Georg Lybecker

1 Lybecker, Georg, d 4 juni 1718 i Asker, Ör. Föräldrar: landsh Georg Henrik L o troligen Christina Grissbach. Ryttare vid Norra skånska kavallerireg 12 juni 73, korpral där 15 maj 75, kvartermästare 10 jan 77, kornett 15 juli 77, kaptenlöjtn 23 febr 78, ryttmästare vid nämnda reg 9 nov 82, ryttmästare vid Livreg till häst 27 mars 93, major där 12 dec 03, överstelöjtn 9 jan 04, landsh i Viborgs län 28 dec 05, generalmajor av kavalleriet 28 nov 06, kommenderande general i Finland 13 mars 07–10, frih 13 april 07, generallöjtn 30 aug 10, överbefälhavare i Finland juni 12–28 juli 13.

G 10 dec 1689 i Malmö (Carlmark) m Susanne Christiane Modée, f 11 nov 1670 (Carlmark) i Gbg (Marks v Würtenbergs genealogier, RHA), d 1738, begr 1 maj i Lekåsa, Skar, dtr till översten Reinhold M o Maria Ulfvenklou.

L inledde sin militära bana vid Norra skånska kavalleriregementet och deltog med detta i slagen vid Lund 1676 och Landskrona 1677. Vid Stora nordiska krigets utbrott var han ryttmästare vid Livregementet till häst och deltog i slaget vid Kliszów 1702. Han anförde sedan flera mindre strövkårer. I aug 1704 anlände han till Lemberg, samtidigt som Karl XII med huvudhären inträffade där, och i spetsen för sin trupp inmarscherade han på torget vid stadens kapitulation. 1705 slog han en överlägsen polsk styrka vid Lowicz. S å utnämndes L till landshövding i Viborgs län. Han har av en samtida karaktäriserats som en klok styresman över rikets mest utsatta län. Han lade sig vinn om staden Viborgs borgares handel och sjöfart och ville skydda dem mot militärens anspråk.

Sedan L 1706 deltagit i överbefälhavaren G J Maydells framgångsrika avvisande av ryssarnas försök mot Viborg, ingav han s å en skrivelse mot denne till defensionskommissionen i Sthlm. Då Maydell i samband härmed och av åldersskäl avgick, förordnades L 13 mars 1707 av kommissionen till kommenderande general i Finland.

L, som alltså inte hade k fullmakt på sin befälsställning, skrev 12 april 1707 till defensionskommissionen, att han skulle kunna "begynna något". Kommissionen ansåg i brev 7 juli, att L med sin välrustade armé ej borde stå stilla, men överlämnade försiktigtvis till hans eget avgörande utformandet av operationerna. Han fick dock ej i sitt offensiva företag riskera Viborgs och därmed Finlands säkerhet. L förfogade över ca 12 000 man finska trupper och 2 700 sachsare. Mot honom stod den ryske överbefälhavaren generalamiralen Apraksin med 23 500 man, garnisonerade i S:t Petersburg och Ingermanland. Det ingick ej i L:s plan, när han först i aug 1708 bröt upp från Viborg, att förstöra tsarens nya huvudstad med dess flottbas och befästningar. Den uppgift han föresatt sig var att binda ryska trupper och att på fiendebehärskat område försörja sin armé. Emellertid syntes allt sammansvärja sig mot L:s företag. Regn hade gjort de ingermanländska vägarna bottenlösa.

Sedan L i strid tilltvingat sig övergången över Nevafloden vid Teusina (mellan Petersburg och Ladoga) fann han landet förbränt och ödelagt av kosackerna. Han ansåg sig inte kunna i strid med K M:ts i Sthlm anvisningar tåga in i Ryssland, samtidigt som han fått rapport om att den estländska kåren under generallöjtnanten Nils Strömberg, med vilken han avsett att samverka, lidit ett totalt nederlag vid Vinni nära Narva 16 aug (jfr Hjelmqvist och Arfwidsson). I krigsråd i Yhämäggi 20 sept beslöts, att man utefter kusten skulle vika av mot Estland i stället för att bjuda den i stridsområdet dubbelt överlägsna fienden spetsen. Då återtåg på den förhärjade vägen hem torde varit en ren omöjlighet, beslöt L i strid med krigsrådets beslut – Narva befann sig sedan 1704 i rysk hand – att påkalla hjälp av amiralen C Anckarstiernas eskader för återinskeppning till Finland. Denna verkställdes i rykande oktoberstorm från Kolkanpää, varvid de sachsiska trupperna till största delen nedgjordes på stranden av den förföljande fienden. L:s fälttåg kom att beskriva en hästskoformig rörelse runt Finska viken, Viborg–Neva–Kolkanpää–Viborg.

