Bror Beckman

2. Bror Beckman, den föregåendes sonson, f. 10 febr. 1866 i Kristinehamn. Föräldrar: kaptenen i armén, livförsäkringsinspektören Bror Adolf Beckman och Anna Augusta Holm. Elev vid Karlstads h. elementarläroverk vt. 1876–vt. 1884; biträde i K. Warmuths musikhandel i Kristiania okt.–nov. 1884 och i J. Bagges musikhandel i Stockholm dec. 1884–1887; tillika elev i kontrapunkt och komposition av kantor J. Lindegren 1885–90; tjänsteman i försäkringsaktiebolaget Fylgia i Stockholm 1888–1909; lärare i kontrapunkt vid S. Carlheim-Gyllenskölds musikskola 1890–1902; innehavare av statens stipendium för yngre tonsättare 1894–96; företog en studieresa till Berlin 1894; ledamot i kommittén för statens tonsättarstipendier 12 dec. 1907; suppleant i Musikaliska akademiens läroverksstyrelse 1908–10; tf. kamrer vid Musikaliska akademien 26 mars 1909; kamrer 18 maj s. å., direktör för musikkonservatoriet (med professors titel fr. o. m. 1 juli 1911) 16 dec. 1910; företog studieresor till Tyskland och Österrike 1912 (med statsanslag) och 1913; inspektör och sakkunnigt biträde (konsulent) för musikundervisningen vid de under folkskolöverstyrelsens och läroverksöverstyrelsens inseende stående läroanstalterna enligt förordnanden 29 jan. och 3 febr. 1915. LMA 1904; RVO 1917. — Ogift.

Redan i de tidigaste barnaåren röjdes B:s intresse och begåvning för musik, och hans första komposition härrör från hans sjunde år. Det torde ha varit från fädernet, han ärvde sina musikaliska anlag. Några egenhändigt skrivna nothäften av farfadern, den kände psalmhistorikern, höra till hans tidigaste barndomsminnen, och fadern var utom försäkringsinspektör lärare i sång — liksom även i gymnastik och teckning — vid Karlstads läroverk. Ekonomiska förhållanden gjorde det omöjligt för B. att odelat ägna sig åt musikstudier, men hans principal i Stockholm, Julius Bagge, intresserade sig för sitt biträdes påtagliga begåvning, undervisade honom själv i harmonilära, utgav hans kompositioner och skickade honom för vidare utbildning till den bekante kontrapunktläraren och kyrkomusikern Johan Lindegren. Hos denne studerade B. i fem år och torde därvid ha förvärvat den formella känslighet, som utmärker hans tonsättarskap. År 1893 trycktes hans op. 1, violinsonaten i A-moll, av Musikaliska konstföreningen, som även prisbelönat verket. Följande år uppfördes på operans påskdagskonsert ett stycke av B. för stråk-orkester, »Sommarnatt», som väckte sådant bifall, att det omedelbart måste bisseras. Kritiken konstaterade en utmärkt teknik men fann »genren något utnött» (Stockholms dagblad 28 mars 1894). År 1900 väckte han uppmärksamhet genom sin musik till Harald Molanders »En lyckoriddare», och vid påskdagskonserten 1902 spelade hovkapellet hans symfoni i F-dur, som förelegat färdig i manuskript sedan 1895. På hösten samma år gavs en symfonisk dikt »Om lyckan».

Sedan B. 1904 blivit invald i Musikaliska akademien, dröjde det icke länge, förrän man där tog honom i anspråk. Hans verksamhet som musikkonservatoriets direktör har kännetecknats av en strävan att ingjuta mera liv och anda i den konstnärliga undervisningen och att utbilda eleverna till arbetare för höjandet av vårt lands musikaliska kultur. Såsom ett medel för detta sistnämnda måls vinnande betraktar B. den schweiziske musikern J. Dalcroze's undervisningsmetod, och i konservatoriets undervisningsplan har han infört en modifierad form av dennes system, för vilket han även verkat genom talrika föredrag och såsom läroverks- och folkskolöverstyrelsernas sakkunniga biträde. Metoden grundar sig pä ett systematiskt uppövande av elevens gehör och rytmiska sinne (rytmisk gymnastik). Det torde få anses ådagalagt, att den utvecklar icke blott mottagligheten för musikaliska intryck utan även den musikaliska fantasien på ett synnerligen gynnsamt och för hela personligheten betydelsefullt sätt. Bland övriga reformer inom musikkonservatoriet, som genomförts under B:s ledning, märkes främst införandet av en dirigentklass för att tillgodose det alltjämt växande behovet av dugliga inhemska orkesterledare samt utvidgningen av övningarna inom elevorkestern, vilken under de senare åren i stället för hovkapellet utfört den instrumentala delen av programmet på Musikaliska akademiens årliga högtidsdag. Dessutom äro att framhålla en del icke oviktiga förändringar av administrativ art och B:s stora andel i det förslag till nytt reglemente för musikkonservatoriet, som f. n. väntar på stadfästelse av K. M:t. — B:s verksamhet som tonsättare, vilken legat nere, sedan han blivit musikkonservatoriets chef, kan ej sägas ha satt några djupare spår. Hans konst är alltid lågmäld, de häftiga utbrotten och starka färgerna ligga honom fjärran. Men hans musik, som gärna äger ett kontemplativt drag, är utmärkt av ädelhet i formgivningen och artistisk förfining i utarbetningen. Hans melodiska och harmoniska uppfinning är oftast påtagligt nordisk (Söderman, Grieg och på sistone även Carl Nielsen), men han försmår ej heller exotiskt klingande vändningar (t. ex. Aftenstemning ur Sex sånger, op. 18). Om B. också ej förmår fängsla genom stark personlig egenart, så är han dock som tonsättare en man för sig, vars nobla, stillfärdiga konst man kan lyssna till med djup behållning. Hans produktion är ovanligt jämn och enhetlig. Såvitt de blivit offentliggjorda, förete hans verk, utom en stegrad känslighet för alla formella värden, en utveckling från ett svärmiskt, lätt vemodigt grunddrag i ungdomsarbetena — som visa en förkärlek för starkt känslobetonade harmonier, vilka bredas ut över stora taktvärden, — mot ett tonspråk av större kärvhet och manlig koncentration och med starkare betoning av det melodiska. Såsom typiska arbeten av B. kunna nämnas violinsonaten op. 1, »Flodsånger» för baryton och orkester, de små pianostyckena »Strängalek» och D-dursuiten för harmonium. B. har även komponerat smärre verk för det moderna »konstharmoniet», ett instrument, som i honom funnit en entusiastisk förespråkare.