Hedvig Charlotta Nordenflycht

Nordenflycht, Hedvig Charlotta, f 28 nov (N i Sv Mercurius 1763), dp 30 nov 1718 i Sthlm, Hedv El, d 29 juni (Inrikes tidn:ar), begr 2 juli 1763 i Sko, Upps. Föräldrar: kamreraren Anders Nordbohm, adl N, o Christina Rosin. Förf.

G 23 april 1741 i Sthlm, Svea art, m amiralitetspastorn Jacob Fabricius (bd 14), f 20 aug 1704 i Lindesberg, d 11 dec 1741 i Karlskrona, Amiralitetsförs, son till handlanden o rådmannen Thomas F o Ebba Brandin.

N växte upp som yngsta barnet bland fem syskon i en välbärgad ämbetsmannafamilj. Hennes far ägde under 1710- och 1720-talen flera fastigheter på nedre Ladugårdslandet i Sthlm. I samband med att han 1730 lämnade sin tjänst i kammarkollegium avyttrade han hela sin stadsegendom och bosatte sig på sitt nyförvärvade gods Viby i Harbo, Vm, där familjen också tidigare hade vistats om somrarna.

I sitt självbiografiska brev till A A v Stiernman 1745 (Sv Mercurius 1763) berättar N att hon lärde sig läsa redan i fyraårsåldern och senare fick sporadisk undervisning i tyska och latin av sin broder Anders' informator, Henning Tideman, men för övrigt blev upplärd i traditionella kvinnosysslor. Tideman lämnade sin kondition hos familjen 1727, och hans unga elev fick under några år på egen hand försöka tillfredsställa sina intellektuella behov. Hon fördjupade sig i teologisk och filosofisk litteratur men fann ingen näring för den enkla gudstro som Tideman hade inplanterat hos henne. Hon var på väg att bli en "sceptica" då hon i Henning Tidemans yngre broder Johan hittade en både naturvetenskapligt och filosofiskt skolad samtalspartner, som kunde ge lugnande svar på hennes frågor om tillvarons beskaffenhet.

Efter flyttningen till Viby påbörjades där en rad vidlyftiga odlings- och tillverkningsprojekt, som i huvudsak leddes av Anders N d y. Johan Tideman anlitades på ett tidigt stadium som expert på mekaniska anläggningar. Han var elev till Polhem och hade också studerat vid UU, där han tagit starka intryck av den nyligen introducerade wolffianska filosofin. N beskriver honom som en balanserad, allvarligt lagd ung man – han var född 1710 – men till utseende och sätt föga intagande. Även om hon villigt anammade hans förnuftsgrundade tänkande var det inte utan vånda som hon böjde sig för sin fars yttersta vilja och också accepterade Tideman som sin livsledsagare. Förbindelsen, som tycks ha bekräftats med en regelrätt förlovning, bröts genom fästmannens död i maj 1737. Vid det laget hade N troligen flyttat tillbaka till Sthlm, sedan hemmet på Viby efter hand hade upplösts. Kvarlåtenskapen efter fadern synes i stor utsträckning och utan tillfredsställande redovisning ha förbrukats av Anders N i hans försök att hålla verksamheten flytande. Sedan han 1739 formellt blivit ägare till Viby sålde han omedelbart egendomen och lämnade följande år landet.

Något år efter Tidemans frånfälle lärde N känna sin blivande make, Jacob Fabricius, vid denna tid extra predikant vid artilleriet i Sthlm. Han engagerades till en början som hennes privatlärare i franska, men relationerna mellan lärare och elev utvecklades snart till ömsesidig kärlek. Förbindelsen motarbetades aktivt av N:s broder Anders, som av äregirighet stödde en mera ståndsmässig äktenskapskandidat (N:s självbiogr). Troligen var det dock snarast ekonomiska skäl som fördröjde giftermålet. I mars 1741 utnämndes Fabricius till amiralitetspastor i Karlskrona med en fast årslön, och han anhöll då formellt hos N:s mor om dotterns hand. Efter bröllopet avreste Fabricius till sin nya tjänstgöringsort, medan hans maka stannade i Sthlm över sommaren. Först i början av sept kunde de tillsammans flytta in i sitt nya hem.

