Johan (John) Axel F Nannfeldt

Nannfeldt, Johan (John) Axel Frithiof, f 18 jan 1904 i Trelleborg, d 4 nov 1985 i Uppsala, Domk. Föräldrar: tullförvaltaren Johan Frithiof N o Hedvig Antonia Elisabeth Andersson. Studentex vid Linköpings ha1 25 maj 21, inskr vid UU 13 sept 21, amanuens vid botan trädgården där 1 juni 23–30 juni 26, FK där 14 sept 25, sekr i Sv växtgeografiska sällsk 28–31, FL vid UU 15 sept 31, ordf i Naturvetensk studentsällsk 32–35, disp vid UU 4 maj 32, doc i botanik 17 maj 32, FD där 5 nov 32, tf prof i systematisk botanik o ärftlighetslära mm vid Lantbrukshögsk mars–juni 34, led av 1938 års docentutredn juni 38–sept 39, tf prof i botanik, särsk systematik o morfologi vid UU 6 aug 38—april 39, prof i samma ämne där 21 april 39–30 juni 70, led av statsstipendienämnden 45–50, av Uppsala stads planteringsnämnd (senare parknämnd) 45–62, ordf där 55–62, led av styr för Lantbrukshögsk o (tom 62) Statens lantbruksförsök 45–63, av naturvetensk forskn: komm febr 46–febr 47, av Statens naturvetensk forskn:råds publ:nämnd 47–65, ordf där 62–65, led av forskn:rådet 58–65, UU:s prorektor 63–juni 70, ordf i Sv botan fören 66–74, i Sv Linné-sällsk 70–71, v ordf där 71–79. – VS:s Linnépris 32, LVS 45, LVA 55, LFS 61.

G 13 juli 1935 i Valbo, Gävl, m FM Ragnhild Birgitta Grundell, f 5 april 1907 i Gävle, Heliga Tref, dtr till majoren Oskar Petrus G o konstnärinnan Julia Matilda (Mattis) Hahr.

John Axel N:s håg till naturen väcktes tidigt av hans botanikintresserade far. Efter studentexamen med högsta betyg skrevs han in vid Uppsala universitet. Hans ämnen i grundexamen var botanik, zoologi och geologi. Han inspirerades till mykologiska studier av vännen E Du Rietz — sedermera professor i växtbiologi — och började dessa 1923 för algologen N Svedelius vid botaniska institutionen, där hans vetenskapliga verksamhet helt kom att utspelas. Institutionen leddes av O Juel (bd 20), som var embryolog och mykolog, men N såg sig mera som en andlig elev till mykologen K Starbäck.

N hade en ovanlig bredd som botanisk systematiker och valde forskningsobjekt inom vitt skilda delar av växtriket. Visserligen var han först och främst mykolog men skrev dessutom ett stort antal kärlväxtsystematiska arbeten, det första redan som 20-åring. Även växternas utbredningshistoria tillhörde hans många intressen. Hans mykologiska undersökningar rörde såväl stora som mikroskopiska svampar inom olika delar av systemet.

Den voluminösa doktorsavhandlingen (1932) var ett imponerande arbete över de inoperculata discomyceterna, inkluderande en djärv analys av ascomycetsystemet. Dessa organismer utgör en stor grupp av huvudsakligen mikroskopiska skålsvampar, som tidigare var mycket ofullständigt utforskade i Sverige. N reviderade deras systematik och nomenklatur från art- till ordningsnivå och beskrev ett flertal nya taxa. Avhandlingen etablerade honom snabbt som en internationell auktoritet på svampgruppen, en berömmelse som ökade med åren. N:s rykte som systematiker grundade sig emellertid lika mycket på hans systemanalys. Han torpederade där uppfattningen om pyrenomyceterna (kärnsvamparna) som enhetlig grupp och påvisade att de äkta pyrenomyceterna är nära besläktade med discomyceterna (sammanförda i Ascohymeniales), medan övriga pyrenomyceter är helt fristående (Ascoloculares). Grunden för detta tänkande hade tidigare lagts av andra europeiska forskare och amerikanen J H Miller men N gjorde syntesen och drog de taxonomiska slutsatserna. Det har dock visat sig att ascomycetsystemet är mer komplicerat än vad N först insåg, men hans insatser förblir banbrytande.

N:s idéer influerade även lavsystematiken. Uppfattningen om lavarna som inget annat än licheniserade svampar, som borde plockas in i svampsystemet, fastställdes definitivt med hans avhandling, och begreppen ascohymenial — ascolokulär kunde tillämpas också på dessa organismer. Den förste lichenolog som arbetade efter dessa riktlinjer var N:s lärjunge R Santesson.

