Tillbaka

Anders Anton Stiernman von

Start

Anders Anton Stiernman von

Arkivarie, Historiker, Riksdagsledamot, Urkundsutgivare

von Stiernman, Anders Anton (före adl From o Stiernman), f 27 sept 1695 i Sthlm (S:s Matr öfver Svea rikes ridderskap o adel..., 2, 1755, s 1494), d 2 mars 1765 där, Klara. Föräldrar: köpmannen o vinskänken Anton Andersson From o Birgitta Ulfsberg. Elev vid Sthlms trivialskola, vid Strängnäs gymn 12, inskr vid UU 30 maj 15, informator hos hovmarskalken Gustaf Rålamb 17, e o kanslist i Antikvitetsarkivet 12 nov 18, tf kanslist där 12 april 20, ord 2 maj 20, e o registrator i RA 18 april 22, ord 2 juni 25, aktuarie 20 dec 32 (tilltr 23 jan 33), arkivsekr från 16 maj 40, allt i RA, adl 1 okt 43 (introd 46), deltog i riksdagarna 46/47-60/62 (led av stora särsk deput 60/62), kansliråds n h o v 24 okt 47, led av reduktions- o likvidationskommissionen 47, av kommissionen ang ärendenas förkortn o skyndsammare behandl (förkortn:kommissionen) jan 50–56. – LVA45 (preses 58). G 21 maj 1732 (Wardbergh) i Sthlm (S:s Matr ...) m Anna Catharina Wefverstedt, f 11 nov 1704 i Utö, Sth, d 11 aug 1753 i Sthlm (S:s Matr ...), dtr till gruvinspektören Mattias W o Anna Catharina Gladtsten.

S blev faderlös vid unga år och fick nytt efternamn sedan modern 1709 ingått äktenskap med komministern Olof Andersson Stiernman. Denne avled dock redan följande år i böldpest. Elev vid Sthlms trivialskola rekommenderades S av dess conrector Matthias Zethrin till högre studier vid Strängnäs gymnasium. De studier S bedrivit hade innan de avbrutits av omständigheterna varit avancerade och mycket lovande. Även i Strängnäs imponerade S, särskilt som talare på latinsk och grekisk vers.

När S 1715 inskrevs vid UU hade han, som många andra, tänkt sig att bli präst, eller om möjligt militär, men han ägnade sig mest åt historien, snarare via självstudier än den undervisning som hölls av professorerna i ämnet, psalmdiktaren Jacob Arrhenius (bd 2) eller hans son och efterträdare. Långt större betydelse för S fick Erik Benzelius d y (bd 3), genom sina kollegier i sv historia och sin kritiska forskning och urkundsutgivning.

S kom inte att lägga fram något lärdomsprov innan han tog plats som informator för en son till hovmarskalken friherre Gustaf Rålamb. Denne var en av sin tids mest belästa adelsmän med ett stort bibliotek och stora samlingar av historiska handlingar, mynt och medaljer. Han var också systerson till riksrådet greve Carl Gyllenstierna (bd 17) och dennes nästan lika framstående bröder, födda i Finland. S hade under studietiden publicerat flera tillfällesverser till vänner. Hänsyn till de höga gynnarna anas snarare bakom det ämne som han trots krigstidens bristfälliga kontakter med Finland valde för sitt första större arbete, Aboa literata (1719): skrifter tryckta vid Åbo akademi 1642-1712.

Arbetet är dedicerat till Gyllenstierna, från juni 1719 Åbo akademis kansler, och det blivande riksrådet friherre Johan Lillienstedt (bd 23). I företalet säger sig S vilja komplettera Johannes Schefferus' (bd 31) Svecia literata, som i stort sett enbart nämnt de finländare som verkat i den västra riksdelen. S redovisar mer än 1 400 arbeten av ca 700 författare, var och en med sina verk i tidsföljd och inordnade efter det förstas tryckår, helt efter Schefferus' modell men i några fall med omfattande biografiska data för författarna. Svenska titlar anförs ibland enligt dåtida sed bara översatta till latin. Även handskrifter tillkomna i Åbo kan omnämnas.