Genom sin make hade N kommit i beröring med herrskapet Cronstedt på Fullerö och kort före sin avresa till Karlskrona presenterade hon grevinnan Margaretha Beata Cronstedt en samling dikter, vackert renskriven och inbunden i grönt sammetsband, den s k Cronstedtska poemboken. Den upptar med få undantag hela hennes kända produktion före sept 1741. Sina formella och stilistiska mönster har hon i första hand hämtat från visan och psalmen, och i flera fall hänvisar hon direkt till kända (men numera oftast okända) melodier. N uppger att hon redan vid åtta års ålder spelade klavecin efter noter, och framför allt hennes tidiga diktning är i stor utsträckning tänkt för musikaliskt framförande. Den starka jagupplevelse som allmänt uppfattats som N:s poetiska signum är särskilt framträdande i hennes dikter över den döde fästmannen, men också några av hennes betraktelser över religiösa och moralfilosofiska ämnen gör intryck genom sin mystiskt färgade världsfrånvändhet.

Efter en kort tids sjukdom avled Jacob Fabricius i Karlskrona i dec 1741. För hans maka innebar dödsfallet en våldsam mental chock som i förening med kroppsligt lidande för en tid gjorde henne oförmögen att ta vård om sig själv. Först i slutet av febr året därpå återvände hon till sina anhöriga i Sthlm men drog sig efter en tid tillbaka i lantlig ensamhet på Lidingön, troligen på torpet Rännilen under Sticklinge gård. "Hela rummet, med sorgeliga målningar beklätt, vittnade om min saknad; och en cymbal med några fåglar voro här de endaste glädjetecken." Den totala inlevelse i sorgen som beskrivningen av hennes miljö låter ana präglar också den samling klagodikter som tillkom under lantvistelsen och som utgavs 1743 under titeln Den sörgande turtur-dufvan, dikter som är helt koncentrerade på den sörjandes känslor av övergivenhet, livsleda och slutlig resignation. Visans naivt konstlösa uttryck har fördjupats och fått en personlig klang som ger samlingen en unik plats i samtida sv litteratur. Sin makes litterära kvarlåtenskap utgav hon 1744 i en liten volym med titeln Amaranter.

Sedan N senast på våren 1744 åter flyttat in till Sthlm förblev hon bosatt där, på olika adresser, fram till året före sin död. Hennes ekonomiska ställning var till en början osäker. Förutom nådårspenningen efter maken och en arvslott bestående i osäkra fordringar saknade hon egna tillgångar och blev för sin utkomst hänvisad till att målmedvetet utnyttja sin litterära begåvning. Samtidigt med Den sörgande turturdufvan inlämnades 9 nov 1742 till censor librorum också hennes dikt över Ulrika Eleonora, Svenska fruntimrets klagan. Dikten trycktes redan i dec, och samma månad ingav N till K M:t en ansökan om pension från amiralitetet. Efter ytterligare en supplik, riktad till kung Fredrik, ingrep denne personligen i maj 1743 med ett brev till amiralitetskollegiets chef, där han hänvisade till "de snillegåvor och färdighet i poesier som hos fruntimmer ganska rara äro", exemplifierade med gravskriften över drottningen. Resultatet blev att hon erhöll ett gratial om 200 dir smt per år, begränsat till en femårsperiod men förnyat för ytterligare fem år 1748.

Den kungliga nåden återgäldade N med en rad poetiska hyllningar till kungahuset, framför allt riktade till tronföljarparet och säkert i hopp om ytterligare bistånd. Efter en tids fruktlösa ansträngningar erhöll hon också, troligen från 1747, ett regelbundet bidrag ur Lovisa Ulrikas handkassa. Mera kallsinniga visade sig ständerna vid 1746–47 års riksdag, som hon tillägnade den stora patriotisk-politiska dikten Den frälsta Swea. Man noterade skaldinnans prekära situation men lät planerna på att lindra hennes "svaga villkor" rinna ut i sanden. Tillsammans med mera ojämnt inflytande penningbidrag och honorar för tillfällesdikter gav henne dock pensionen från amiralitetet och kronprinsessans understöd vid decenniets slut en dräglig försörjning.

Förutom officiella instanser som kungahus och ständer, där det låg närmast till hands att söka substantiellt bistånd, uppvaktade N också samtida berömdheter som Polhem, Linné och Abraham Bäck (bd 7). En äkta beundran för deras insatser behövde ju inte utesluta medvetandet om den ideella vinst det kunde innebära att knyta deras illustra namn till det egna skapandet. En liknande tanke finns uttryckt i den lilla dikt till A A v Stiernman som avslutar hennes självbiografiska brev: "Och vid det han beröm som bäst åt andra giver,/ Så hedrar han sig mest, och blir odödlig själv." I samma dubbla uppsåt närmade hon sig också utländska celebriteter och vann en tidig framgång med sin dikt Vigtiga frågor til en lärd, i vilken hon uppfordrade Ludvig Holberg att bringa reda i den förvirring som mötet mellan en naiv gudstro och upplysningens rationalism hade skapat. Det är ovisst om han hörsammade hennes vädjan, men den uppmärksammades i Danmark, där man lät översätta och utge hela den första del av hennes poetiska samlingar Qvinligit tankespel vari dikten ingår.

