Hugo Odeberg

Odeberg, Hugo, före dec 1925 Olson, f 7 maj 1898 i Åmåls landsförs, Älvsb, d 22 dec 1973 i Lund, S:t Peters kloster. Föräldrar: lantbrukaren Johan Olsson (LUM 1939) o Ottiliana Josefina Olsdtr. Inskr vid Fjellstedtska skolan i Uppsala ht 14, studentex där 26 maj 17, inskr vid UU 11 sept 17, FK där 15 sept 19, anställd vid Dagens tidn i Sthlm okt 19–jan 21, TK vid UU 15 dec 21, studier i London o Oxford jan 22–24, Doctor of Philosophy vid University of London 21 maj 24, prakt teol prov vid UU 9 dec 24, prästv i Uppsala 14 dec 24, innehade olika prästtjänster i Uppsala ärkestift jan 25–juni 26, tf kh i Björklinge, Upps, 1 juli 26, kh där 11 okt 30–juli 33 (tjänstl från 1 sept 32), doc i exegetik vid UU 10 febr 28–juli 33 (tjänstl från 1 sept 32), TL 14 sept 29, tf prof i exegetik där okt–nov 29 o febr–mars 31, studier i Tyskland sept 30–jan 31, tf prof i exegetisk teologi vid LU 1 sept 32, TD vid UU 5 nov 32, ord prof 20 juli 33–64, ordf i Samf Erevna sept 43, utgivare av tidskr Erevna 44–57, led av Lunds stifts domkapitel 48–52. – LHVL 33.

G 28 febr 1927 i Bjuråker, Gävl, m Elsa Ringqvist, f 11 aug 1897 i Norrbo, Gävl, d 11 maj 1991 i Lund, Domk, dtr till kh Oscar Levin R o Gerda Christina Elg.

O växte upp under ytterst enkla omständigheter. Modern, som ensam fick svara för sonens uppfostran, var varmt religiös, och hennes föredöme tillsammans med den andliga väckelse som drog fram genom bygden gjorde O från barndomen förtrogen med Bibelns värld. Tidigt röjde han en stor språkbegåvning. Efter att ha genomgått samrealskolan i Åmål bereddes O genom bättre bemedlade personers bistånd möjlighet att studera vidare i Uppsala. Under studietiden utvecklade han sina språkliga och exegetiska intressen, men han sysslade ivrigt också med andra discipliner, bl a naturvetenskap och juridik. Vid sidan av sina studier verkade han en tid som distributionschef på Dagens tidning i Sthlm. 1922 begav sig O till London i avsikt att utbilda sig till missionär i Sv kyrkans tjänst. Av hälsoskäl måste han emellertid överge dessa planer. I stället kom han främst att ägna sig åt exegetiska och judaistiska studier, särskilt under ledning av G H Box. Det fanns i 1920-talets forskning på dessa områden två tendenser som ingick en fruktbar syntes i O:s arbete: "Den ena tendensen representerades av de utbredda strävandena att belysa Nya testamentet med material hämtat från olika mysteriösa riktningar i urkristendomens hellenistiska omvärld: mysteriereligionerna, gnosticismen, hermetismen, mandeismen ... Den andra tendensen företräddes ännu så länge bara av ett fåtal exegeter. De hävdade att den nytestamentliga forskningen på ett helt annat sätt än tidigare måste ta hänsyn till den senjudiska litteraturen ... på hebreiska och arameiska, alltså de rabbinska skrifterna" (Gerhardsson, 1974–75, s 19 f).

I synnerhet intresserade O sig för den äldsta judiska mystiken. Dittills var den gängse uppfattningen att det inte existerade någon judisk mystik värd namnet före 700–800-talen e Kr. O upptäckte emellertid i British Museum ett outgivet verk som han sedermera gav namnet 3 Henok eller den hebreiska Henoksboken. Sensationellt daterade han dess äldsta avsnitt till första århundradet e Kr. Därigenom väcktes för O även frågan om en eventuell anknytning mellan den antika judendomens eosteriska tankevärld och Nya testamentet (NT), främst den johanneiska teologin. 1924 erhöll O i England fil drsgrad på en första version av detta verk (revid version tr 1928). O:s arbete var banbrytande, även om senare forskningar, inte minst judiska, har påvisat åtskilliga brister (Greenfield). O:s intresse för den antika judendomens mystik förblev livslångt, och det ingick en naturlig symbios med hans djupa insikter i andra mystiska traditioner, både österlandets och västerlandets, i historia och nutid. Han engagerade sig också ivrigt i frimurarrörelsen.

O prästvigdes för ärkestiftet och innehade där till 1932 flera olika tjänster; bl a var han kyrkoherde i Björklinge. Under veckans dagar arbetade O mestadels i Uppsala med exegetiska studier, starkt uppmuntrad av ärkebiskop Nathan Söderblom, och ägnade sig åt prästerliga sysslor huvudsakligen under veckoslut och helger. 1928 förordnades O till docent i exegetik, blev följande år teol lic och fyra år senare teol dr.

1929 utgav O The Fourth Gospel ... som behandlar talavsnitten i Johannesevangeliets första tolv kapitel under jämförelse med material bl a från tidiga judiska, samaritanska, mandeiska och koptiska källor, inte minst av mystisk art. Det har hävdats att O i sina johanneiska studier var före sin tid och att flera av hans teser bekräftats genom Qumranfynden (Cullmann).

