C Yngve Sahlin

Sahlin, Carl Yngve, f 4 mars 1824 i Fröskog, Alvsb, d 29 maj 1917 i Fornåsa, Ög. Föräldrar: brukspatronen Mauritz Reinhold S o Christina Magdalena Svinhufvud. Elev vid Karlstads lärdomsskola 33–38, vid Uppsala katedralskola 38–41, studentex o inskr vid UU 12 juni 41, FK 31 mars 51, disp pro gradu 13 juni 51, mag 16 juni 51, ordf i studentkåren 52, doc i teor filosofi 13 aug 53, allt vid UU, adjunkt i teor o prakt filosofi vid LU 16 dec 56, tf prof i teor filosofi där 1 febr 59, ord 30 maj (tilltr 15 sept) 62, led av stadsfullm i Lund 63–64, prof i prakt filosofi vid UU 27 juli 64-1 okt 94, led av stadsfullm i Uppsala 69–72, av komm ang ändring av statuter för UU o LU mars–okt 74, rektor vid UU 1 juni 76–31 maj 89, ägare av bokförlaget Esaias Edquist (från 1883 firma R Almqvist & J Wiksell) 79-83, led av allm kyrkomötet 83, ordf i komm ang undervisn-, examens- o studieväsendet inom de fil fakrerna vid UU o LU juni 88-juli 89, led av styr för StH 95-01. – HedLVS 86, jur hedersdr vid UU 6 sept 93, LHVU 96, LVA 01.

G 4juni 1857 i Bankeryd,Jönk, m Maria Amalia Nordenfelt, f 29 dec 1832 i Kil (Vis-nums-Kil), Värml, d 22 maj 1869 i Uppsala, Domk, dtr till översten o landshövdingen Enar Wilhelm N (bd 27, s 224) o Maria Elisabeth Waern.

Vid UU studerade Yngve S bl a historia för Erik Gustaf Geijer (bd 17), men filosofin blev snart hans huvudämne. Christopher Jacob Boström (bd 5) var den lärare som kom att bestämma hans fortsatta inriktning. S disputerade 1851 på första delen av avhandlingen Har Hegel öfvervunnit dualismen? och blev två år senare docent i teoretisk filosofi på delarna 2 och 3. Redan nu framträdde S som övertygad boströmian, något som han i det väsentliga skulle förbli under resten av sitt liv.

Tiden kring 1850 har av Alf Nyman (bd 27) karaktäriserats som "den svenska hegelianismens och den svenska boströmianismens stora brottningsskede" och S har skrivit därom: 'Vid de då ännu brukliga disputationerna på nationssalarna förekommo redan då och ännu mera något senare diskussioner om idealismen samt om hegelianism och boströmianism. Under en tid voro dessa olika åsikter allmänna samtalsämnen i många studentkretsar." Flera av Boströms lärjungar fick i sina avhandlingar göra fronttjänstgöring i striden mot hegelianismen, en strid som också för boströmianernas del blev framgångsrik. S:s uppgift var att visa att Hegel, underförstått i motsats till Boström, inte övervunnit dualismen eller förmått utforma en konsekvent idealistisk filosofi. S genomförde uppgiften på ett sätt som vann beundran inom det Boströmska lägret, bland vars främsta tillgångar han tidigt kom att räknas.

Under sin studenttid i Uppsala var S verksam på fler arenor än den filosofiska. Han deltog i det arbete som 1849 resulterade i bildandet av Uppsala studentkår. Som studentkårens ordförande ledde han sedan uppsalastudenternas resa till det nordiska studentmötet i Kristiania 1852. Då liksom senare i Lund framträdde S som varm skandinavist.

S:s verksamhet som adjunkt och senare professor i teoretisk filosofi vid LU markerade en boströmianismens inbrytning vid det sydsv universitetet, som tidigare oftast visat sig motståndskraftigt mot den uppsv filosofin. Tiden som professor i Lund blev emellertid kort. När Boström 1863 avgick från sin professur i prakdsk filosofi i Uppsala fruktade man inom hans läger att en hegelian, F G Afzelius (bd 1), skulle lägga beslag på den ledigblivna lärostolen. För att hindra detta kallades S tillbaka från Lund som sökande. Trots att en minoritet stred i konsistoriet för Afzelius hade S framgång i sitt uppsåt att efterträda sin läromästare. Därmed hade också boströmianismens dominans inom den uppsaliensis-ka filosofin säkrats för decennier framåt. Det var under sin 30-åriga professorstid i Uppsala 1864-94 S hade sin storhetstid både som filosof och som universitetsman. I tretton år var han också universitetets rektor, den första sedan rotationsprincipen upphört.

Som filosof framträdde S inte minst genom de inbjudningsskrifter till professorsinstallationerna vilka han som rektor utfärdade och där han bidrog med koncisa, skarpsinniga, ehuru för större delen av publiken rimligtvis obegripliga, avhandlingar. Titlar som Om logikens uppgift (1882), Om grundformerna i logiken (1883-84), Om positiv och negativ lagbestämdhet (1887), Några tankar om menniskan och samhället (1887) kan ge en uppfattning om inriktning och innehåll. S spände i själva verket över filosofins alla fält, från logiska och metafysiska problem till etik, estetik, uppfostringslära och politisk teori. De tankar han lade fram kom att få stor betydelse för uppsalafilosofins vidare utveckling och han betraktades av kännarna som den Boströmska skolans "andre grundläggare". Därvid gjorde sig, utan att detta kom till synes i yttre åthävor, en stillsam men markerad revisionism gällande. S förändrade och moderniserade masta- rens läror på viktiga punkter och bragte dem i samklang med de nykantianska strömningar som samtidigt gjorde sig gällande inom internationell, framför allt tysk, filosofi.

