A Herbert Olivecrona

2 Olivecrona, Axel Herbert, sonson till O 1, f 11 juli 1891 i Visby, d 15 jan 1980 i Sthlm, Osc. Föräldrar: häradsh, JD Knut Axel Gustaf O o grev Ebba Christina Mörner. Studentex vid Uppsala h a l 27 maj 09, inskr vid UU ht 09, MK där 28 nov 12, amanuens vid KI:s patolog inst 16–17, sjukhusassistent i Dortmund o Leipzig 17–18, ML vid KI 7 sept 18, Sverige-Amerika stiftelsens stipendiat i USA 1 sept 19–14 juni 20, amanuens vid Serafimerlasarettets kir klinik, Sthlm, 1 juli 20–30 juni 23, disp vid Kl 29 maj 22, MD där 31 maj 22, doc i experimentell kirurgi där 22, underkirurg vid Sabbatsbergs sjukhus, Sthlm, 1 juli 23–31 nov 25, bitr o tf överkirurg vid Serafimerlasarettet periodvis 15 sept 23–31 juli 27, doc i kirurgi vid KI 4 mars 24, läk på kir polikliniken vid Sabbatsbergs sjukhus 1 dec 25–31 mars 30, bitr överkirurg o överläk vid Serafimerlasarettets kir klinik juni 30–35, överläk vid neurokir kliniken där 35–juni 60, erhöll en personlig professur i neurokirurgi vid Kl 23 maj 35, ord prof i samma ämne där 4 juni 48–30 juni 60, led av vetensk rådet vid försvarets sjukvårdsförvaltn 1 jan 44, av med:styr:s vetensk råd 53–60, överläk vid Military Hospitals i Kairo neurokir avd okt 60–61. – LVA 55, led o hedersled av ett stort antal sv o uti vetensk sällsk.

G 1) 14 sept 1921(–42) i Sthlm, Osc, m Ragnhild Hirsch, f 6 nov 1896 där, Mosaiska, d 25 jan 1974 där, Osc, dtr till ingenjören Herman H o Hermine Hirsch; 2) 22 febr 1942 i Sthlm, Osc, m Ulla Dagmar Löfberg, f 30 jan 1904 där, Kungsh, dtr till grosshandlaren John Harald L (bd 24, s 500) o Anna Cecilia Andersson, samt tidigare g Gadd.

Under första världskrigets slutar tjänstgjorde Herbert O på kliniker i Dortmund och i Leipzig, där han hos prof E Payr fick lära sig kirurgisk behandling av skott- och granatsplitterskador. Som underkirurg på Serafimerlasarettet erhöll han ett stipendium från Sverige-Amerika stiftelsen. Hans ursprungliga tanke var att vid Rockefeller-institutet i New York hos vävnadsodlings-pionjären Alexis Carrel "studera experimentell kirurgi samt där utföra något inom detta område fallande vetenskapligt arbete" (reseber).

Vid O:s ankomst till USA var emellertid Carrel bortrest, och O beslöt i stället att arbeta hos prof W Halsted vid Johns Hopkins University i Baltimore, Maryland. Vid det till universitetssjukhuset knutna laboratoriet för experimentell kirurgi sökte O genom djurexperimentella studier finna orsaken till tarmparalys i samband med tarmobstruktion och bukhinneinflammation. Efter återkomsten till Sverige slutförde O dessa studier på KI. I sin reserapport till stiftelsen angav O att han utöver det experimentella arbetet följt undervisningen i kirurgi och därmed besläktade ämnen, att han alltid varit "närvarande vid Dr Halsteds föreläsningar och kliniska ronder" och dessutom närvarit vid operationer inom urologi, ortopedi, kirurgi och neurokirurgi. Den neurokirurgiska verksamheten vid sjukhuset leddes av W Dandy, som var föregångsman inom neurokirurgin.

1922 disputerade O på ett experimentellt arbete med titeln An experimental study of the circulatory failure in peritonitis. Såväl författandet av avhandlingen som försvaret erhöll betyget "med utmärkt beröm godkänd". S å sökte O en docentur i experimentell kirurgi. I utlåtandet från Kl heter det, att O "har en gedigen utbildning i medicinens teoretiska underlag ... Han har vidare genom experimentella studier och arbeten såväl i Amerika som på härvarande fysiologiska institution styrkt sig äga goda teoretiska och praktiska förutsättningar för fortsatt verksamhet inom det område som den sökta docenturen omfattar" (KI:s arkiv AIa:25).

