Seth Lundell

Lundell, Seth, f 18 april 1892 i Uppsala, Domk, d 23 sept 1966 där, ibid. Föräldrar: bryggeridisponenten Karl Axel Villgott L o Anna Charlotta Östman. Realskoleex vid Karol h a l i Örebro 08, tjänsteman vid Postverket 11–13, revisionsuppdrag mm 17–34, anst vid Naturhist riksmuseet för uppordn av L Romells svampherbarium 29–34, tjänstgjorde vid UU:s botaniska mus 39–60, fil hedersdr vid UU 30 maj 42, ass vid UU:s botaniska mus 1 juli 43, intendent där 46–60. – Ogift.

Helt utan akademisk utbildning och efter en ganska anmärkningsvärd karriär blev L en även i vetenskapliga kretsar välkänd och uppskattad mykolog, som lämnade mycket betydelsefulla bidrag till kännedomen om storsvamparnas systematik och deras utbredning i vårt land.

Efter en kort anställning som posttjänsteman ådrog sig L under sin militärtjänstgöring tuberkulos. Under den utdragna konvales- censtiden vistades han mycket i skogarna runt sitt dåvarande hem i Storvreta i Uppland, och det var troligen under denna tid som hans svampintresse föddes. Genom kontakten med mykologen Lars Romeli i Sthlm stimulerades detta intresse, och L fick även insyn i den vetenskapliga litteraturen. Professor Carl Mörner, ättling till Elias Fries, var också en av L:s lärofäder på det mykologiska området. Bekantskapen med Axel Nannfeldt, sedermera professor i systematisk botanik i Uppsala, blev emellertid helt avgörande för L:s fortsatta karriär. Genom Nannfeldts medverkan löstes L:s svåra ekonomiska problem, och en personlig museiintendenttjänst vid Uppsala botaniska museum med dess ytterst viktiga mykologiska samlingar gav L de allra bästa arbetsmöjligheter under de sista decennierna av hans liv.

Under intensivt fältarbete förvärvade L en mycket gedigen kunskap om Uppsala-traktens storsvampar. Han utsträckte sina studier även till andra områden, såsom Småland (Femsjö), Blekinge, Södermanland och Göteborgs-trakten, och det rika material som sändes till honom från alla delar av Sverige gjorde honom väl insatt i hela vårt lands storsvampflora. Han blev också känd genom engagemang i svamputställningar och lokala svampkontroller. Efter Romells död (1927) fick han det besvärliga uppdraget att iordningställa Romells mycket stora svampsamlingar, som förvärvats av Naturhistoriska riksmuseet, ett arbete med preparering, etikettering och delvis även bestämning, som han fullföljde på ett förnämligt sätt.

L:s mykologiska insatser blev av internationell betydelse främst genom verket Fungi exsiccati Suecici. Elias Fries' publikationer är av grundläggande betydelse för den mykologiska nomenklaturen, och då en säker kännedom om vad Fries' benämningar åsyftade är fundamental, hade L väckt tanken på utgivandet av en exsickatsamling omfattande material främst hämtat från Fries' klassiska marker. Idén vann anklang i vetenskapliga kretsar och kunde förverkligas genom stöd från den 1933 bildade Elias Fries-kommittén och genom samarbete med Nannfeldt. Från 1934 till L:s död utkom ej mindre än 56 fasciklar omfattande 2 800 nr, senare kompletterat med några nya fasciklar. L nedlade stor omsorg vid preparerandet av materialet, och hans intresse för preparationsmetodik var stort. Genom materialets höga kvalitet och de ofta mycket utförliga och viktiga kommentarerna gällande arternas taxonomi och nomenklatur fick exsickatet snabbt världsrykte. L beskrev i exsickatet 13 för vetenskapen nya storsvamparter.

Samarbete med L var ibland svårt på grund av hans utpräglade egocentricitet och ofta starka men oberättigade känsla av att inte uppskattas efter förtjänst. Många fackmän och amatörer har högt värderat L:s mykologiska entusiasm och kunnande.