Antikvitetsarkivet, där S anställdes 1718, hade ansvar för medeltida skriftliga dokument och antikviteter som fornfynd och mynt, vilket nära motsvarade S.s intressen. Han gjorde sig redan som e o kanslist bemärkt för duglighet och flit, var tidigt tillförordnad under ordinarie kanslistens sjukdom, blev snart själv ordinarie och sökte redan 1721 assessorstjänsten. Året därefter antogs han till e o registrator vid RA, där nya tidens offentliga handlingar förvarades. Under uppsikt av hovkanslern, föredragande i arkivfrågor, sorterade båda arkiven under Kanslikollegium.

Arkiven skulle främst hjälpa kollegiet och ämbetsverken att konsultera handlingar, i sista hand forskare och allmänhet. Arkiven hade upplevt svåra tider. Slottsbranden 1697, äventyrliga evakueringar 1714–16 mm hade allvarligt decimerat och skadat handlingarna. Fördelningen på två tillfälliga lokaler innebar problem nog, och den växande förvaltningens behov av att finna handlingar till prejudikat för verksamheten under en ny författning var svåra att fylla i brist på aktuella förteckningar.

Goda förbindelser och umgängesgåvor var viktiga förutsättningar för karriär inom förvaltningen och S, "i vänners sällskap språksam, glad och munter" (Mennander), använde sina väl. De förnämliga kontakter som givit honom hans plats sträckte sig snart även till hovet. Vid Fredrik I:s kröning 1720 fick S nåden att hålla tal på latinsk vers, och till sin e o registratorsplats i RA kom han på kungens personliga rekommendation. S fick också följa kungaparet på resa 1722 och hann då inte bara besöka Khvn med dess bibliotek, universitet och lärda utan även tillsammans med de kungliga och följet intas som broder i det medeltida S:t Knutsgillet i Malmö. Han gavs också tillfälle att besöka lärda i Estland, Livland och Ingermanland 1724 och att tacka med en hyllningsvers till kungens namnsdag 1726.

I RA gjorde sig S snabbt oumbärlig. För att åter kunna hitta i samlingarna måste man ersätta det inaktuella inventariet med förteckningar över vardera av de nya lokalerna, och gamla register skulle fortsättas eller ersättas. Ordinarie registrator var ofta förordnad att föra protokoll i Kanslikollegium eller riksrådet, och S skötte då hans sysslor utan något tillägg. 1725 blev han ordinarie och förde bl a protokollet i rådet 1727-31, men full lön fick han först långt senare. Detta och de otillräckligt uppvärmda och upplysta lokalerna fyllda av arkivhandlingar uppmuntrade inte till exemplarisk närvaro och flit, men S, småväxt, kraftig och rörlig, hade en god fysik och stor arbetsförmåga.

S:s nästa resultat i tryck var ett anonymlexikon i två delar: Anonymorum centuria prima ... resp Centuria secunda anonymorum ... (1724, 1726). De upptar vardera 100 författare eller översättare, det sista också 10 pseudonyma, av vilka den kätterska professorn i Dorpat Friedrich Menius (bd 25) ägnats nästan halva boken. Också andra författare som avslöjats har fått biografiska notiser, och även här förekommer otryckta arbeten. Del 1 var ursprungligen tänkt att fortsättas periodiskt. Till en tredje del finns manuskript fört fram till 1731.

S:s största projekt nämns i Aboa literata som "Suecia literata". Under namnet Bibliotheca Suiogothica förelåg 1725 del 1–4 i renskrift. Del 2 omfattande åren 1600–1632 gavs ut som prov 1731, men övriga 6 delar och register kom bara till tryck-färdigt manuskript, då det visat sig alltför svårt att finna förläggare; avsättningen var mycket dålig för sådana verk. Efter 1730 är bibliografin fragmentarisk och slutar med författarskap påbörjade 1747, men en renskrift har kompletteringar till 1760-talet. Ett företal till del 1 föreligger bara i utkast. Ur del 6 som omfattar författare från Finland har skrifter före 1642 senare blivit tryckt. Del 7 upptar utlänningar som verkat i Sverige.