1930-talet var ett viktigt decennium för N. De arbeten han publicerade under denna period visar vidden av hans intressen. Åtskilliga skrifter ägnades discomyceterna, men N behandlade även kärlväxternas geografi och systematik, speciellt grässläktet Poa och familjen Campanulaceae. Tillsammans med E Melin (bd 25) skrev han ett stort arbete om blåytesvampar i pappersmassa och kom där for första gången in på den stora gruppen konidiesvampar. Med S Lundell (bd 24) började han 1934 utgivandet av Fungi exsiccati Suecici, som både till kvantitet och kvalitet skulle bli ett av världens främsta svampexsickat. Av de hittills utgivna 3 300 numren har N samlat ca 900 och kommenterat ca 260.

N gjorde en insats i populärbotaniken genom sin medverkan i bl a T Lagerbergs (bd 22) Vilda växter i Norden, T Kroks (bd 21) och E Almquists Sv flora för skolor, 2 (5.-7. uppl) och B Ursings Sv växter i text och bild, 2, och han missade här inte chansen att delge en större allmänhet sina idéer om ascomycet-systemet. Som botanisk redaktör var han verksam också i flera andra sammanhang, varav det viktigaste var utgivandet av tidskriften Symbolae botanicae Upsalienses, som han tillsammans med Melin skötte i 33 år från 1942.

Professuren i botanik, särskilt systematik och morfologi, erhöll N efter Svedelius och i konkurrens med främst R Florin. Ansvaret som professor gällde inte bara undervisning, forskning och ledning av institutionen utan även museet (fytoteket) och den botaniska trädgården. Under N:s regim blomstrade alla dessa verksamhetsområden. Trädgården utökade sina anläggningar och sin personal och fick en mera vetenskaplig prägel. Även herbarierna låg N varmt om hjärtat, och framför allt kryptogamsamlingarna och tillhörande bibliotek byggdes upp till hög standard.

1950—60-talen var en gyllene period för mykologin på N:s institution med en stor skara elever och drygt tiotalet forskare i ämnet, de flesta ascomycetinriktade. Men N hade nästan lika många disciplar inom botanikens övriga fält, och en av dem, fanerogamisten O Hedberg, blev hans efterträdare på professorsstolen. Fanerogamin och lichenologin var väl representerade bland doktoranderna, i mindre mån bryologin och algologin. Trots en enligt tidens sed föga aktiv forskningshandledning var N alltid lättillgänglig och ytterst hjälpsam. Hans gemyt och diplomati borgade för en god stämning på institutionen. N:s vetenskapliga produktion under dessa två decennier var rikt varierad. Botanikhistoria och apomiktiska smörblommor var ett par nya intresseområden. Pensionstiden innebar en stegrad forskning, och N fullbordade då flera större arbeten, bl a i en europamonografi över svulstsvampar (Exobasidiales), studier över åtskilliga pyrenomycet- och discomycetsläkten och nordiska sotsvampar på starrväxter. Han fick på 1980-talet också tid för sitt gamla intresse för kremlor.

Under sina resor gjorde N botaniska insamlingar. Som yngre forskare gjorde han också flera studiebesök vid utländska herbarier men reste på senare tid inte så mycket utanför Norden. Sina största insamlingar gjorde han i Sverige, där Uppsalas omgivningar men även gävletrakten och Gryts skärgård i Östergötland hörde till favoritområdena. Han berikade uppsalaherbariet med över 25 000 kollekter.

Under sin långa professorstid togs N i anspråk för ett flertal viktiga utredningar, sakkunniguppdrag, styrelser och nämnder både inom och utom den akademiska världen, ofta på ledande post. Han gav sig också tillfälligt in i forskningspolitiken och gjorde bl a ett skarpt yttrande mot 1965 års biologiutredning, som ville differentiera kryptogamsystematiken till Uppsala och fanerogamsystematiken till Lund. Kontakten med studentlivet behöll N genom att vara Gästrike-Hälsinge nations inspektor i 26 år, och han drev bl a kraftfullt på 1950-talet frågan om byggandet av nationens studentbostäder. N fann ett visst nöje i sina skilda uppdrag men ägnade dem inte mer tid än nödvändigt; han avskydde onödig byråkrati.

Vetenskapen dominerade N:s hela vuxna liv. Hans bredd och talang som systematiker imponerade, och han hade en nästan intuitiv känsla för klassificering. Däremot utnyttjade han inte de nya metoder, t ex numeristik, kladistik och elektronmikroskopi, som tillämpats i den taxonomiska biologin under senare decennier. N präglade den sv taxonomiska mykologin i drygt ett halvsekel och gav den ett mycket gott internationellt rykte. Hans samlade insatser gör honom till en av våra stora botanister. N var därtill uppskattad för sitt älskvärda sätt och sin allmänna kunnighet.