Efter Viborgs fall 1710 entledigades L från sitt militära befäl och efterträddes av den mera handlingskraftige Carl Nieroth. Att någon anmärkning mot L:s befälsföring knappast förelåg kan man sluta därav att han befordrades till generallöjtnants grad. Vid Nieroths sjukdom och död 1712 anförtroddes L åter överbefälet i Finland. Han utarbetade tre promemorior för landets försvar samt slog i aug tillbaka de betydligt överlägsna ryssarna vid Hirvikoski nära Vekkelaks (Fredrikshamn). Båda parterna lämnade dock passet, som L fann olämpligt för försvar, varpå han, med tillstyrkan i krigsråd av sina underbefälhavare, lätr demolera befästningsanordningarna där.

Först 1713 bröt stormen över Finland lös på allvar. Förgäves hade L hos regeringen i Sthlm anhållit om förstärkningar. Mot en dubbel övermakt kunde L föra i fält högst 8 000 å 10 000 man (Hornborg), och deserteringarna var talrika. Stämningen bland befälet var dålig, då officerarna, inklusive överbefälhavaren själv, fått sina löner innehållna lång tid.

Det folkuppbåd som man försökte åstadkomma och till vilket L hade föga tilltro misslyckades mestadels – liksom i Sverige. Samma försiktighet som under "hästskofälttåget" kännetecknade även nu L:s befälsföring, och hans order var reträtt. C G Armfelt m fl officerare besvor L att leverera batalj, men L vägrade att sätta allt på ett kort med sin lilla armé som var Finlands enda värn. I juni kom åbobiskopen Johannes Gezelius (bd 17) till Sthlm som flykting och inlämnade en anklagelseskrift mot L med yrkande på att han skulle avlägsnas från sitt befäl. I den hätska skriftväxlingen erkände L, att folkets förbittring mot honom kunde "skönjas" men tillskrev detta helt bakdanteri av biskopen, som han påstod t o m beskyllt honom för olovlig förbindelse med fienden, en anklagelse som emellertid ej återkommit i det följande processmaterialet (Biographica). Även rådet hade nu fått nog av L som överbefälhavare, och han kallades hem för konsultation. Befälet i Finland övertogs av Armfelt.

L:s sista år upptogs av processer om vad som förevarit. Till att börja med ingav han till rådet sina "oförgripliga tankar" om försvaret av Finland. En rättegång pågick 1715–16 i Svea hovrätt. Karl XII, som då återvänt hem, tillsatte ett generalkrigsråd i Ystad under ordförandeskap av generallöjtnanten C G Skytte. Detta fritog L från ansvar för 1713 års olyckor. I Lund sammanträdde 4 febr 1717 en generalkrigsrätt. Även denna domstol fritog honom uttryckligen från sölande under krigståget 1708, dock med två reservationer. Denna gång överlämnades målet till generalauditören, och processen tog en dramatisk vändning. Ett vittne framkom, som ansåg sig kunna styrka att L efter Poltava gjort sig skyldig till högmålsbrott mot konungens person. L fängslades på Malmöhus slott 23 febr 1717. Trots att kungen själv velat häva detta rättens beslut, utmynnade rättegången 13 aug i att L dömdes från ära, liv och gods. Den tyngst vägande anklagelsen förefaller ha gällt den i båda krigstågen underhaltiga intendenturen (Hjelmqvist, Uddgren). L skulle ha nonchalerat det k dekretet om kraftåtgärder i fråga om rekvisitioner från landets egen befolkning. – L benådades emellertid genom k beslut 23 dec 1717, och vid nyår lämnade han fängelset men förständigades att därefter vistas på sin egendom Värsta i Närke, där han till följd av sin av prövningarna undergrävda hälsa kort tid efteråt avled. I Z Topelius' Fältskärns berättelser ägnas han ett kapitel med rubriken Stora ofredens Klingspor.