Bland de av S förtecknade arbetena förekommer också sådana som numera är förlorade. Författare får ofta biografier, titlarna ges på både eget språk och latin, tryckort, tryckår och format anges, oftast även sidantal och tryckare. Bland tidens samlare och historiker blev arbetet beundrat, och S lämnade gärna uppgifter ur det, av vilket exempel tidigt kom i tryck (1726, 1730). Behovet av en verkligt tillgänglig bibliografi kom dock att fyllas först med tiden och endast delvis av arbeten som Carl Gustaf Warmholtz' för historien och Jonas Apelblads (bd 2) otryckta för anonymer.

Det ålåg RA att trycka och distribuera förordningar och dess aktuarie att årsvis ge ut förteckning över utkomna k plakat, dvs register till årstrycket, men S utgav endast 1717–18 och 1732–40 anonymt (1733–40). För en motsvarande förteckning från äldre tid fick han 1730 k privilegium och betecknar i en meritförteckning 1739 manuskriptet för tiden 1520–1739 som färdigt men överlämnade sedan uppdraget till Pehr Johan Höppener (bd 19).

Utöver de alltmer biografiska bibliografierna förblev S:s insats för historien begränsad till att i Benzelius' efterföljd och i linje med tidens växande intresse för personer och primärkällor samla, värdera och utge urkunder. K resolutioner på städernas enskilda besvär, framförda av borgarståndet 1723 och 1727, som S haft till uppgift att föredra, gav uppslaget till stora publikationer: Alla riksdagars och mötens besluth 1–3 (1728–33, 1743) och Samling utaf kongl bref ... angående Sveriges rikes commerce, 1–6 (1747–75), vilken han fick överta sedan en kollega visat sig för långsam. Arbetet gjordes dels i tjänsten, dels på fritid mot arvode, men endast en mindre Samling ... angående religion (1744) utgavs på offentligt uppdrag och ingen på RA:s.

Redan då S 1732 sökte bibliotekarietjänsten vid KB var han i skriftliga meriter klart överlägsen den som fick den, RA:s aktuarie Gustaf Benzelstierna, och kunde omedelbart överta dennes förra tjänst. Ännu 1734 sökte han förgäves bli assessor i Antikvitetsarkivet men blev 1740 arkivsekreterare i RA efter särskild rekommendation av kollegiet. 1743 blev S adlad. Aret därpå avvärjde han snabbt och resolut ett försök av Kanslikollegiet att minska RA:s personal. När han 1747 varslade om att han av ekonomiska skäl kunde söka sig till annat kollegium utverkades såväl kansliråds fullmakt som en särskild belöning, löneförbättring och partiell tjänstledighet för dels hans utgivningsarbeten, dels förtroendeuppdrag som ledamot av kommissioner 1747 och 1750. Han räknades som mössa och umgicks mest med sådana men var politiskt inte mycket aktiv.

Bakom S:s karriär kan man utom begåvning och tur också ana en stor social ambition. S:s styvfar var sonsons son till ärkebiskop Nicolaus Olai Bothniensis (bd 26) och sådant var väl bekant. I en tid då prästsöner gjorde god karriär ville S framstå som en sådan. Denna opportunism tycks ha inspirerat också hans mycket löst grundade härledningar av de egna anorna, på mödernet till 1200-talsriddaren Henrik Mattsson till Ulfsberg och på fädernet till den gamla Bureätten. Intresset för genealogi, som alltså ursprungligen kanske var karriäristens, kom sedan S adlats att på gott och ont dominera hans verksamhet och eftermäle.

Etablerad i sin sludiga ställning som RA:s chef leddes S nämligen in på nya vägar. I ett exemplar av Breviarium Arosiense fann han en biskopskrönika av Peder Swart, som han lät trycka 1744. Den är kompletterad med ett överflöd av biografiska upplysningar om biskoparna och, eftersom några av dem varit kanslerer, också om alla Sveriges kanslerer, hämtade ur S:s samlingar om riksens råd. Han läste inte nog kritiskt för att se de inre motsägelserna i krönikan, som enligt senare forskning är en förfalskning av den ökände Nils Rabenius (bd 29).

