Richard Andersson (bd 1) o Bror Beckman (bd 3) i Sthlm, studerade musikvetenskap vid univ:en i Berlin o München 12–17, musikkritiker i GHT 18–27, ab Radiotjänsts programchef i Gbg 1 jan 25–31 maj 27 o 1 sept 35–30 sept 54, riksprogramchef 18 mars (tilltr 1 juni) 27–31 aug 35, musikchef 1 okt 54–31 dec 56, chef för musikavd:s kammar- o vokalsektioner 1 jan–30 juni 57, allt i ab Radiotjänst, musikkritiker i Morgontidn (Gbg) 35–40, i Göteborgs-Tidn 41–46, led av 1947 års musikutredn juni 47–febr 54. – Fil hedersdr vid GU 17 okt 64, LMA 67.

G 4 okt 1915 i Malmö, S:t Petri, m Sigrid Taube, f 7 jan 1888 där, ibid, d 30 sept 1981 i Danderyd, dtr till järnvägskamreraren Axel T o Albertina Ulrika Clara Matilda Ohlsen.

Julius R:s far, Pehr R (1858–1929), var son till ett justitieråd och inträdde efter att 1883 ha avlagt hovrättsexamen vid UU i den offentliga förvaltningen. 1889–97 var han sekreterare i Riksgäldskontoret men övergick sistnämnda år till en befattning som jourhavande direktör i Industrikreditab i Sthlm och utsågs när detta företag 1907 fusionerades med Skandinaviska kreditab till VD för denna banks avdelningskontor i Sthlm. Han var också en framstående kommunalpolitisk aktör där, moderatliberal till färgen men företrädesvis sysselsatt med föga partipolitiserade ekonomi- och organisationsfrågor, och representerade även staden i FK 1905 lagt–06.

Julius R hörde, vid sidan av den något äldre Tobias Norlind (bd 27) och den något yngre Carl-Allan Moberg (bd 25), till den första sv generationen av vetenskapligt kvalificerade musikaliska folkbildare. R:s karriär utspelade sig dock inte i första hand på de akademiska arenorna utan var främst förankrad i radions och skriftställeriets värld.

I sin ungdom studerade R vid pianisten Richard Anderssons ansedda musikskola i Sthlm och för Bror Beckman, direktör för MA:s konservatorium. Han fortsatte därefter sina studier i Berlin och München, för bl a Hermann Kretzschmar, vars ambition var att på ett för lekmän begripligt sätt berätta om och i ord tolka stora musikverk. Sannolikt finnes här rötterna till R:s önskan att sprida musikförståelse till en bred publik och med en allmänkulturell inramning.

R engagerade sig tidigt i den bredaste bildningskanalen vid sidan av det tryckta ordet: radion. Han tillhörde den första uppsättningen sv radiomän och anses ha varit den som "klarast insåg det nya mediets genomslagskraft och betydelse – särskilt för musiken" (Jerring). Som ab Radiotjänsts förste riksprogramchef, underställd företagets VD Gustaf Reuterswärd, fick R ett betydande inflytande över programverksamhetens utveckling. Under denna period etablerades särskilt radioteatern som en väsentlig del av programutbudet, men han hade också en klar blick för radioreportagets betydelse. Mångsidig och vidsynt var R "alltid beredd att diskutera och stödja också sådana uppslag, som låg långt utanför hans egentliga intressesfär" (Jerring). R:s insatser som radioman kom att innebära en rad av chefsbefattningar, men var ändå långt ifrån enbart av administrativ karaktär. Han verkade också som föreläsare och programmakare på det musikaliska området och det var han som introducerade musiklyssnandets pedagogik, där talet varvades med musikillustrationer.

Som musikboksförfattare gjorde R en remarkabel insats. Han utgav 1925 den första, och hittills (1996) enda, biografin på svenska om Georges Bizet. 1939–43 utkom i tre band hans Radiotjänsts operabok och senare följde arbeten om Johann Sebastian Bach (1947) och Beethovens symfonier (1948). I den uppmärksammade Dikt och ton (1959) kom även R:s litterära sensibilitet till uttryck. Ett verk som fått stor betydelse, framför allt för sv musikutbildning, var Musiken genom tiderna, som R skrev i samarbete med Gunnar Jeanson (bd 20). Det utkom i två delar 1927 och 1931, i omarbetad form och i ett band 1945; 1966–67 utgavs det i en mycket spridd pocketutgåva i tre band. Musiken genom tiderna var under flera decennier ett regelbundet anlitat standardverk, både i den högre musikutbildningen och inom folkbildande kursverksamhet samt som handledning för självstudier. Från 1945 arbetade R i redaktionen för den kortlivade men högt skattade tidningen Musikvärlden, och som ledamot av 1947 års musikutredning deltog han i utarbetandet av betänkandet Musikliv i Sverige (1954), som fick stor betydelse för utvecklingen av sv musikliv och musikutbildning.

R hade både som författare och föreläsare en genomtänkt, sirlig stil som en yngre generation möjligen ibland kom att uppfatta som ålderdomlig. Desto mer anmärkningsvärt var hans positiva intresse för den då moderna seriösa musiken, företrädd av namn som Béla Bartok, Hilding Rosenberg och Gösta Nystroem (bd 27). I första hand sökte dock R föra ut den klassiska västerländska konstmusiken. Han hade ett idealistiskt präglat folkbildningsengagemang men avstod inte från en värderande personlig profilering. Det var t ex uppenbart att hans entusiasm var mindre inför 1800-talets programmusik än inför den absoluta musikens inre formvärld.

Genom sin förening av djupa kunskaper och en utåtriktad, närmast missionerande, inställning kom R att för många framstå som en estetisk apostel under massmedias genombrottstid. Han skrev in sig i den sv musikkritikens historia och blev samtidigt en betydelsefull förkämpe för etablerandet av radion som en av landets mest betydelsefulla musikinstitutioner.