J Vitalis A Norström

Norström, Johan Vitalis Abraham, f 29 jan 1856 i Åmål, d 29 nov 1916 i Alingsås (kbf i Vasa, Gbg). Föräldrar: godsägaren o lantmätaren Anders N o Charlotta Johanna Ljungberg. Mogenhetsex vid h a l i Karlstad 13 juni 73, inskr vid UU ht 73, FK 28 maj 77, FL 15 sept 83, disp 29 maj 85, FD 31 maj 85, doc i teor filosofi 9 sept 85, allt vid UU, eo lektor vid Gbgs h reallärov ht 88, tf prof i filosofi vid GH 31 mars (tilltr 1 juli) 91, prof i samma ämne där från 24 maj (k fullm 17 juni) 93. – LVVS 93, LSA 07.

G 16 juli 1891 i Övre Ullerud, Värml, m Elisabet Johanna Anderson, f 20 sept 1864 där, d 17 sept 1955 i Sthlm, Matt, dtr till godsägaren Jonte A o Clara Johanna Piscator.

Vitalis N:s far var godsägare, och N har själv starkt betonat sin samhörighet med överklassen: "Redan som barn seglade jag bokstavligt talat egen båt i egen sjö, red egna hästar, sköt egna djur på egen mark, klådde egna torparungar osv. ... Därför sitter herrskapsungen i mig till dagarnes ände, och blir mig allt vad demokrati heter 'ein Greul' " (cit ur Nordin, s 143). På morssidan fanns också ett påbrå som blev av betydelse för N genom morbrodern lektorn N W Ljungberg, som var lärjunge till filosofen C J Boström (bd 5). Det var också filosofi i boströmiansk tappning som N kom att studera i Uppsala. Hans främste lärare blev professorn i praktisk filosofi C Y Sahlin. I dennes anda skrev N sin doktorsavhandling Om undersökningen af den gifna verklighetens form (1885). Där konkluderade han i enlighet med Boströms och Sahlins åsikt att Gud eller Det absoluta kan bli föremål för teoretisk kunskap, detta i sin egenskap av logisk och systematisk form och trots den bundenhet vid åskådning och känsla som vidlåder det mänskliga förståndet. Sahlin bidrog också till att skärpa N:s uppmärksamhet för kritiska svårigheter i den boströmska filosofin och leda honom "tillbaka till Kant och Fichte", som han från senare delen av 1880-talet "självständigt genomtänkte under djupt inflytande av Burman" (cit ur Nordin, s 144).

E O Burman (bd 6), grundaren av den s k nyboströmianska riktningen, fick en betydelse för N:s filosofiska utveckling som bland sv tänkare endast kan jämföras med Sahlins. Nyboströmianismens väsentliga avvikelse från den tidigare boströmianismen gällde just frågan i vad mån det mänskliga förnuftet kunde fatta det absoluta. Burman förnekade att detta var restlöst möjligt, och N följde honom i detta. Visserligen, menade N under intryck av Burmans resonemang, kan den mänskliga tanken uppnå formell, logisk fullkomlighet, men det absoluta är inte bara abstrakt form utan också konkret innehåll. Och just "den absoluta verklighetens innehåll kan aldrig av oss fattas genom rent tänkande. Ju rikare på innehåll en mänsklig tanke är, dess mera brister han i anseende på formen" (cit ur Nordin, s 144). Människans teoretiska förnuft kan således aldrig nå Gud; vi förblir kvar i sinnevärlden och kan aldrig helt befria oss från den empiriska åskådningens former.

Under intryck från framför allt Fichte och under gradvis frigörelse från det mer boströmtrogna draget hos Burman kom N att allt starkare betona att det bara är genom viljan och det praktiska handlingslivet som människan når erfarenhet av det absoluta. Den offentliga brytningen med boströmianismen genomförde N med sin skrift Hvad innebär en modern ståndpunkt i filosofien? (1898). Där framlades också för första gången N:s egen fullt självständiga filosofi.