När S utvecklade sin kunskapsteori och logik framhöll han, i god anslutning till Boström, att det fullkomliga vetandet utmärks av en absolut rationalitet där både form och innehåll är logiskt grundade och präglas av motsägelsefrihet, systematiskhet och självidentitet. Detta förutsätter i praktiken tron på ett alltomfattande metafysiskt system där alla sanningar kan bevisas på rationell väg. Men ett vetande av denna karaktär kan finnas bara hos Gud. Vi ändliga varelser måste nöja oss med något mindre än så. S betonade betydelsen av en filosofisk propedeutik. De propedeutiska vetenskaperna – logiken, fenomenologin och antropologin – har till uppgift just att behandla den mänskliga kunskapen med dess utgångspunkt i det empiriskt givna. Propedeutiken tillryggalägger distansen från detta givna, från det i sinnliga former nedsänkta, abstrakta och begränsade mänskliga tänkandet, till den punkt där den egentliga filosofin, vetenskapen om det absoluta, tar vid. Sinneserfarenheten är utgångsmaterialet. Men all forskning måste sträva utöver erfarenheten mot det lagbundna, begreppsliga och förnuftsmässiga. Tanken på en enhetlig och systematisk kunskap fungerar som en, i Kants mening, regulativ idé, som ett yttersta mål för vetenskapen.

Också inom den politiska filosofin undergick Boströms läror under S:s hand en pietetsfull modifiering. Åsikten att staten är en person gick sålunda enligt S för långt – vi kan inte uppfatta staten som en individuell personlighet, vi måste nöja oss med att säga att det finns en förnuftig och personlig grund för staten. Boströms uppfattning att den gamla sv fyrståndsriksdagen var den enda förnuftiga representationsformen frångicks av S. I dess ställe framhöll han gärna den korporativa principens allmänna betydelse och argumenterade för tanken att kommunerna i det nya samhället skulle kunna träda in i ståndens ställe som en betydelsefull typ av social organisation.

S:s sätt att skriva var föga lämpat för populär framställning. Boström själv hävdade att "Sahlins stil har det felet, att den är för mycket abstrakt och skarp". Det berättas också, att Boström sagt att han alltid började läsningen av en skrift av S bakifrån, eftersom man endast genom att känna till konklusionen kunde följa argumenteringen. Om S sålunda knappast skrev för någon bredare publik blev han i gengäld desto mer beundrad av fackmännen. Hans filosofi fick stor betydelse för lärjungar som Erik Olof Burman (bd 6), Vitalis Norström (bd 27) och Efraim Liljeqvist (bd 23). Inte minst genom dem kom S att påverka boströmianismens fortsatta utveckling.

S var emellertid inte enbart en det abstrakta tänkandets man. Han hade i hög grad praktisk begåvning och socialt handlag. Detta visade han inte minst genom sin betydelsefulla gärning som rektor för UU. Som rektor magnificus presiderade S inte bara vid universitetets högtidliga firande av sitt 400-årsjubileum 1877 utan också vid invigningen tio år senare av det nya universitetshus som byggdes under hans rektorat. S:s rektorstid var även i andra avseenden en tid av förändring i universitetets historia; bl a var han upphovsman till att docentinstitutionen reformerades och till att seminarieövningar blev obligatoriska vid humanistiska fakulteten. Nya och chockerande idéer bröt in. 1880 föll det på S:s lott att som rektor utdela en varning till fil kand Knut Wicksell, vilken i ett skandalomsusat föredrag på Gillesalen i Uppsala uttalat sig för barnbegränsning och preventivmedel. Ett par år senare bildades den radikala studentföreningen Verdandi. S blev under dessa brytningar i samhällsdebatten en ståndaktig, ehuru dll det yttre konsiliant, försvarare av en konservativ och idealistisk uppfattning.

Under sin långa tid som pensionär var S inte overksam bl a var han under en period ledamot av styrelsen för Sthlms högskola. 1896 blev han första ordförande för det detta år instiftade Sv humanistiska förbundet.

S:s personliga uppträdande präglades av förbindlighet och vilja att gå andra till mötes – den stridslystnad som retade många hos hans boströmianska kollega Sigurd Ribbing (bd 30) saknade han. S var inte till det yttre någon vördnadsbjudande gestalt. Han beskrivs i studentminnena som "den lille tjocke, flinskallige gubben", låt vara att han fick eloge för sin vid universitetsbalerna uppvisade "allbekanta spänstighet, som var som en gummibolls". S:s inre egenskaper imponerade desto mer. Inom den Boströmska skolan var han efter mästarens död självklart den tongivande gestalten och hans administrativa talanger gjorde honom till ledare för UU under en betydelsefull omvandlingsperiod.