Carl Nieroth

1 Nieroth, Carl, f omkr 1650 i Finland, d 25 jan 1712 (Likv 31:20) i Pernå, Nylands län, Finland (Nordberg). Föräldrar: manngerichtsbisittaren Otto N o Gertrud Baranoff. Kornett vid generalmajoren Wolmar Wrangels kavallerireg 71 (RR 1706), löjtn där 1 maj 75 (Likv), ryttmästare vid Livreg till häst 10 aug 77, löjtn vid K M:ts drabanter nov 79, överstelöjtn vid Södra skånska kavallerireg 24 juni 92, naturaliserad sv adelsman 19 nov 93, introd 21 nov 93, deltog i riksdagarna 93 o 97, överstelöjtn vid KM:ts drabanter 31 dec 95, generalmajor av kavalleriet o överste för Smålands kavallerireg 18 juli 00, generallöjtn av kavalleriet 11 jan 04, k råd 27 dec 05, president i Göta hovrätt 27 dec 05–22 juli 10, frih o greve 26 juni 06, generalguvernör i Estland 12 okt 09, kommenderande general o huvudman över "politie- œceconomie" verket i Finland från 18 juli 10.

G 7 jan 1686 i Sthlm, Hovf, m frih Christina Margareta Horn, d 19 sept 1703 i Eksjö, Jönk, dtr till k rådet, frih Henrik H (bd 19) o Emerentia Ribbing.

N synes ha tillbringat sin uppväxt på adelsgods i Estland, först hos fadern, sedan hos styvfadern Berend Schulmann. Han var en av de många balttyskar som under 1600-talets sista årtionden blev officerare vid förband i den västra riksdelen. Under kriget 1675–79 deltog han först i fälttågen i Nordtyskland men kom sedan över till den skånska krigsskådeplatsen.

Tjänsten vid drabanterna, som bl a medförde deltagande i Karl XI:s jaktutflykter, blev en språngbräda mot högre poster. Då drabantkompaniet omorganiserades vid krigsutbrottet 1700, blev Arvid Horn dess chef, medan N övertog ett indelt regemente. Han deltog med det i den sv landstigningen på Själland sensommaren s å. Förbandet överskeppades följande vår till östersjöprovinserna och följde huvudarmén men deltog inte i slaget vid Düna. I mars 1702 sändes N med tre regementen för att förstärka Carl Mörners (s 310) kår i Vilna. Kåren förenades med huvudarmén kvällen före slaget vid Kliszów 9 juli, vari N var chef för vänstra flygelns andra linje. Hans regemente följde även därefter huvudarmén och deltog i rytteristriden vid Pultusk 21 april 1703.

I juni 1705 avdelades N med omkring 2000 man, huvudsakligen ryttare, för att skydda Warszawa inför det stundande polska riksmötet. Polskt och sachsiskt rytteri under generallöjtnant O A v Paykull — enligt sv uppgifter omkring 10000 man — sändes mot honom. 21 juli ordnade N sin styrka i slagordning, för att i görligaste mån motverka fientliga omfattningsförsök endast i en linje och utan reserv, och ryckte fienden till mötes. Med sin högra flygel rev han upp det motstående polska rytteriet och förföljde det. Under tiden besegrades fiendens center och högerflygel av de återstående svenskarna under J Burenskiöld (bd 6). Segern möjliggjorde det planerade riksmötet. Under dess lopp kröntes kung Stanislaw, vilket var en förutsättning för den senare på hösten slutna freden mellan Sverige och republiken Polen.

När N vid årets slut upphöjdes till k råd, innebar det att han snarare mottog ett nådebevis än en hög politisk befattning, särskilt som han samtidigt placerades som hovrättspresident i Jönköping. Han stannade kvar vid fältarmén ända till våren 1707; först i maj tog han säte i hovrätten, där han med sin bristande juridiska erfarenhet knappast hann göra någon mera betydande insats.

När den militära beredskapen i Sverige höjdes efter underrättelsen om nederlaget vid Poltava, utsågs N i sept 1709 till chef för trupperna i Bohuslän och Gbg. Han sysselsattes främst med organisationsarbete; varken han eller fienden uppträdde offensivt. Vintern 1710 kom han i viss motsättning till M Stenbock, som ville att förband skulle sändas från norska gränsen till den skånska armén.

Hösten 1709 utnämndes N av Karl XII, som då vistades i Turkiet, till generalguvernör i Estland — den siste sv ämbetsmannen på denna post. Kungens brev anlände till Sthlm i mars 1710. Det sv väldet i Balticum stod emellertid inför sitt fall. N installerades aldrig i sitt generalguvernement.

Även i Finland var läget hotande. Den finska armén under befäl av G Lybecker (bd 24) hade smultit samman och var i dåligt skick. Sedan Viborg fallit ijuni 1710 beslöt rådet att ersätta Lybecker med N, som uppdrogs inte endast det militära överkommandot utan även den administrativa och ekonomiska ledningen. Efter att ha landstigit i Åbo i sept inledde han ett svårt men framgångsrikt arbete på att reorganisera de finska förbanden. Häri gynnades han av att ryssarna 1711 ägnade sina huvudkrafter åt kriget med Turkiet. Under sommaren företog N:s underbefälhavare flera lyckade strövtåg. En sv flottstyrka anlände till Finska viken och spärrade inloppet till Viborg. Sedan skörden bärgats och truppernas livsmedelsförsörjning således kunnat ordnas, ryckte N i sept–okt med sin armé fram till Viborg och blockerade städen från landsidan i avsikt att svälta ut försvararna. Innan detta syfte nåtts, tvangs de sv örlogsmännen i nov av den annalkande vintern att häva sjöblockaden. N.s armé led nu nöd och i dec återtågade han till Veckelax (nuv Fredrikshamn), varefter större delen av trupperna hemförlovades. Vid årsskiftet insjuknade han allvarligt; ett par dagar före sin död överlämnade han befälet till Lybecker.

Genom sitt giftermål kom N i besittning av säteriet Djulfors i Stora Malm (Söd). Hans rusttjänstpliktiga godsräntor i Sverige — däribland ingick inte räntorna från säterier och rå och rörshemman — uppgick 1697 till 160 mark och 1710 till 244 mark, vilket inte är några stora tal. Några finska gods ägde han ej, däremot det estländska godset Köndes i Tristfer (Wierland).

Balttysken N gjorde en lyckosam militär karriär, knöt äktenskapsband med den gamla sv aristokratin och nådde slutligen några av rikets främsta värdigheter. Sina höga ämbeten utövade han under kort tid och under sådana omständigheter att hans verksamhet ter sig splittrad och svårbedömd. Han har dock genomgående ansetts som en handlingskraftig och duglig officer.