Johan Möller

Möller, Johan, f 5 mars 1738 i Länna, Söd, d 10 dec 1805 i Visby. Föräldrar: bonden Jacob Jacobsson M o Kerstin Eriksdtr. Elev i trivialskolan i Strängnäs 49, vid gymnasiet där 9 juni 52, inskr vid UU 23 febr 60, disp pro gradu juni 64, mag där 18 juni 64, prästv i Strängnäs till huspredikant hos presidenten J J Vult v Steijern 28 okt 66, komministersadjunkt i Ulrika Eleonora fors i Sthlm 13 jan 67, domesticus episcopi hos biskop J Serenius i Strängnäs 68–76, eo bataljonspredikant vid Södermanlands reg 20 okt 72, kh i Västerhaninge o Muskö, Sth, 11 sept 76, prof:s nhov 11 okt 85, prosts namn 19 dec 87, TD vid UU 6 juni 93, biskop i Visby stift o prebendekh i Lärbro från 7 juli 96, biskopsvigd i Jakobs kyrka i Sthlm 3 nov 96.

G 1) 4 juli 1781 i Ösmo, Sth, m Ulrica Charlotta Wikman, f 9 nov 1765 i Sthlm, Klara, d 9 juni 1783 i Västerhaninge, dtr till medaljgravören o direktören Carl Johan W o Beata Ulrica Albrecht; 2) 19 maj 1786 i Edebo, Sth, m frih Ulrica Strömberg, f 6 april 1759 i Tuna, Upps, d 27 maj 1821 i Sthlm, Klara, dtr till kammarherren frih Ulric Alexander S o Christina Bergbom.

M växte upp i strängnästrakten. Farfadern hade invandrat från Tyskland och var mästersmed vid Åkers styckebruk. M tillbragte tre terminer vid UU under den tid då wolffi-anismen hade sin storhetstid och hans exercitiedisputation 1762 skedde under presidium av dess ledande sv gestalt Nils Wallerius. M:s första skrift, Tankar om syndafallet (1766), står i denna tradition. Även om inslag härifrån kunde skönjas senare, skulle M längre fram i livet betrakta sin wolffianska period som en ungdomsförvillelse.

När M blivit huspredikant hos J J Vult v Steijern och komministersadjunkt på Kungsholmen, lärde han känna väckelseprästen Anders Nohrborg. Efter något år i Sthlm utsåg den inflytelserike biskopen Jacob Serenius honom till sin "domesticus", närmast motsvarande handsekreterare och personlig adjunkt. Jämsides med förordnandet som bataljonspräst kvarstod M i Serenius' tjänst fram till dennes död. Utan tvivel har förbindelsen med biskopen varit befrämjande för M:s karriär. Ett par gånger sökte han dock förgäves befordran till Kumla i Närke, ett av rikets förnämligaste pastorat. Efter att ha blivit uppförd på tredje förslagsrummet till biskopstjänsten i Visby utnämndes han 1796 till — som fullmakten uttryckte det — biskop över "Gotlands stift".

För M:s teologiska utveckling var kontakten med Nohrborg av avgörande betydelse. I den sv predikans historia framstår M inte blott som sin tids främste homiletiker utan också som den förste egentlige predikoteoretikern. Under åren i Västerhaninge utgav han den betydelsefulla homiletiska läroboken Afhandling om et rätt predikosätt (1779) och en serie predikoutkast (1789—90). Nohrborgs predikotyp är här idealet och får genom M sin teoretiska underbyggnad.

I M:s homiletiska program ingick som väsentlig beståndsdel att i predikan driva både lag och evangelium och hos åhöraren påverka både förstånd och vilja. Förkunnelsen skulle vara individorienterad, omsorgen om den enskildes salighet stå i centrum och hänsyn tas till 'nådens ordning', dvs till åhörarnas olika andliga utveckling. M såg homiletiken som en egen retorisk kategori och tog avstånd från upplysningstidens analytiska predikostil, där framställningen närmast påminde om en akademisk föreläsning. I kraven på måttfullhet, begreppsdistinktion, enkelhet och klarhet finns inslag från ortodoxi, upplysning och wolffianism.

Under sina första prästår hade Henric Schartau kommit att läsa och ta djupa intryck av M:s bok och det är i stor utsträckning genom denne som den av M utförda predikoteorin fått ett mycket stort inflytande in i vår tid. Boken utgör, jämsides med Eric Pontoppidans Collegium pastorale practicum (sv övers 1766), den teoretiska grunden för den ännu förekommande klassiska sv kyrkopredikans struktur med exordium, tyst Herrens bön, utsagt ämne, tredelad disposition och avslutad kategoridelad tillämpning enligt nådens ordning. M utgör därmed den viktiga förbindelselänken mellan Nohrborg och Schartau (Nelson).

