2 Mankell, Gustaf Adolf, bror till M 1, f 20 maj 1812 i Christiansfeld, Sönderjylland, Danmark, d 23 mars 1880 i Sthlm, Jak o Joh. Pianolär i Sthlm 33, organistex vid MA 8 aug 35, tf organist i Jakobs förs aug 35, ord organist där från 11 jan 36 (tilltr 1 maj 37), sånglär o kantor i Jakobs högre apologis tskola 36, organist i de herrnhutiska brödraförs:arna i Sthlm från 37, lär i orgelspeln vid MA 17 sept 53, prof:s titel 5 okt 59, led av en komm ang upprättande av en koralmeloditabell 66. Tonsättare. – LM A 41.
G 10 juli 1839 i Christiansfeld m Charlotte Louise Warnke, f 12 maj 1814 i Khvn, S:t Petri tyska förs, d 26 okt 1883 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till förest för Evangeliska brödrasocieteten i Sthlm Andreas W o Sophia Charlotta Heinke.
Som orgelspelare framträdde Gustaf M från 1830-talets mitt både i Sthlm och i landsorten, och han uppträdde även med fyrhändigt orgelspel tillsammans med kollegan Carl Torsell; bl a uruppförde de 1845 Franz Berwalds bekanta "tonmålning" En landtlig bröllopsfest. M medverkade också flitigt i de sk historiska konserterna i huvudstaden och arrangerade därvid åtskilliga äldre tonsättares verk för orgel. Han var även skicklig pianist och ivrig kammarmusikspelare men framträdde i dessa egenskaper mera sällan offentligt. M:s kapacitet på orgelspelets område togs i anspråk även på andra sätt. Han var sålunda avsynare av flera av de större orgelbyggen som gjordes i Sverige under perioden 1850–80, och han företog 1862 i sällskap med orgelbyggaren Per Åkerman en längre resa på kontinenten för att bese berömda orglar, främst i Frankrike och Belgien. M deltog även aktivt i den debatt som på 1860-talet fördes inom MA beträffande koralmelodiernas utformning. Debatten var initierad av akademins preses, prins Oscar Fredrik, och i första hand föranledd av missnöjet med (bd 17) koralbok. Han var också medlem i den kommitté som tillsattes för att arbeta fram en s k minimitabell för att begränsa det stora antalet koraler till förmån för de lättast sjungna och samtidigt ge varje psalm dess lämpligaste melodi i rätt tonläge.
I sina egna kompositioner, som huvudsakligen är skrivna för orgel och piano, bygger M på Bachs och hans efterföljares musik samt samtida internationella storheter som Adolph Hesse och Jacques Lemmens. M var f ö huvudansvarig för den översättning och bearbetning av Lemmens Orgelskola som antogs som lärobok vid konservatoriet 1867. I de flesta av orgelverken tillämpar han ett kontrapunktiskt skrivsätt; även bland hans pianostycken förekommer åtskilliga fugor. Av hans orgelstycken märks särskilt en lång rad preludier och fugor samt tolv stort upplagda sonater och de sex fantasierna för orgel fyra händer. I såväl sonaterna som fantasierna, som alla tillkom under 1870-talet och ej publicerats, har M fogat in äldre material, och hans produktion är svåröverskådlig, genom att han på detta sätt ofta återkommer till tidigare kompositioner. Även i de likaledes opublicerade fyra omfångsrika samlingarna Tonstycken, för piano, från 1870-talets början finns äldre stycken (också ursprungligen orgelstycken) medtagna. Trots att alla M:s manuskript är omsorgsfullt daterade, blir en verkförteckning därigenom inte helt rättvisande. Dessutom är det svårt att avgöra, om dateringen avser tillkomsttid, omarbetning/ omplacering eller endast utskriftsdatum. Omtyckta var M:s många korta preludier, som ordnades efter tonarter och ofta tillkom i små "serier". Många av dem publicerades, delvis som ett slags fyllnadsgods, i hans samlingar, och de blev så uppskattade att de återutgavs och även infogades i senare liknande samlingar, t ex N E Anjous många populära album.
I orgelsonaterna följer M ett femsatsigt grundschema, där den första satsen är en omfångsrik sonatsats med vissa bestämt avgränsade partier i sträng kontrapunktisk faktur, den andra ett lyriskt intermezzo, den tredje en menuett, den fjärde ett scherzo och den femte en brett utformad "fantasi och fuga"; i några sonater ingår också bl a pedaletyder (i nr 11 tom två stycken) och variationssatser över koraler (i nr 5, 6 och 7). Även de fyrhändiga fantasierna avslutas i regel med en stor fuga, som föregås av en stram inledningssats och ett meditativt mellanspel. M:s fugasatser är omväxlande och säkert hanterade, men hans tekniska skicklighet motsvaras knappast av något personligt eller verkligt intressant uttrycksinnehåll, och hans stora sonatsatser förefaller ofta omständliga, hur gediget de än är formade. I mer fantasiartade verk som Minne af Gerdserums kyrka eller flera Concert-Allegros, är uppfinningen skäligen tunn och de många virtuosa partierna tämligen mekaniska. Även i de pianostycken som inte bygger på polyfona idéer är satsen ofta tekniskt krävande på ett ganska ytligt sätt; i andra pianokompositioner betonas det lyriskt salongsmässiga. M:s bästa orgel- och pianoverk äger dock ett naturligt flöde och en påtaglig vilja att fånga de valda motivens karaktärsegenskaper. Genom sin stora lätthet för det polyfona arbetet rör han sig med avsevärd säkerhet inom sina valda genregränser, om än den verkliga originaliteten saknas.
Bland M:s övriga verk må framhållas den friskt klassicerande stråkkvartetten, som bevarats endast i stämmor, de välklingande körerna och de väldisponerade kyrkoariorna. I sin Bach-beundran och sin betoning av de kontrapunktiska medlen liksom i sitt fasthållande av den gängse speltraditionen med mellanspel ("interludier") i koralerna står M i direkt motsatsställning till de principer brodern Abraham (M 1) uttalat i sina musikestetiska och musikpedagogiska skrifter.
M ansågs som sin tids främste sv orgelspelare, lika uppskattad för sitt återgivande av äldre och samtida tonsättares verk som för sina improvisationer, vilka ofta var hållna i sträng stil och på ett fantasifullt sätt utnyttjade instrumentets klangliga möjligheter. Genom sin lärargärning vid MA påverkade han flera generationer sv kyrkomusiker, och hans många orgelmusiksamlingar bidrog verksamt till att höja den tämligen låga standarden på den dåtida orgelrepertoaren. – Som lärare beskrivs M som nitisk och plikttrogen, och han vårdade sig ofta på ett vänskapligt plan om sina många begåvade elever, bland vilka märks Wilhelm Heintze (bd 18, s 549). Jakob Hägg (bd 19), Josef Lind, C W Rendahl, W T Söderberg och Albert Wideman. Även i flera av M:s egna kompositioner lyser en pedagogisk grundhållning fram, och hans arbete för orgelmusikens fromma får därmed ett drag av pionjäranda, som inte får skymmas av den i sig mycket tidsbundna och smått akademiska karaktär hans kompositioner äger.
Lennart Hedwall