Eva C L Neander

2 Neander, Eva Carolina Lydia, brorsdtr till N 1, f 3 april 1921 i Kiruna, Jukkasjärvi, Nb, försvunnen 22 febr o funnen död i sjön Unden i Tiveden 5 mars 1950 (kbf i Vasa, Gbg). Föräldrar: folkskoleinspektören FL Ernst Albin N o Emilia (Emy) Karolina Svanberg. Studentex vid Gbgs hal för flickor 11 juni 41, studier vid GH ht 41 o vt 42, inskr vid UU 2 febr 43, journalist på Ny Tid i Gbg, journalist o korrekturläsare vid Västgöta-Demokraten i Borås, anställd vid Vecko-Journalen 46. Förf. — Ogift.

Eva N publicerade redan som tolvåring sagor i SvD:s söndagsbilaga. 1945 fick hon pris för novellen Vilse i en tävling, som ordnats av Åhlén & Åkerlunds förlag. Novellen byggdes ut till romanen Dimman (1946), som blev N:s egentliga debut. Det är hennes enda roman.

Atmosfären i Dimman går igen i N:s hela övriga författarskap. Med spröd men säker hand tecknar hon människor i en gränsvärld mellan normal vardag och ångestfylld overklighet. Dimman, som hotar huvudpersonen Bitte, är också skyddande och lockande. Bitte är klumpig och långsam; hon vet att livet kräver elegans, beslutsamhet och raka svar. Hon inser tidigt, att "det liv där man rörde sig med snabba rörelser skulle hon aldrig nå". Dimman är ett tillstånd Bitte drömmer om i hemlighet. I drömmen står hon hos husmor och vill köpa ett hekto ro. Ett missfall har bekräftat hennes livsoduglighet, mannen kommer att gå ifrån henne, arbetet på tidningen kommer hon säkert inte att få behålla. Att få ge efter för ångesten, att få sjunka in i en kravlös tillvaro, att inte heller behöva kräva något är Bittes mörka längtan. Många av N:s kvinnogestalter delar den.

Miljön i novellsamlingen Staden (1947) är modellerad på Härnösand, där N bodde som barn. I Kaleidoskop, en självbiografisk skiss, som första gången trycktes i All världens berättare (1948), skriver hon, att hon aldrig trodde, att hon skulle "bli färdig med sin barndoms stad". Den går också igen som ram i många av hennes noveller, med residens och domkyrka, "sina lustiga små skjul, svängbron över kanalen och sin hamn, där man kunde sitta och stirra ut över vattnet i timmar ...". I staden vid kanalen finns de duktiga och dugliga, som köpt sig hemortsrätt och sett om sitt hus i tid. Den duktiga, socialt välanpassade kvinnan ställs ofta mot den oroliga sökande bohemen, de lånar varandras liv och lever sida vid sida utan att klara sig utan varandra, som speglingar av ett enda jag. I novellen Historien om Agneta är Marie den konstnärligt begåvade men Agneta är den som klarar sig, som gifter sig till trygghet med en jurist och får ett tråkigt, sövande liv.

N:s persongalleri är både fast och rörligt. Den bleka doktorn och hans vänligt nedlåtande fru pendlar in och ut i många noveller, rådman Hannäs med sin lystna mun och simmiga ögon och hans elaka, uppsatsskrivande dotter är en av N:s många startpunkter. De blir atmosfäriska kulisser till berättelserna om den rödhåriga Margit Selig och hennes lillebror Jan. I novellsamlingen Nattljus (1949) finns upptakten till väven om syskonen Selig, som sedan växer till en aldrig fullbordad roman Vattnet, publicerad i den postuma samlingen Lilla bror och lilla syster (1951).

Margit och Jan Selig bor i staden vid svängbron, där Jan hänger för att pröva sig själv, och där Margit rymmer från sina tomma rum till den befriande rytmiken. De är fångna i staden, vaktade av en drake, två barn, som inte är snälla och välartade och som blir ömkade för att de är övergivna. Syskonens situation sysselsatte N intensivt. I Nattljus berättar hon om dem med många röster. Julie Behrens i Historien om Julia är skådespelerska med vackert rött hår, och vid ett gästspel tar hon fadern ifrån dem. Modern blir ensam med barnen och alltmer socialt isolerad, hon kommer på sjukhem. I scen på scen vandrar Margit och Jan i sitt kalla, tomma hus med den beskäftiga hemhjälpen Ester i hälarna.

Men Margit Selig är en av N:s inte alltför många livsdugliga gestalter. Hon är stark och graciös, hon blir dansös. Dansösmotivet sysslade N med under hela sitt skrivande liv, inte minst i lyrisk form. Den tunna diktsamlingen Död idyll (1947), som mottogs med en viss likgiltighet, rör vid motivet, men de postuma dikterna i Lilla bror och lilla syster visar en ökad konstnärlig medvetenhet och en sprängning av den tidigare trånga motivkretsen. Dansösen i cellen får kjolar i olika färger att dansa i. Dansen spränger gallret, får också den grå schal som täckt barndomen som en skopa, samma schal som Margits övergivna mor känner omkring sig som ett hot, att försvinna. När den tjugosexåriga Margit Selig i den viktiga Nattljus-novellen Avsked till fadern summerar sitt liv ser hon dansen som kärna och livsmål. Dansen är frihet.

De vackraste människorna i N:s värld är lätta, rörliga, virvlar omkring och gör rymden fri omkring sig. Som motsats fungerar de tunga gestalterna ur Bröderna Grimms kista, förgrämda kvinnor i schalar, styvmor med grodor, syster med röda flätor som väver skjortor av nässlor åt sina bröder men som kvävs i sitt granna hår, onda fåglar som drar över skyn. I hetsiga, etsande vinjetter ritar N de sjukas rike, det krympande rum, där den sista kjolen för den sista dansen är svart och där det röda håret inte kan överrösta döden.

N:s författarskap omfattar en handfull böcker. Det är ett finnervigt och oroligt kastande men har en tydlig och isande egenart och kraft. Mot den dästa småstadsidyllen och dess hycklare vände hon sig med tunt löje och ett utsökt artisteri. I en jagad, mörkt blänkande prosa och lyrik beskrev hon människor med en sugning efter dimma och undergång i blodet.