Ebba G Ramsay

Ramsay, Ebba Gustava, f 1 okt 1828 i Sthlm, Nik, d 29 okt 1922 i Jönköping, Sofia. Föräldrar: tulldistriktschefen Wilhelm Svedin Karström (bd 20, s 774) o Carolina Catharina Almqvist. Filantropiskt verksam i Sthlm, Gbg o Jönköping, red för Sv söndagsskole-bibliotek 72, Gbgs Barn-tidn 73, grundade hem för vanföra barn (Wilhelmsro) 74, förf, översättare.

G 4 dec 1856 i Gbg, Domk, m kaptenen vid väg- o vattenbyggnadskåren Carl Magnus Ramsay, f 4 okt 1823 i Esbo, Åbo o Björneborgs län, Finland, d 10 sept 1864 i Jönköping, Östra, son till brukspatronen Adolf Henrik R o Hedvig Catharina Myrberg.

R växte upp i Sthlm i en djupt religiös ämbetsmannafamilj. 1847 flyttade familjen till Gbg, dit hon senare återvände för en tioårsperiod efter sin makes död. I Sthlm fick R utbildning i språk och musik, bl a vid Augusta Bjurströms pension och vid Adolf Lindblads (bd 23) institut. Tidigt lärde R sig också att teckna och måla, något som kom att bli en av hennes förströelser. Hon målade t ex akvareller under resor och miniatyrporträtt.

I huvudstaden kom R tidigt i kontakt med den inomkyrkliga väckelsen och mötte där Betty Posse (s 454) och Mathilda Foy (bd 16). Tillsammans verkade de som sv kyrkans första söndagsskolelärarinnor. Senare översatte R till svenska andligt uppbyggliga skrifter. Då hon själv började författa, byggdes hennes dikter upp kring en traditionell religiös tematik, där jordelivets vedermödor kontrasteras mot den salighet som kan uppnås genom Guds nåd efter döden. Hennes religiöst grundade sociala engagemang kom till uttryck i flera av dikterna. Från 1870-talet engagerade sig R i inre missionsverksamhet i Jönköping.

I början av 1860-talet grundade R i Jönköping en småbarnsskola, som sedermera utvecklades till en betydande institution. Hon hade dock inlett sin filantropiska verksamhet redan tidigare i Gbg. Där verkade hon bl a som sekreterare i en förening som gav stöd åt fattiga, ensamstående mödrar. Genom detta arbete kom hon i kontakt med sjuka handikappade barn. Vad dessa barns problem kunde innebära hade R redan under barndomen haft nära inpå sig, då en yngre bror skadade sig genom ett fall och blev svårt rörelsehindrad. En viktig impuls till socialt arbete fick R också genom en resa till England 1854, då hon särskilt blev uppmärksam på handikappade barns villkor.

Omkr 1850 påbörjade R i liten skala arbetet med att ge handikappade kroniskt sjuka barn särskild vård. I Gbg anordnade hon först söndagsskola och fick senare dll stånd sommarkolonier i skärgården för sådana barn. Dessa insatser blev förberedelser för ett mera organiserat arbete på handikappområdet. R:s far inköpte för R:s räkning 1872 en gård utanför Jönköping. Denna kallades efter fadern för Wilhelmsro, och där skapade hon ett hem för kroniskt sjuka och "vanföra och sinnesslöa barn". Hemmet, som R ledde till sin död, började sin verksamhet 1874 med tolv barn och blev den första sv institutionen för dubbelhandikappade. Verksamheten finansierades ursprungligen med hjälp av insamlade medel och elevavgifter; så småningom tillkom bidrag från stat och landsting, vilket gav expansionsmöjligheter.

I Sverige hade ännu på 1800-talet syn-och hörselskadade liksom förståndshandikappade barns villkor endast föranlett begränsade åtgärder från samhällets sida. Avsikten hade genomgående varit att skapa samhällsnyttiga medborgare även av handikappade. R:s mål däremot var, åtminstone inledningsvis, att ge gravt handikappade barn som inte kunde rehabiliteras vård och omsorg utan att snegla på nyttoaspekten. Samma vårdideologiska tänkande kom att ligga till grund för det 1879 grundade Sällskapet för fattiga, obotligt sjuka och vanföra barns vård, senare Sällskapet Eugeniahemmet. De första barn som detta sällskap tog hand om inkvarterades för övrigt tillfälligt hos R. Förutom att vara föregångare inom vården av handikappade blev R också en viktig propagandist för att nå en förbättring för den utsatta gruppens villkor.

1889 ändrades inriktningen på arbete vid Wilhelmsro, så att anstalten, kallad Hoppet, kom att prioritera vården av epileptiska barn. Även på detta område framstår R som pionjär. Wilhelmsroanstalten för epileptiska barn begränsade efter ett tiotal år sin verksamhet till att endast omfatta sådana barn som var mottagliga för teoretisk utbildning. I konsekvens med sina ursprungliga vårdidéer fortsatte dock R att framhålla behovet av vård för de s k obildbara, förståndshandikappade med eller utan epilepsi. Till stöd för denna upplysningsverksamhet bildades föreningen Rädda Sveriges eländigaste barn. Med utgångspunkt i sin religiösa övertygelse beskrev R obildbara handikappade både som "människors sorgebarn" och "Guds skötebarn".