C Birger Mörner

17 Mörner, Carl Birger, brorsons sonson till M 7, M 8, M 9 o M 11, f 3 maj 1867 i Nora, d 10 mars 1930 i Flen. Föräldrar: apotekaren greve Carl Erik Herman Otto M o Fanny Teodolinda Öhrvall. Mogenhetsex vid h a l i Norrköping 21 maj 87, inskr vid UU 4 maj 88, jur preliminärex där 25 april 90, inskr vid LU 26 febr 91, ex till rättegångsverken där 26 maj 93, eo notarie i Svea hovrätt 3 aug 93, tf domhavande i Öster-Närkes domsaga periodvis febr–mars 95, vice auditör vid Livregis husarer 2 mars 95–febr 00, eo amanuens i kommerskoll 15 okt 95, amanuens i civildep 10 febr 96, i generaltullstyr 26 maj 98, eo kontorist vid sv konsulatet i Hfors löjan 99–28 febr 00, vid sv konsulatet i Genua jan (tilltr mars) 00–sept 01, Johnsonsk stipendiat 1 okt 00–1 jan 04, eo kontorist vid sv konsulatet i Barcelona 4 sept 01–8 juni 03, t f vicekonsul i Konstantinopel 3 (tilltr 13) juni 03–1 mars 04, kontorist vid sv o norska vice-konsulatet i South Shields i Newcastle on Tyne, England, 17 febr 04, tf vicekonsul i Khvn 27 febr 06, konsul i Sydney, Australien, 28 sept (tilltr 7 dec) 06, Council Director vid New South Wales Zoological Society 8 april 08, avsked från konsulsbefattn med tillstånd att kvarstå som konsul över stat 12 aug 10. Förf.

G 1) 21 nov 1893(–1908) i Helsingborg m Anna Viktoria Sofia Elisabeth (Ebeth) Brink, f 7 maj 1873 i Träslöv, Hall, d 10 mars 1941 i Norrtälje, dtr till lantbrukaren o konsularagenten Sven Victor Constantin B o Louise Charlotta Holmen samt senare g m bilbesiktningsmannen Carl Georg Stiernswärd; 2) 29 juni 1910(–13) i London, St Margaret, Westminster, m Mary Héléne Macmillan, f 4 nov 1867?, d 25 eller 27 juli 1921 under båtresa mellan Australien o Sydafrika, dtr till klädeshandlaren James Coutts M o damskräddaren Mary Overell i Airntully, Tasmanien, samt tidigare g m fåruppfödaren H C White o senare g m markis Melville Henry de Massue de Ruvigny; 3) 25 sept 1921 i Sthlm, Hedv El, m Gertrud Margareta Nissvandt, f 2 juli 1900 där, ibid, d 9 juli 1983 i Lidingö, dtr till direktör Gustaf Vilhelm Anstrin o Anna Lovisa Lindberg samt senare g m byrådirektör greve Carl Göran Axelsson Mörner.

Birger M har själv givit livfulla brottstycken ur sitt mångskiftande liv som diplomat, författare, resenär och samlare i memoarboken Ur mitt irrande liv (1925). I sin konsulattjänst författade han bl a som Johnson-stipendiat 1901 en längre rapport om utvidgningen av Sveriges export till Italien (UD:s arkiv vol 586 b, RA). 1907 föreslog han utplantering av småfisk i malariatrakter, ett uppslag som den italienska regeringen upptog med intresse. Som Sveriges förste lönade konsul i Australien blev han känd och omstridd. Med lidelse engagerade han sig mot en nordisk emigration till den nya kontinenten och blev snart indragen i en offentlig diskussion — uppmärksammad i såväl sv som internationell press — bl a med premiärministern i delstaten Nya Sydwales, Charles G Wade. Med retorisk emfas och aristokratisk patriotism — men föga diplomatiskt! — uppges M bla ha sagt: "Tror ni, att Sverige bekostar världens främsta folkupplysning åt sitt folk för att en svensk man skall hålla stigbygeln när en australier behagar stiga till häst, eller en svensk flicka bära in tebrickan till hans hustru" (Larsson 1967, s 47). Kort efter denna strid hemkallades M 1910; han tog avsked från konsulattjänsten s å för att på heltid ägna sig åt litteraturen. M:s erbjudande vid första världskrigets utbrott 1914 att åter inträda vid UD avslogs (UD:s arkiv vol 586 a, RA).