1922 opererade O sin första patient med hjärntumör. Patienten led av en metastas, d v s en elakartad tumörsjukdom med spridning till hjärnan. Vid friläggningen av det hjärnområde varifrån symtomen tolkades härleda fann O emellertid ingen svulstväxt, och han fick nöja sig med att utföra en s k temporal dekompression, d v s han avlägsnade skallbenet för att lätta på tryckstegringen i skallkaviteten. Med nästa fall, en patient med en tumör utgången från hörselnerven, ett s k acusticusneurinom, gick det något bättre. O frilade tumören och förminskade den successivt från tumörcentrum, s k intrakapsulär enukleation, enligt en metod som beskrivits av neurokirurgen H Cushing fem år tidigare. I Europa hade dittills operationsdödligheten varit nästan 100% vid försök att avlägsna sådana hjärntumörer. Eftersom patienten måste ligga framstupa på operationsbordet med ansiktet vilande i ett stöd hade O för ändamålet av en frisör lånat en rafraichisseur. Denna fylldes med eter varefter narkosläkaren, "dropparen", kommenderades ner under bordet för att underifrån bespruta patientens ansiktsmask. Patienten somnade dock inte, medan däremot narkosdoktorn dunsade i golvet och fick dras fram medvetslös. Operationen genomfördes sedan enbart med hjälp av lokalbedövning och tog sex timmar i anspråk. Patienten överlevde 18 dagar, vilket väckte sensation.

Lokalbedövning blev framgent "die Methode der Wahl", och det var först mot slutet av 1940-talet som narkos började användas vid intrakraniella ingrepp. O:s tidiga operationserfarenheter illustrerar de problem som mötte hjärnkirurgins pionjärer. Det intravenösa droppet infördes t ex inte förrän i början av 1930-talet. Resultaten efter hjärntumöringrepp var allt annat än uppmuntrande med undantag för dem som uppnåddes av Cushing i Boston och den norske pionjären Vilhelm Magnus i Oslo. Under perioden 1912–21 hade 31 patienter med hjärntumör opererats på Serafimerlasarettet i Sthlm, men mer än 2/3 av dessa hade avlidit i direkt anslutning till operationen; sju patienter hade överlevt några månader, och endast två hade klarat sig i ca tio år, bägge dock gravt neurologiskt invalidiserade. Under kursen i neurologi i Uppsala i början på 1930-talet demonstrerades patienter med hjärntumör för de medicine kandidaterna. Dessa patienter remitterades dock inte till kirurgisk behandling utan "lades åt sidan" såsom varande intressanta men hopplösa fall.

Avsaknaden av läromästare hindrade inte O från att bli alltmer framgångsrik som hjärnkirurg på Serafimerlasarettet. Han inspirerades sannolikt av Magnus och var full av beundran för de goda resultat som denne presenterade vid den skandinaviska kirurgkongressen i Khvn 1925. Själv hade han då opererat 18 fall av tumörer i lillhjärnsregionen; av de behandlade patienterna hade fem avlidit i anslutning till ingreppet.

1927 publicerade O i den omfattande monografin Die chirurgische Behandlung der Gehirntumoren sina resultat och erfarenheter av de hjärntumöringrepp han utfört sedan sin debut som hjärnkirurg och blev därmed snabbt internationellt känd. I denna blivande klassiker redovisade O inte blott sina operationsresultat utan sökte också analysera sina operativa misslyckanden och gav påpekanden och anvisningar hur sådana i framtiden skulle kunna motverkas och förhindras.

Fram till 1930, då han utnämndes till överkirurg, tvingades O att bedriva hjärnkirurgin som en bisyssla under de två eftermiddagar i veckan då han inte var upptagen av allmänkirurgiska operationer, egen privatmottagning eller poliklinikverksamhet på Sabbatsbergs sjukhus. Han hade ingen underläkare utan fick förlita sig på hjälp av frivilliga assistenter från kirurgkliniken på Serafimerlasarettet. O utförde själv alla neurologiska undersökningar, och eftersom en operation kunde ta upp till 10 timmar i anspråk fick många sena kvällar och även nätter tas i anspråk. Med bristfälliga blodstillningsmetoder blev ingreppen alltid utdragna. Först 1928 fick O tillgång till en s k diatermiapparat, det viktiga hjälpmedel för att uppnå blodstillning vid ingrepp i hjärnan som Cushing introducerat några år tidigare. På ett mycket tidigt stadium var O klar över att perfekt blodstillning var högst väsentlig för slutresultatet, och att postoperativa blödningar till varje pris måste förhindras. Användningen av vätesuperoxidlösning som hjälpmedel vid det tidskrävande hemostas(blodstillnings-)arbetet introducerades av O 1930.

En absolut förutsättning för framgångsrika ingrepp var en korrekt lokalisering av expansiva processer i hjärnan. Kraniotomin (skallöppningen) måste vara placerad exakt över den sjukliga förändringen. Vid en hjärntumör med förhöjt intrakraniellt tryck och felplacerad kraniotomi kunde under sökande efter tumören normal hjärnvävnad pressas ut, s k hjärnprolaps, en komplikation som det till varje pris gällde att undvika. I värsta fall kunde hjärnprolaps leda till strangulering av protruderande hjärnvävnad och operationssår som helt enkelt inte kunde slutas över hjärnprolapsen.