I sitt privatliv uppehöll N kontakten med familjen Cronstedt på Fullerö, som hon gästade under flera perioder och där hon tycks ha spelat rollen av "hovpoet". I Sthlm hörde under senare delen av 1740-talet bröderna Axel, Gustaf och Nils Reuterholm till hennes nära vänner (Byström).

N inriktade sig tidigt på att profilera sig som kvinnlig poet och därmed skapa en egen plattform i offentligheten. Med gravdikten över Ulrika Eleonora gjorde hon sig uttryckligen till tolk för sitt kön och tecknade sig själv som "En sörjande HerdinNa". Sin produktion samlade hon efter hand i fyra volymer med den utmanande titeln Qvinligit tankespel, den första utgiven under pseudonymen En Herdinna i Norden, de senare under eget namn. Lanseringen av det egna, kvinnliga författarskapet kan i ett vidare perspektiv uppfattas som ett led i hennes kamp för kvinnans rätt till intellektuell utveckling. Med sig själv som exempel ville hon demonstrera orimligheten i den traditionella nedvärderingen av kvinnans andliga kapacitet. Redan i Cronstedtska poemboken återfinns den djärvt provokativa emancipationsdikten Fruentimbers plikt at upöfva deras vett, och under hela sitt liv fortsatte hon att argumentera mot könsfördomarna, mest radikalt och med bred exemplifiering i den sena lärodikten Fruentimrets försvar (1761), närmast föranledd av Rousseaus uttalade kvinnoförakt.

Medan N i sin kamp för kvinnans frigörelse helhjärtat anslöt sig till ett modernt, upplyst tänkande, fann hon i andra sammanhang den nya rationalismen problematisk och oroande. En auktoritativ vägledare i de aktuella idéströmningarna hade hon i sin tio år äldre kusin Carl Klingenberg, vars måttligt framgångsrika universitetskarriär avslutades med att han 1747 blev akademisekreterare i Uppsala. I sina akademiska dissertationer framträder han som övertygad wolffian, och de dikter av N som kan knytas till hans namn låter honom företräda en okomplicerad förnuftsfilosofi. I sitt skaldebrev Till Criton (1754) spelar hon ut hans enkla sats att kunskap ger dygd mot sin egen fråga om kunskapen också skänker lycka. Diktens misstro mot civilisationens välsignelser har formulerats oberoende av Rousseau, som först några år senare blev hennes "sannings hjälte". Som person kom Klingenberg att stå henne nära, och hans plötsliga död 1757 väckte samma häftiga känsloreaktion hos henne som förlusten av maken halvtannat decennium tidigare. För att hedra hans minne inför offentligheten lät hon två år senare utge Skuggor af en förlorad vän, en samling postuma hyllningsskrifter på vers och prosa av olika författare.

Vid den förödande brand som i juni 1751 drabbade Klara församling förlorade N, som då bodde med sin mor nära kyrkan, det mesta av sina ägodelar. En supplik till K M:t resulterade i temporär ekonomisk hjälp, och på längre sikt löstes hennes försörjningsproblem genom en på våren 1752 beviljad årlig pension om 600 dir smt, sedan hon i nov föregående år i ett memorial till ständerna redogjort för sin situation och två månader senare gjort ett spektakulärt framträdande i prästeståndet. De närmast följande åren blev en period av materiell trygghet, då hon ostörd av penningbekymmer kunde ägna sig åt sin diktning och sitt litterära umgänge.

14 april 1753 intogs N i den några veckor tidigare grundade Tankebyggarorden och kom därmed in i en till större delen ungdomlig krets av vittra dilettanter som föresatt sig att reformera den sv litteraturen. Under sin ledare, kanslisten Carl Fredrik Eckleff (bd 12), ägnade de sig till en början åt en tämligen valhänt och okritisk efterbildning av franska mönster, men de 1753–56 utgivna tre samlingarna Våra försök visar ett allt säkrare handlag. Efter några år avsöndrade sig en seriöst arbetande grupp kring N med lös anknytning till det ursprungliga sällskapet, och tillsammans med sina närmaste skaldevänner, Gustav Philip Creutz (bd 9) och Gustaf Fredrik Gyllenborg (bd 17), utgav hon 1759 och 1762 två volymer Witterhets arbeten, som innebar genombrottet för den litterära klassicismen i Sverige.