M:s egentliga litterära debut hade ägt rum redan 1888 med den dramatiska dikten Juda — som Strindberg s å reflekterade över att sätta upp på sin försöksteater i Khvn — även om han tidigare under signatur givit ut en del småstycken. Två år senare utkom diktsamlingen Tattar-blod, vilken i anslag och ämnesval i mycket förebådar Karlfeldts vildmarks- och kärleksvisor. Skådespelet Salig friherrinnan mottogs först välvilligt av Dramaten-chefen Gustaf Fredrikson (bd 16). Ämnet, som utgick från en då gällande lagbestämmelse att i äktenskapet den ena parten hade rätt till skilsmässa, om den andra blev sinnessjuk, ansågs emellertid känsligt, då ett sådant fall nyligen inträffat i en känd sv familj. På grund av skandalrisken utgavs och uppfördes dramat därför i Norge 1893, där det väckte Knut Hamsuns intresse. Strindberg engagerade sig för att få dramat spelat på kontinenten men utan att uppnå något resultat.

Dess höga plaisir (1897) med underrubriken "skildring från barocktiden" var en pastisch i knapp och pregnant tidsstil med ämnet hämtat från dansk historia. Boken kom i flera upplagor och översattes till många språk. Den blev M:s kanske största litterära framgång. Hj Söderberg karakteriserade den som "en välskriven och roande bok och en bok av god smak".

Efter avskedet från konsulstjänsten inledde M en ny fas i sitt författarskap med en lång rad tropikskildringar från Söderhavet och dess ögrupper, bl a Aráfis tropiska år (1914) och Från Aráfis irrfärder (1915), där han redogjorde för en tre månaders vistelse på de två korallöarna Wuvulu och Aua norr om Nya Guinea. Litterärt gjorde M sin mest självständiga insats på reseskildringens område. Med snabba ögonblicksimpressioner skildras hjältens exotiska äventyr. M visade sig emellertid i sin person väl kunna förena den känslige esteten, den praktiskt inriktade iakttagaren av ekonomi och samhällsliv samt humoristen. Liksom hos föregångare som Gauguin och Pierre Loti tonar Söderhavsöarna fram som ett jordiskt paradis. Här märks också ett för tiden osedvanligt starkt engagemang i naturfolkens utsatta situation och en utvecklad kritik av koloniala värderingar. Perspektivet var det tragiskt heroiska: naturfolken var liksom en del djurarter i utdöende. Gråsparven blev M:s stående symbol för den obevekligt framträngande civilisationen: "Mig ingiva de djur den högsta respekt och sympati, som icke vilja anpassa sig utan förbli helt och fullt sin natur trogna och hellre dö än giva efter" (Larsson 1967, s 44).

M förenade sin romantiska livsinställning med praktisk handlingskraft: 1914 besökte han den turkiska fronten på Gallipolihalvön; intrycken återges i krigsskildringen Med profetens folk (1916). 1918 deltog han på den vita sidan i finska inbördeskriget.

M:s författarskap utmärks av synnerligen stor spännvidd. I berättelsen Ti Ri Ti Ri (1918), som skildrar kärleken mellan en vit man och en exotisk dvärgkvinna, blandas genrerna reseskildring och fantasidikt till en originell fantastik i E T A Hoffmanns romantiska och E A Poes skräckgotiska anda. M:s två diktsamlingar, Gyllene bin (1911) och Mot aftonglöden (s å) mottogs relativt välvilligt av kritiken och sågs som "välgjorda och eleganta småsaker". Den förra återger i sonettform situationsbilder ur den av M beundrade Napoleons liv medan den senare präglas av vemod och melankoli.