Under 1920-talet utvecklade röntgenologen E Lysholm (bd 24) den av Dandy beskrivna s k ventrikulografin för påvisande av expansiva intrakraniella processer. Utvecklad till fulländning av O blev Lysholms röntgendiagnostik allt säkrare, och en bit in på 1930-talet lyckades Lysholm även påvisa förekomsten och läget av processer i lillhjärnan i den s k bakre skallgropen, vilka O sedan grep sig an.

Hösten 1929 besökte Cushing Sverige och träffade då i Sthlm bl a O. I anslutning till den internationella neurologkongressen i Bern i aug 1931 lät Cushing inbjuda O till en privat bankett, dit endast medicinvärldens föregångsmän inviterats. Troligen hade Cushing två år tidigare imponerats av O:s autodidaktiska gärning på Serafimerlasarettet. Vid kongressen överenskoms också att O som elev i Sthlm skulle mottaga den tyske kirurgen Wilhelm Tönnis, vilken uttalat en önskan att lära sig neurokirurgi hos den vida omtalade O. Efter sju månaders intensiv utbildning 1932–33 hos O reste Tönnis tillbaka till Tyskland och lyckades där inom kort etablera tysk neurokirurgi.

1934 publicerade O sin andra monografi, Die Parasagittalen Meningeome. Även om beteckningen "parasagittal" använts tidigare, anses O vara den förste som klart förstod att särskilja dessa godartade hjärntumörer (meningiom eller meningeom) från andra icke sinus engagerande meningiom på hjärnkonvexiteten och därav dra de operationstekniska konsekvenserna.

Först sedan O utnämnts till professor i neurokirurgi vid Kl fick han en egen, från kirurgkliniken avskild, speciell neurokirurgisk avdelning på Serafimerlasarettet. Det var inte genom några epokbildande upptäckter som O:s klinik blev det Mekka till vilket neurokirurger och röntgenologer från hela' världen vallfärdade. Klinikens internationella ryktbarhet grundlades fastmer genom målmedveten och praktisk tillämpning av metoder som redan lanserats på andra håll i världen och den föredömliga organisation som O utarbetat i kompanjonskap med Lysholm, vars diagnostik av hjärntumörer stod i en klass för sig. Under svåra och primitiva arbetsförhållanden under en lång följd av år växte den klinik fram, till vilken strömmade från hela Europa elever som senare skulle bygga upp den neurokirurgiska vården i sina respektive hemländer. Där praktiserade bl a Eduard Busch och Aarno Snellman, vilka senare fick de första neurokirurgiprofessurerna i Danmark respektive Finland. O:s förste sv lärjunge var Olof Sjöqvist som 1939 satte upp en egen liten neurokirurgisk klinik på S:t Eriks sjukhus, vilken 1943 överflyttades till det då nya Södersjukhuset. I början på 1940-talet var hjärntumörkirurgin på Serafimerlasarettet så nära sin fulländning som dåtida resurser medgav.

O riktade så småningom sitt intresse även mot andra sjukdomstillstånd. Han är ansedd som pionjär vad gäller intrakraniell kärlkirurgi. 1936 publicerade O tillsammans med Hilding Bergstrand och Tönnis verket Gefässmissbildungen und Gefässgeschwulste des Gehirns. Tre år senare presenterade han en serie patienter som opererats för akustikustumör; hos 65% av dessa hade han lyckats bibehålla funktionen i ansiktsnerven – en för tiden exceptionellt god kirurgisk prestation. Senare, 1957, publicerade O tillsammans med Ladenheim sina erfarenheter från operation av kärlmissbildningar i hjärnan, ytterligare en neurokirurgisk klassiker. O var också intresserad av lindring av svåra smärttillstånd och initierade Sjöqvist till forskning på området, vilket ledde till att denne utvecklade en metod att skära av smärtbanor i centrala nervsystemet, s k medullär tractotomi. Sedan Sjöqvist avlidit 1954 blev Gösta Norlén O:s "kronprins", d v s bitr överläkare under det att de båda andra tjänsterna besattes med Lars Leksell och Nils Lundberg. O pensionerades 1960 och efterträddes på Serafimerlasarettet av Leksell, senare föregångsman inom området stereotaxi och gammastrålbehandling.

O avslutade sin gärning med ett magnifikt och helt övergripande samlingsverk om neurokirurgiska sjukdomar och deras behandling, som han utgav i kompanjonskap med Tönnis. Verket, Handbuch der Neurochirurgie, började utkomma 1954. Internationellt har O förblivit (1991) den mest erkände sv neurokirurgen. Han utsågs till ledamot eller hedersledamot av åtskilliga lärda in- och utländska facksällskap. O:s position bland kollegerna var unik: Sommaren 1935 besöktes han av den brittiske neurokirurgpionjären Geoffrey Jefferson, som därefter bl a skrev: "Olivecrona is first-rate; he works calmly and methodically and yet gets his bone flaps up in 12–15 minutes. He uses the Martel drill and a bone saw designed by Max Stille – a very great improvement over the old Gigli saw. Olivecrona operates on at least two cases a day, five days a week, and yet he does not consider a day well ended unless he has also been able to play a round of golf." Förutom åt golf ägnade O sin knappa fritid åt segling.