1745 utgav S Konung Johan den III:des chrönika, av Ægidius Girs, en av hans företrädare som arkivsekreterare, inledd med Ätt-taflor, bl a över Konglige och förstlige naturlige barn (även Fredrik I:s). De beslogs strax med grova fel. I frihetstidens expanderande tidningsvärld med ovana aktörer blev litterär eller vetenskaplig kritik ofta utformad som personliga angrepp, ännu oftare uppfattad så. S kunde ge prov på bådadera, här genom att bli ursinnig och försöka ljuga sig fri. "Hans kvickhet var sällsam, hans penna gärna skarp" har Carl Gustaf Tessin sagt, medan andra kritiserade honom.

S gav också ut verk av Laurentius Raimundius, Jonas Werwing och Eric Jöransson Tegel. I utgåvorna av rikets och riksdagens urkunder kunde även enskilda handlingar inflyta, t ex i Matrikel 2 (1755) berättelser av två medlemmar av släkten Coyet. Tillsammans med Benzelius har S granskat Jöran Nordbergs (bd 27) Konung Carl den XII:s historia (1740). Som källa och sakkunnig bedömare tackas han ofta i brev och företal. Dedikationer till honom inleder inte bara avhandlingar som De Wartofta 1744 av dåvarande docenten Olof Celsius d y (bd 8) utan också den stora historisk-topografiska Svio-Gothia munita 1744 av Andreas Rhyzelius (bd 30). I flitig korrespondens med många biografiskt intresserade samlade han ett stort och utsökt bibliotek med inte minst likpredikningar och bl a 1 300 porträtt i kopparstick.

1745 publicerade S del 1 av Svea och Götha höfdinga-minne, en förteckning med ganska fylliga biografier över höga ämbetsmän. Del 2 utgavs posthumt av Bror Emil Hildebrand, och en del för besittningarna i Baltikum och Tyskland föreligger bara i ofullständig handskrift. Det blev snart allmänt känt att det tryckta ansågs grundat på Johan Peringskiölds (bd 29) genealogiska samlingar, som S inte ens nämner i Bibliotheca Suiogothica. Han hade dock svarat för den slutliga utformningen och publiceringen, och verket har behållit sitt värde.

S väntades som nybliven adelsman bearbeta och utge Peringskiölds samlingar men utfäste sig istället att till nästa riksdag utge ett eget arbete, Suecia illustris eller thet ädla Sverige, i nio volymer. Det var påbörjat redan på 1730-talet med hjälp av korrespondens med både frälse och ofrälse, liksom säkert av Peringskiölds samlingar, som saknades på sin plats på Riddarhuset från 1730-talet till S:s död. Även detta verk stannade i handskrift, 11 volymer text och 16 volymer stamtavlor, där många ankomna brev som gäller arbetet har inhäftats i stället för bland hans övriga samlade brev. Otryckta förblev också samlingar till de sv riksämbetsmännens och regementschefernas historia och till Svea rikes råds historia, även de troligen stödda på Peringskiöld.

Däremot trycktes Matrikel öfver Svea rikes ridderskap och adel, utkommen arkvis (1754–58), som förtecknar ätter introducerade tom 1752. Källorna, diverse otryckta och över 1 000 tryckta, fyller 54 sidor. Matrikeln behövdes bl a för att lösa tvister om rätten till huvudmannaskap, ett syfte den knappast fyllde då den sällan upplyser om olika ättegrenars inbördes förhållande. Felaktigheter fanns förvisso och påtalades inte minst av sakkunniga som genealogen Daniel Tilas, som fann att S "som en lögnare fälats fram". Enligt den danska historikern Jacob Langebek var S "en utrolig arbeidsom Mand, men af det Slags, som i en Hast vil rappe store Verker fra Haanden". Det blev också polemik med en kapten Coyet, men i den redde sig S väl, liksom mot en annan genealog som kritiserat hans skrift om Munck-släkten (1756). Vidare infördes i Gjörwells tidningar flera biografiska bidrag av S, främst Svenska land-marskalkars historia (Det sv biblioteket, 1759–62).