M fortsatte också sitt litterärt-historiska författarskap. 1600-talsskildringen Maria Aurora Königsmarck (1913) bygger på arkivfynd och omfattande källstudier; den nedtecknades i en medvetet om ej konsekvent arkaiserande stil. I Brå vallahus (1916) skildras i romantiserad form egendomen Mauritzberg och dess ägare under 300 år. Många av M:s böcker — särskilt denna och berättelsen om Ti Ri Ti Ri — blev veritabla försäljningsframgångar och gjorde M till en av sin tids mest sålda och populära författare. John Landquist skrev i en recension av Bråvalla-hus: "Den estetiska dilettantismens anda från det europeiska nittiotalet har sin skuld med i den förströdda och pretiösa delen av hans författarskap". Det skarpa omdömet förorsakade M att genast utmana sin kritiker på duell; försoning uppnåddes emellertid på M;s eget initiativ (Landquist, s 72 f). M ägnade sig också åt översättningar, bl a av Dostojevskis Fattige stackare (1885), Jack Londons Söderhafsberättelser (1915) och Maupassants Stark som döden (1924). Vänner har vittnat om hans nära nog fenomenala förmåga att — som sällskapsnöje — med formell skicklighet och färdighet snabbt till sv överflytta klassisk poesi. M framträdde även som populärvetenskaplig författare med en skildring av Söderhavets historia, geografi och folkliv.

M var en lidelsefull och framstående samlare av litterärt, konstnärligt och kulturhistoriskt material. Utan att vara vetenskapsman hopbragte han också under sina många resor ett mycket omfattande botaniskt, zoologiskt men framförallt etnografiskt material, som han skänkte till sv staten. Han belönades härför av VA med dess Wahlbergsmedalj.

M var en framstående sällskapsmänniska och knöt tidigt vänskapsband med flera av tidens ledande kulturpersonligheter. Glanstiden inföll på 90-talet, då M och hans första hustru höll välbesökt salong på Östermalm. Han var vidare en av stiftarna av det litterära sällskapet Utile Dulci 1897. Till M:s intima vänner hörde författare som August Strindberg, Verner v Heidenstam och Karl August Tavaststjerna samt konstnärer som Albert Engström och Ernst Josephson. 1896 tillkom Pyttans A-B och C-D-lära (utg först 1946), skriven och illustrerad i samarbete med J A G Acke, Engström, Fröding och Heidenstam och tillägnad M:s dotter Marianne (s 349). M kunde förena mecenatskap med vänskap och synes på detta område ha utvecklat en sällsynt diplomatisk takt utan att därför ha offrat av sin egen integritet. Han förblev under alla år såväl Strindbergs som Heidenstams förtrogne, trots att de senare inte hyste några varmare känslor för varandra. Heidenstam var väl den han kom närmast. Strindberg beundrade han som "Mästaren". M tog bl a initiativet till En bok om August Strindberg (1894). "Du är verkligen den enda för närvarande i Sverge som har nog talang att uppskatta min och uppmuntra mig som anses död vid Stockholms latitud", heter det uppskattande i brev från Strindberg 1891. I boken Den Strindberg jag känt (1924) ger M ett inkännande och värdefullt Strindbergs-porträtt, även om skildringen skäms av många sakfel. Efter två år i Paris 1910—12 bosatte sig M på Mauritzberg vid Bråviken, där han kom att stanna till 1920, en vistelse som avbröts av flera längre resor, bl a till Nya Guinea åren 1913-14. Under 1920-talet bodde han först på gården Skiringe vid Flen, därefter på Magnusgården i Flen. Med hälsan underminerad av malaria var han från 1927 bunden vid sjukbädden.

M synes som människa och författare ha rymt många motsättningar. Han var på en och samma gång svärmisk drömmare som kände främlingskap inför den moderna civilisationen, dådkraftig äventyrare och praktisk reformman, primitivist och raffinerad estet, arkivforskare och sensualist. Trots mängden av skenbart heterogena intressen, vilka resulterade i skildringar med ämnen och motiv ur såväl nutid som historien präglas M:s författarskap av en inre enhet. Livsinställningen — den tragiskt-heroiska — sammanfaller väl med det litterära nittiotalets strävanden och dess vördnad för hävden, historien och sagan. Som författare var han i allt väsentligt en romantiker. Uttryckssättet var poetiskt och hans prosa rytmisk. Syftet var att skapa stämning; komposition och personskildring sattes i andra hand. Intresset för det förgångna, för den poetiska drömmen, myten och sagan kunde väl förenas med respekten för Söderhavsöarnas undergångsmärkta folk, fauna och kultur.