Efter att ha uppehållit den ena professuren i exegetisk teologi vid LU under ett knappt år utsågs O 1933 att efterträda den nyutnämnde ärkebiskopen Erling Eidem på denna lärostol. Sin installationsföreläsning gav O titeln Några synpunkter på den judiska litteraturens betydelse för den nytestamentliga exegetiken. Programmatiskt hävdade han att den nytestamentliga exegetiken måste vara religionshistoriskt orienterad, och han vände sig med skärpa mot "en viss antisemitism" bland de nytestamentliga forskarna, då de försummade att göra bruk av den antika judendomens texter, som i realiteten är en nödvändig bakgrund för förståelsen av urkristendomen och dess litteratur. Denna tes, som sedermera också upptogs av O:s kollega i Uppsala, Anton Fridrichsen (bd 16), kom att utöva ett avsevärt inflytande på sv exegetik under flera decennier. Systematikern Gustaf Wingren anklagade senare O för att "judaisera evangeliet och förminska olikheten mellan judendom och kristendom" (1981), men erkänner också (1982) att få exegeter så tydligt beskrivit motsättningen mellan fariseism och kristendom som O – han syftar därvid främst på boken Fariseism och kristendom (1943).

Under professorstiden i Lund ägnade O mycken kraft åt de semitiska språken, i synnerhet hebreiskan, och den judeiska, samaritanska, galileiska och babyloniska arameiskan samt dessutom åt koptiskan. Han utgav 1939 en galileisk-arameisk grammatik, vars syntaktiska avsnitt med rätta har betecknats som en "ren pionjärinsats" (Gerhardsson 1974–75, s 20). Han forskade också kring den judiska mystiken och påvisade dess affinitet med nytestamentliga föreställningar, främst i de johanneiska och paulinska skrifterna. Ingen av O:s elever kom på allvar att vidareföra hans arbete med den äldsta judiska mystiken, men flera av dem blev framstående uttolkare av den antika judendomens rabbinska litteratur, t ex E Lövestam, H Ljungman, E Starfelt och D Hedegård.

O har inte sällan anklagats för en pro-nazistisk inställning före och under andra världskriget. Hans djupgående och förblivande vänskap med ett stort antal judar i Sverige talar emellertid ett annat språk.

Tillsammans med Anders Nygren (bd 27), Ragnar Bring och Fridrichsen ingick O i den kommitté som drog upp riktlinjerna för kommentarserien Tolkning av NT, men han drog sig senare ur detta samarbete, bl a därför att NT:s arameiska bakgrund enligt hans mening inte tillräckligt beaktades. Inom seriens ram utgav han dock en diger utläggning av Korintierbreven (1944). O påbörjade också en kommentar till Johannesevangeliet men kom uppenbarligen aldrig att skriva mer än de inledande avsnitten.

Av stor betydelse för O:s kontakt med det folkliga bibelintresset i Sverige blev Samfundet Erevna för nytestamentlig forskning, stiftat 1943 för att "befordra bibeltrogen forskning och att förhjälpa sina medlemmar till ett fördjupat inträngande i den Heliga skrift". Erevna är den grekiska termen för "rannsakan", och det som avsågs var ett immanent och så långt möjligt förutsättningslöst studium av NT och därmed även av GT. O var samfundets ordförande och den som svarade för de flesta föredragen och textutläggningarna vid sammankomsterna. Han var också utgivare av tidskriften Erevna, i vilken han medverkade regelbundet ända till sin död. Sammanträdena samlade stora skaror studenter.

Inom ramen för verksamheten i Erevna skedde också en intressesvängning i O:s exegetiska arbete, en förändrad adressering (Gerhardsson 1974–75). Medan O tidigare företrädesvis riktat sig till sina exegetiska kolleger och andra teologer, vände han sig nu i högre grad till teologie studerande och till icke-teologer. Därvid tog han upp ett stort antal nya frågeställningar, främst rörande Bibelns karaktär, inspiration och auktoritet. Det var för O angeläget att fritt och utan manuskript framföra sina tankar i Erevna, men hans närmaste elever skrev ned hans anföranden, antingen direkt eller via tråd- och bandspelare. Senare gav de ut hans studier både i tidskriften Erevna och i en lång rad kristna samfunds publikationer. Beroende på de olika referenternas utförlighet, språkliga omsorgsfullhet och omdöme kom dessa artiklar att växla i kvalitet. Flera samlingsvolymer fylldes efterhand med referat av denna art.

Emeritustiden tillbringade O främst med naturvetenskapliga och språkvetenskapliga studier vid sidan av sitt dagliga arbete med bibliska texter. Han gjorde utkast till flera grammatiska arbeten, bl a rörande samaritanskan och koptiskan. Han deltog regelbundet i Erevnas sammankomster, och han anlitades flitigt som predikant och föredragshållare i synnerhet inom lågkyrkligheten: Bibeltrogna vänner, Evangeliska fosterlandsstiftelsen men även högkyrkligheten, speciellt Laurentiistiftelsen.

O var sensibel och tillbakadragen. Hans koncentrationsförmåga och därav följande tankspriddhet var berömda och lever vidare i ett stort antal anekdoter. Bäst trivdes han i sin studerkammare och i vänskapliga samspråk. Han var en stor älskare av klassisk musik. O:s personliga fromhet var osedvanlig både till egenart och djup. Viktigast var hans gudsfruktan, som inte endast ledde honom till ett närmast kontinuerligt studium av heliga skrifter utan också till ett mångfasetterat naturvetenskapligt studium av bl a matematik, fysik, kemi och botanik med en mystikers totalupplevelse av verkligheten som en underfull hymn till Skaparen.