Under slutet av 1700-talet framstod Svebilius' utläggning av Luthers lilla katekes som alltmer föråldrad. M ansåg att den saknade sammanhängande undervisning i trosläran och inte gav kunskap i nådens ordning, varför den var "alldeles otjänlig". Genom en rad skrifter verkade han intensivt för en katekesförnyelse. Redan 1769 utgav han Försök til en, i naturlig ordning inrättad, lärobok i christendoms-kunskapen, som senare utkom i bearbetade versioner. Framställningen där följde inte längre Luthers disposition utan var ordnad efter frälsningshistorien och nådens ordning. M menade att det var nödvändigt att ta hänsyn till barnens ålder och mognad: "läraren bör i visst avseende nedsänka sig till barnet, men barnet i visst avseende upprättas och upphöjas till läraren". M ville genom sina kateketiska arbeten meddela kunskap och "leda hjärtat i nådens delaktighet och kristendomens utövning". Hans lärobok spreds i sina olika editioner i mer än tjugu sv upplagor, och ungefär dubbelt så många på finska, och översattes också till lapska. 1775 utgav han en kortfattad, illustrerad troslära för småbarn.

Under inflytande av Serenius utvecklades hos M ett starkt apologetiskt intresse. Under strängnäsåren översatte han ett tyskt arbete med "de förnämsta bevis till christna religionens sanning och försvar emot fri tänkare" (1773), och 1788 gick han i upplysningens anda i en skrift till angrepp mot swedenborgianismen. Under 1780-talet deltog han i en lång teologisk debatt med domprosten Andreas Knös (bd 21) i Skara rörande rättfärdiggörelsen och förhållandet lag — evangelium. Som biskop bemötte han vid sina båda prästmöten, 1800 och 1804, den utbredda neologin bland stiftets präster och var 1800 indragen i en uppmärksammad renlärighetsstrid med visbylektorn Per Säve. Under det nya seklets sex första år utgav M en mot teologin riktad tidskrift, Läsning i blandade religionsämnen, och understöddes härvid uppenbarligen av Gustav IV Adolf.

Sitt praktiska kyrkoprogram framlade M i ett uppmärksammat memorial vid reformationsfesten 1793. I en bred utblick över hela kyrkolivet efterlyste han där bl a inte blott ny katekes utan också ny bibelöversättning, ny psalmbok och ny evangeliebok. Han ville att avlösning och nattvard skulle frikopplas från kyrktukt och världsligt tvång och bikten uteslutas ur katekesen. M ansåg ytterligare att antalet fungerande predikoperikoper borde ökas genom att det på landsbygden skulle bli tillåtet att i högmässan predika över aftonsångstexten. Han ställde sig starkt avvisande till införandet av en särskild konfirmationsakt, eftersom han menade att en sådan nedvärderade dopet och inte tog hänsyn till nådens ordning. Därmed intog M en gentemot lärofadern Serenius helt motsatt ståndpunkt. Med undantag av den sistnämnda frågan bemöttes M:s förslag med välvilja och intresse av det församlade prästerskapet.

M var en av 1700-talets mest lästa och inflytelserika kateketiska författare i Sverige. Åtskilliga senare katekeser står i beroende av honom, men hans pedagogiska frigörelse från Luther torde avsevärt ha bidragit till att hans Försök til en naturlig ordning ... aldrig antogs som officiell lärobok i kyrkan. Hos M sammansmälte en av upplysningsanda uppmjukad lutherskt ortodox dogmatik med den konservativa pietismens pastoralteologi på det sätt som senare, främst genom Schartaus förmedling, kommit att övertas och utvecklas i den syd- och västsv kyrkoväckelsen. I sin kritik av neologin utvecklade M en närmast supranaturalistisk ståndpunkt.

Som biskop har M skildrats som en barsk men inte särskilt flitig visitator. Han vinnlade sig om folkundervisningen och medverkade till en uppryckning av läskunnigheten; hans teologiska åskådning fick på lokalplanet föga genomslag.

Något porträtt av M tycks inte vara bevarat. Han har beskrivits som en "reslig och vördnadsbjudande man, men blek och magerlagd, med svagt bröst" (Lemke) och hans begåvning som riktad mera åt det skrivna ordet än det talade. När han i en samtida handskrift från Strängnäs (Strängnäs gymn:-arkiv) beskrivs som "hög, lärd, falsk" är innebörden i det sista epitetet inte utan vidare klar; i varje fall tyder utsagan på att han inte var oomstridd i sitt gamla hemstift. De sista åren var M besvärad av gikt. Sin gravplats hade han utsett på kyrkogården i prebendeförsamlingen Lärbro.