Marianne Mörner

18 Mörner, Marianne, dtr till M 17, f 14 maj 1895 i Örebro, d 9 juni 1977 i Sthlm, Engelbr. Elev vid flickskolan i Eksjö o vid Pihlska skolan i Norrköping, vid Tekn skolan i Sthlm 15–16, vid Högre konstindustriella skolan där 17–18, studier i sång för Clary Asplund-Morales 18–19, gesäll i bokbinderi i Khvn 19, studier i sång för Eugen Robert Weiss i München 20–21, för Josef G Mraczek i Dresden 21, för Vittorio Vanzo i Milano 21–22, debut i München 22, vid K teatern i Sthlm nov 22, studier för Raimond v Zur Mühlen i London 23, för M Lapierre i Paris 25, hovsångerska 28, sång- o talpedagog i Sthlm från 31, kurser i röstvård hos Sv sjuksköterskefören 38, led av styr för Sthlms kvinnliga bilkår 40, v ordf i Sv sång- o talpedagogförb, led av styr för Sthlms musikpedagog sällsk. Litt et art 54. — Ogift.

M:s mor Elisabeth Brink (1873-1941) var opera- och konsertsångerska. På 1890-talet sjöng hon på K teatern i Sthlm och turnerade i Sverige och utomlands under namnet Ebeth Brink. I hemmet samlades framstående konstnärer, författare och tonsättare som E Sjögren, W Stenhammar och H Alfvén. Sjögren komponerade bl a sånger till M:s fars dikter, som sjöngs av modern till tonsättarens ackompanjemang. I aug 1896 skrev hennes far tillsammans med bl a vännerna Gustaf Fröding och Verner v Heidenstam en ABC-bok med illustrationer av Albert Engström. Den överlämnades vid hennes 25-årsdag och publicerades långt senare under rubriken Pyttans A—B och C—D-lära.

Trots att uppväxtmiljön var ovanligt stimulerande för en konstnärsnatur valde M till en början bokbindaryrket. Efter skolgång i Eksjö och Norrköping studerade hon i Sthlm, 1915–16 vid Tekniska skolan och därefter vid Högre konstindustriella skolan. Vidare utbildade hon sig till gesäll i ett bokbinderi i Khvn, där hon ställde ut sina arbeten. Då hade hon emellertid redan börjat studera sång för C Asplund-Morales (bd 25, s 720) i Sthlm.

1920 fortsatte hon sångutbildningen för E R Weiss i München, 1921 för tonsättaren J G Mraczek i Dresden, och året därpå för V Vanzo i Milano. 1922 debuterade hon, först i München vid en orkesterkonsert, därpå den 10 nov vid en symfonikonsert på Operan under ledning av A Järnefelt (bd 20). Programmet bestod uteslutande av ovanliga gammalitalienska verk, bl a Monteverdis dramatiska scen Combattimento di Tancredi e Clorinda i T Alceos bearbetning.

Troligen bidrog M:s fysiska handikapp (höftluxation) till att hon valde konsertestraden istället för operascenen, men som konsertsångerska blev hon en av Sveriges främsta. Mycket stora framgångar i samband med debuten och de därpå följande turnéerna uppmuntrade henne att 1923 uppsöka den framstående liedsångaren och pedagogen Raimond v Zur Mühlen i London. 1925 tilldelades hon Jenny Lindstipendiet, för vilket hon studerade i Paris (bl a franskt uttal för Nellie Melbas repetitör M Lapierre) samt i Milano, Wien och Dresden.

M kom i beröring med alla samtidens viktiga sångtraditioner. Hennes första lärarinna C Asplund-Morales (bd 25, s 718) förmedlade sv romanssångpraxis; som elev till G Bratt (bd 6) hade hon tagit del av den kombinerade sångmetodik och röstvård som M senare skulle utveckla. München-pedagogen Weiss hade bla utbildat altsångerskan Sigrid Onegin. — M var mezzosopran. V Vanzo var kännare av den samtida bei canto-traditionen och hans norska hustru Anna Kribel hade varit elev hos koloraturexperten Emma Marchesi. Hos den nästan 70-årige Zur Mühlen kom hon slutligen i kontakt med den tyska romanstraditionen (Schubert, Schumann, Brahms) så som denna förvaltades av en av J Stockhausens främsta elever. M:s repertoar blev ovanligt omfångsrik, ehuru tyngdpunkten låg vid nordiska romanser och sv folkvisor.

Enligt egen uppskattning gav M mer än sjuhundra konserter, av vilka 75 ägde rum i Sthlm, där hon bl a sjöng Bachs Matteuspassion i Engelbrektskyrkan 1927–29 och Mendelssohns Paulus 1930. Sistnämnda år sjöng hon i sv radio Pollys parti i Tiggaroperan av John Gay. Sedan hon reducerat konsertturnerandet, som under 1920-talet var mycket intensivt och som omfattade uppmärksammade gästspel i Tyskland, Belgien, Holland, England samt de skandinaviska länderna, fortsatte hon under 30-talet att ge radiokonserter, bl a i Berlin, Wien, Budapest, Paris, München och Reval. Hennes sista stora konsert ägde rum i Sthlm 1948, men hon fortsatte att sjunga offentligt ända in på 1960-talet.

I dagsrecensionerna prisas samfällt hennes vackra kultiverade röst men framför allt humorn och känslan i uppfattningen och inlevelsen i tolkningen. Ett bevis på stor uppskattning var utnämningen till hovsångerska. Som ackompanjatör framträdde oftast Märta af Klintberg (bd 21, s 358) men senare också Torval Hagelin och Carl-Rune Larsson.

Christina Nilsson-stipendiet 1931 gav M möjlighet att specialisera sig på sångundervisning genom studier i London. Tack vare sina sångkurser för körer och sin undervisning i röstvård och tal teknik för Sv Sjuksköterskeförening, Wedenbergsskolornas lärarinnor och, enligt hennes egen formulering, "andra röstansträngda kårer" meriterade hon sig som en av landets främsta tal- och sångpedagoger. En viss uppmärksamhet väckte hennes arbete vid försvarets forskningsanstalt, där hon lärde K Signalregementets befälselever konsten att uttala kommandoord.

Detta specialområde förde hon in i den av henne bearbetade åttonde upplagan av A Bergström-Simonssons lärobok i talteknik. Denna framstående talpedagog hade på 1880-talet förlorat rösten men återvunnit den genom systematiskt självstudium. Vid hennes död 1937 tog M initiativet till ett upprop i syfte att införa obligatorisk röstvård på alla seminarier. Det målet lyckades hon inte förverkliga, men hon fortsatte att fördjupa sig i röstens fysiologiska och anatomiska förutsättningar. 1949 inledde hon ett samarbete med prof G Fant vid KTH:s taltransmissionslaboratorium, vilket mynnade ut i de banbrytande skrifter som hon publicerade 1959–64. Dels åskådliggjorde hon röstapparatens kroppsliga funktioner i föredömliga färgplanscher, dels bidrog hon med en systematisk översikt av nomenklaturen i alla betydande sångläror för att därmed skapa en enhetlig terminologi för de olika röstfacken.

I Sv sång- och talpedagogförbundet var hon v ordförande. Men hennes vida intressen förde henne också till andra kretsar. Hon illustrerade faderns En bok om Östergötland (1915) och tecknade förlagan till Julrosen 1931, hon var en av initiativtagarna till Sthlms kvinnliga bilkår 1940, hon övade pistolskytte och utvecklade också sin hantverksskicklighet i bokbinderi och möbelsnickeri.