Trots kritiken från sakkunniga övertog andra gärna de alltför lättvindiga bestämningar som S gjort och som senare genealoger har måst ägna stor möda åt att avslöja. Samtiden tvivlade sällan på hans vederhäftighet. Hur stor plats i omvärldens medvetande som ryktet för lärdom gett honom framgår av hans inval i VA, där humanisterna var och förblev få. Något inträdestal, några rön eller andra insatser för historia, stavning eller annan humaniora där S kunde ha gjort akademin nytta kom inte. När han 1758 lade ned sitt presidium höll han ett desto större Tal om de lärda vettenskapers tilstånd ..... Det ledde till anmärkningar från Johan Ihre (bd 19), något småaktiga och bemötta i inlägg från andra, troligen även S, som anses ha fått sista ordet.

S hade låtit ämnet omfatta all litteratur från teologi över diverse vetenskaper till skaldekonst och vältalighet. Talen inom VA brukade sakna noter, men här redovisas källorna grundligt, dock inte den kanske viktigaste, en oration av Schefferus, som av denne och S bara nämnts men faktiskt också ägts av S i en egen avskrift. Så länge denna förebild var okänd sågs talet gärna som det allra första försöket till en skildring av äldre tids vetenskaper. Stödd på sin dolda källa har S med sin beläsenhet gjort en framställning med rika hänvisningar även till samtida källor, en aktningsvärd prestation och en första sv lärdomshistoria, dessutom på sv språket och därför känd och läst.

De officiella institutionernas arkiv och bibliotek var genomgående illa skötta och svåra att hitta i, medan de privata oftast var mycket bättre. RA:s inflyttning i lokalerna i det nya slottet hann under S:s tid bara börja. Accessionerna hade försummats, och oordningen i samlingarna hade han inte alls kommit till rätta med, eftersom han alltid mer eller mindre ägnat sig åt det som roade honom. Han "skrev om morgnarna och om söndagarna, men tillbragte den övriga tiden i sällskap", enligt Tessin.

Arkivhandlingar lånades ut även till ämbetsmän utanför kansliet, riksdagens deputationer, historiograferna och andra forskare, även enskilda. Bestämmelserna om kvittering hann inte alltid följas, och såväl ämbetsmän som enskilda tog gärna handlingar med sig hem. Lånen var där- för svåra att hålla reda på och kräva in. S hade bevisligen själv lånat hem handlingar redan i Antikvitetsarkivet och likaså från enskilda tagit lån som efter hans död måst utkrävas från hans dotter. Mot den bakgrunden bör man ställa hans princip att generöst ge privata forskare uppgifter ur både RA:s samlingar och de egna men mycket ogärna tillträde till dem. Särskilt misstrodde S studenter som "förebar disputationsämnen men drevs av nyfikenhet", men också fackmän som Tilas och särskilt Warmholtz kände sig ovälkomna, kanske just för sin sakkunskap och kritiska attityd.

S hade som adelsman även många andra uppdrag, bl a vid riksdagarna. 1762 invaldes han i riddarhusdirektionen och under arbete där med att granska ledamöters fullmakter fick han ett slaganfall. Genast spekulerades om var hans redan legendariska samlingar skulle hamna. Efter hans död hembjöds manuskriptet till Suecia illustris riddarhuset, som dock inte hade råd att köpa det. Dess ombud Tilas rekommenderade UUB som ett alternativ inför risken att detta och andra manuskript skulle säljas i Danmark av dottern, som var väl medveten om värdet av dem och S:s stora bibliotek. Till mångas lättnad avvärjdes risken när Celsius, då kyrkoherde, friade till dottern, enligt malisen till samlingarna. S hade redan själv sålt vissa delar till UUB, dit Celsius snart sålde Suecia illustris och senare också donerade det övriga, när han blivit biskop i Lund.

Många hade ansett att S i sin långvariga nyckelposition blivit maklig och självtillräcklig. Det ständiga beröm som han fått i protokoll, utlåtanden, fackskrifter och press, på prosa eller vers, kan inte heller ha lämnat honom oberörd, men det har också sagts att han inte intrigerade, varken berömde eller kritiserade utan goda skäl och var uppriktig och ärlig. I bevarade brev är han oföränderligt vänlig och försynt, vare sig han ger eller får hjälp.

Lars Lindholm


Svenskt biografiskt lexikon