De stränga stilkrav som N nu underkastade sig och hennes ambition att skapa verk i "höga" genrer medförde att en del av hennes diktning från denna period gör ett ansträngt och artificiellt intryck. Till dessa arbeten hör den episka dikten Tåget öfver Bält, varmed hon utan framgång deltog i den poesitävling som Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi utlyste 1753. Det av henne själv utspridda ryktet att akademins sekreterare Olof v Dalin (bd 10) skulle ha undertryckt hennes dikt var med all sannolikhet grundlöst men är betecknande för den antipati som rådde mellan dem. Mera lyckosam var hon senare med sitt stora ode till storfursten av Ryssland, Paul Petrowitz, vilket av kejsarinnan Elisabet belönades med 6 000 dlr kmt. Av större litterärt värde är den idédiktning med vilken hon nu fullföljde sin tidigare filosofisk-religiösa poesi. I sitt Ode i anledning af Exod. etc har hon lyckats förena en genuin religiös känsla med en väl behärskad klassicistisk form. Hon kunde under dessa år också glädja sig åt en växande uppmärksamhet i Tyskland, där den landsflyktige Johan Arckenholtz (bd 1) i Kassel fungerade som hennes ombud.

N:s i stort sett harmoniska tillvaro under 1750-talet oroades mot slutet av decenniet av nya ekonomiska bekymmer, då det allmänna kursfallet urholkade värdet av hennes statspension. Troligen låg det åtminstone delvis ekonomiska överväganden bakom hennes beslut att bosätta sig på landet, men också hälsoskäl och en växande leda vid stadslivet kan ha spelat in. I dec 1759 skrev hon kontrakt om arrende av hemmanet Qvarnslöt under Skokloster, där hon lät uppföra en "karaktärsbyggning". På våren 1762 flyttade hon ut till sin nya och sista bostad, som hon kallade Lugnet.

Kanske var det i en allmän känsla av uppbrott till ett nytt liv som hon nu också lät sig fångas av en ny kärlek. Johan Fischerström (bd 16), föremålet för denna kärlek, var född 1735 och alltså betydligt yngre än N. Efter studier i Lund kom han 1761 till Sthlm fylld av nationalekonomiska reformidéer, men han var också vittert intresserad och sökte sig på hösten till kretsen kring N. Den vanliga uppgiften att han intogs i Tankebyggarorden är knappast riktig, eftersom sällskapet vid den tiden i praktiken hade upplösts. På tillskyndan av N blev Fischerström 1762 arrendator på Sjö slottsegendom, belägen på motsatta stranden av den mälarvik där hon hade inrättat sin bostad. Sjös ägarinna, Catherine Charlotte De la Gardie (bd 10), hörde till hennes väninnor men blev snart föremål för hennes svartsjuka. Liksom tidigare starka känsloupplevelser har också hennes sista, av allt att döma flyktigt besvarade kärlek fått omedelbart uttryck i dikt. Prosaberättelsen Fröjas räfst, en imitation av Montesquieus Le Temple de Gnide som N hade översatt, återger i genomskinlig förklädnad hennes drömmar om kärlekslycka i pastoral avskildhet, medan hon i sitt poetiska mästerverk, Öfver en hyacint, gestaltar en tillkämpad klarsyn och resignation.

N:s död förknippades redan i samtiden med en självmordslegend enligt vilken hon en vintermorgon likt en ny Sapfo skulle ha sökt ta sitt liv i den vik som skilde henne från den älskade. Hon skulle dock ha misslyckats i sitt uppsåt och i stället avlidit i sviterna av en förkylning som hon ådragit sig vid detta tillfälle. Ryktet kan vederläggas med bestämdhet endast när det gäller dödsorsaken, som var en långvarig invärtes sjukdom, troligen cancer. Symptomen beskrivs utförligt i brev till Abraham Bäck, både av N själv och av en läkare på orten.

Sitt förblivande värde äger N:s diktning dels som uttryck för en djupt personlig upplevelse av de existentiella problem som väcktes vid upplysningens inbrytning i det tidiga 1700-talets tankevärld, dels och framför allt i sin känsliga och självutlämnande registrering av kärlekens och sorgens verkningar. "Ömhet" och "ömt hjärta" är nyckelbegrepp hos henne som vid bedömningen av hennes person dock inte får skymma den självkänsla och stridbarhet och det praktiska förstånd som också fanns i hennes väsen och som gav sig till känna bl a i hennes omsorg om sin egen ställning och i hennes kamp mot könsfördomarna.