Mauritz Rasmusson

Mauritz Rasmusson (Mauricius Erasmi), avrättad i april 1577 i Timmele, Älvsb. Möjl son till kh Rasmus i Böne, Älvsb. Kh i Böne åtminstone från 66. Upprorsledare.

G efter 1563 (Almquist 1960) men före 1571 (Älvsborgs lösen) m Anna Lassadtr (Västergötlands landskapshandl 1564), d tidigast 1576, dtr till halvfrälsemannen Lasse Jöransson o Kerstin Eriksdtr (Liliiehöök) samt tidigare g m Knut Drake (af Intorp) o bonden Lasse Månsson (Almquist 1974).

M framträdde 1576 som motståndare till Johan III:s  kyrkopolitik, den sk nova ordinantia 1575 och den sk röda boken 1576. M uppger att hans planer på uppror mot Johan III först väcktes 1575 vid ett sammanträffande med riksrådet och lagmannen i Småland Erik Karlsson eller Erik Gyllenstierna (bd 17, s 590 f). Uppmuntrad av denne knöt M kontakter med åtskilliga av honom namngivna oppositionella personer i Västergötland: bönder, präster och borgare i Bogesund. Syftet med sammansvärjningen var att befria den fångne Erik XIV eller, om detta misslyckades, välja hertig Karl till kung. Om inte heller detta gick, skulle Erik Gyllenstierna erhålla tronen. Gyllenstierna lovade M många förmåner för dennes stöd och var också den som M främst sköt skulden på efter sitt gripande. Enligt M förhindrade hustrun hans djupare engagemang i sammansvärjningen, bl a då krutanskaffning var aktuell.

I slutet av sept 1576 fick Johan III kännedom om sammansvärjningen på grund av att M:s bror Lasse Rasmusson, som tjänade hos Erik Gyllenstiernas kusin kanslern Nils Gyllenstierna på dennes gods i Småland, tycks ha pratat bredvid mun. I mitten av nov skrev ståthållaren på Älvsborg, lagmannen i Västergötland Erik Gustafsson (Stenbock) till Johan om M:s stämplingar för uppror i Småland och Västergötland.

Den 12 nov sammanträdde häradsrätten i Redväg i närvaro av Erik Gustafsson (Stenbock), Erik Gyllenstierna, knekthövitsmannen Anders Åkesson och den kunglige fogden Måns Persson för att rannsaka om M:s aktiviteter. Flera vittnen, bl a kaplanen herr Per i Böne, vittnade i M:s närvaro om att denne fört förrädiskt tal mot kung Johan och begärt bistånd av dem för att befria Erik och döda Johan samt all adel i riket. Först av alla skulle Erik Gustafsson, Erik Gyllenstierna och den kunglige fogden dödas. Detta bekräftades av M:s hustru vid förhör inför tinget. – De båda riksråden lät sända M och hans medsammansvurne Jon Salpetersjudare i Marbäck till Vadstena. Under transporten lyckades M komma loss men tillfogades en skada i axeln och infångades.

Den 29 nov befallde Johan III ståthållaren på Vadstena Arvid Gustafsson (Stenbock) att tillsammans med bl a Sten Baner (bd 2), Jöran Gera (bd 17) och sekreteraren Johan Henriksson (bd 20) hålla förhör med M, om nödvändigt under tortyr. Flera förhör hölls, och den 19 dec dömde en rätt, bestående av lagmannen i Östergötland riksrådet Jöran Gera och 23 andra frälse och ofrälse personer, M till döden för högförräderi. M bedyrade sin oskuld och anklagade flera av vittnena for att vara hans avundsmän och hävdade att några av dem, bl a hans egen kaplan Per, i själva verket var de som hade stämplat mot kungen. Att hans hustru och bröder vittnade mot M tillmättes dock stor vikt av rätten.

21 dec inlämnade M till Arvid Gustafsson en skriftlig bekännelse vari han anklagade Erik Gyllenstierna för att ha lett in honom på sammansvärjningen. Av denna anledning hölls under tortyr nya förhör med M den 24 och 26 dec. M vidhöll sin tidigare bekännelse men tog tillbaka anklagelserna mot Erik Gyllenstierna och utpekade nu istället några borgare i Bogesund som upprorets anstiftare. M kom också med flera grovt kränkande uttalanden mot Johan III.

Verkställandet av domen sköts upp då man ville efterspana hans medsammansvurna och locka dem att vittna mot sina kamrater. I mars 1577 sändes flera av de sammansvurna till Vadstena för att konfronteras med M sedan de förhörts av Erik Gustafsson, Knut Posse och Erik Gyllenstierna. Om M:s anklagelser mot den sistnämnde hade de båda andra riksråden inte kunnat utröna något ytterligare, och de förklarade i ett brev till Johan III att de sannolikt var ogrundade.

Ytterligare en rättegång hölls med M i Vadstena, varvid han tog tillbaka anklagelserna mot alla dem som han tidigare angivit. Både Hogenskild Bielke och Erik Gustafsson rådde Johan III att låta döma M inför ett häradsting, eftersom allmogen ansåg honom vara oskyldig. Detta accepterades av kungen, och 15 april befallde han Erik Gustafsson att sända M till Västergötland. Samma månad fördes M till Mölbacken vid Timmele där han blev avrättad; han begrovs på Böne kyrkogård. M:s egendom togs också i beslag av kronan (Almquist 1960). – Prosten Ullenius uppger, att det efter M:s död gick sägner i trakten om hur flera av dem som vittnat mot M dött en våldsam död och att deras kroppar sedan förts bort av den Onde.

Samtidigt med M:s avrättning drabbade samma öde amiralen Bengt Bagge i Sthlm, och avslöjandet av dessa sammansvärjningar har ansetts spela en inte obetydlig roll för att öka Johan III.s oro för att den fängslade brodern skulle slippa lös. Komplotterna skulle ha varit en utlösande faktor till den förnyade dödsinstruktionen för Erik XIV:s väktare. I M:s sammansvärjning såg Johan sannolikt embryot till en ny Dackefejd. Vid ett möte med delar av prästerskapet i mitten av febr 1577 angrep Johan skarpt missförhållanden bland prästerskapet och nämnde speciellt en präst som låg bakom en sammansvärjning med syftet att röja kungen och hans familj ur vägen, något som säkert syftade på M.

Kunskapen om M:s sammansvärjning kommer från hans egna under tortyr framtvingade bekännelser och dess omfattning är därför svår att bedöma. Under alla förhållanden torde M dock ha bidragit till att aktualisera dödsdomen över den i febr 1577 avlidne Erik XIV.