N:s filosofi i dess mogna fas är en typ av viljefilosofi. Den framhåller att det är genom vilje- och känslolivet som vi når kontakt med den yttersta verkligheten och att sanning är det som är fruktbart, som främjar livet. Genom sin pragmatism och sitt betonande av det livsbefrämjande står denna filosofi i samklang med inflytelserika tankeströmningar i N:s samtid, med William James' pragmatism, med Friedrich Nietzsches viljelära, med Henri Bergsons intuitionsfilosofi. N skiljer sig från dessa tänkare genom sin positiva bekännelse. N var livet igenom djupt religiös, vilket bl a framgår av hans brev till ungdomsvännen handlanden Oscar Lindberg. Detta fick avgörande betydelse även för hans filosofiska åskådning, särskilt sådan den framläggs i det stora verket Religion och tanke (1912). Definitioner som att sanningen är "makt till liv" kan här erinra om Nietzsche. Skillnaden framgår dock klart under insikt av att det högsta livet för N är personlighetens liv hos Gud och att den gudomliga nåden hos honom alltid är något högre än varje blott mänsklig viljeyttring.

Hur mycket N än eftersträvade att företräda en modern ståndpunkt inom filosofin hade han således rötter i gamla tros- och åskådningsformer. Det var också som kämpande kulturkonservativ han skulle göra sina mest spektakulära offentliga framträdanden. N.s kamp mot samtida vänsteridéer invecklade honom i uppmärksammade polemiska duster med bl a Ellen Key (bd 21), Bengt Lidforss (bd 22) och Hans Larsson (bd 22). Mot det litterära 80-talets åskådningar som utilitarism, naturalism, darwinism och framstegstro ställde han sig kritisk, och han vände sig i flera skrifter mot dessa åskådningars internationellt mest betydelsefulla förebilder och föregångare som Herbert Spencer och Ernst Haeckel. Sin syn på den moderna kulturens urartning i dess mest genomreflekterade form gav han i boken Masskultur (1910). De där samlade kulturkritiska essayerna vittnar om inflytande från Nietzsche och andra sena tyska tänkare men också om författarens självständighet: N menar att personligheten håller på att jagas bort av den nya masskulturen. Den ständigt växande mängden av information, nyheter, upptäckter och impulser försvårar samling och eftertanke. Den moderna människan är mångläsare och mångsysslare, hon jagas av prestationskraven, arbetar ständigt och har sällan tid för att leva. Hennes tillvaro saknar centrum, och N talar med viss nostalgi om en äldre tids människor.

Trots detta rekommenderar N ingen återgång till forna tiders mindre nervösa civilisation, och trots allt innebär den moderna bildningen en kunskapsrikedom, en teknisk fullkomning, en smidighet i utbildandet av själskrafterna. Vägen måste gå framåt, inte tillbaka. Det från N:s utgångspunkt väsentliga var givetvis återvinnandet av ett religiöst livsinnehåll.

Vid sidan av sin verksamhet som akademisk lärare fann N tid för många inlägg i kulturdebatten. Hans ställning som kulturpersonlighet bekräftades genom invalet i SA. Därigenom öppnades samtidigt nya fält för hans verksamhet. N arbetade aktivt för Heidenstams inval i akademin och väckte redan 1907 förslag därom, även om förverkligandet kom först några år senare. Sin största framgång vann N emellertid då han 1908 lyckades driva igenom ett nobelpris för den tyske filosofen Rudolf Eucken, som var hans meningsfrände och personlige vän.

N:s 60-årsdag firades under en uppslutning som vittnade om hans position. Det konservativa Sverige såg i honom en av sina banerförare på idéernas mark, vid sidan av bl a Harald Hjärne och Rudolf Kjellén. Som filosof hade han vunnit aktning från många långt in i vänsterns led, även om exempelvis Hjalmar Söderberg i Hjärtats oro låtit sin ironi spela över hans viljefilosofi.

N:s sista tid fördystrades av hans oro över det pågående världskriget. I likhet med många sv konservativa var N varm tyskvän. Hans engagemang för Tysklands sak i kriget var starkt, och han oroade sig över ett eventuellt nederlag. – Hösten 1916 var N:s hälsa bruten. Vårterminens föreläsningar hade han inte orkat fullfölja. Han avled efter en kort tids akut sjukdom.