Nils Gyllenstierna

3 Gyllenstierna, Nils, sonsons son till G 1, f 1526 (Peringskiöld, RHA), d i okt 1601 (A Brahes tidebok) på Fågelvik i Tryserum (Kalm). Föräldrar: riksrådet Jöran G o Kerstin Nilsdtr (Grip). Inskr vid univ i Wittenberg juni 42, anställd vid hertig Eriks kansli 18 febr 60, riksråd o kansler i samb med tronskiftet hösten 60, riddare vid Erik XIV:s kröning i Uppsala 29 juni 61, sv sändebud till olika utländska hov 60—66, inskr vid univ i Rostock sept 63, lagman i Tiohärads lagsaga 68, ledare för Johans kansli från okt 68, deltog i fredsförhandl:arna med Danmark juli—aug 69, frih vid Johan III:s kröning 10 juli 69, erhöll friherrskap 4 juni 70, ledare för fredslegationen till Stettin 70, överste befallningsman över allt Småland 5 mars 77, häradsh i Handbörd (Kalm) från 78, i Ärlinghundra (Sth) 83, landshövd över allt Småland 12 aug 89, kallas drots från juli 90, bekräftelse på sina förläningar 18 sept 90 o 12 juli 94 (bl a 7 socknar i Tjust), Sigismunds stadfästelse på friherrskapet 1 april 94.

G 7 mars 68 på Nyköpings slott med Ebba Axelsdtr, d 26 mars 88 på Fågelvik, Tryserum (Kalm), dtr till riksrådet Axel Eriksson (Bielke) o Elsa Axelsdtr (Posse).

Med riksråd till förfäder i tre generationer uppfostrades G med tydlig inriktning på statliga värv. Hans utbildning förlades först till universitetet i Wittenberg, där han jämte sin bror Erik inskrevs i juni 1542, alltså vid c:a 16 års ålder. Hur länge han studerade där och vart han för övrigt begav sig under sin peregrination är inte närmare bekant, men i hans korrespondens nämnes senare som en av studiekamraterna från Frankrike »praepositus civitatis» i Deventer Johannes de Vorthusen. G:s senare diplomatiska verksamhet ger också belägg för hans kunskaper i franska. Hans studier gjorde honom främst hemmastadd i tidens internationella diplomatiska språk, det humanistiskt färgade latinet, och förmodligen även i de teologiska stridsfrågor som konstituerade periodens lärda bildning. Efter återkomsten till Sverige blev han anställd i hertig Eriks kansli; denne hade 1558 fått eget hov på Kalmar slott. G synes vid denna tid ha fått del av sin herres vittsvävande utrikespolitiska planer åtminstone i viss utsträckning. I samband med tronskiftet 1560 blev han riksråd och rikets kansler och hade därmed definitivt slagit in på den ämbetsmannabana som han skulle följa. Inom kort fick han ett ansvarsfyllt men även angenämt uppdrag: att framföra Erik XIV:s frieri till Elisabeth av England, därmed fullföljande tidigare negociationer av Dionysius Beurreus, Sten Eriksson (Leijonhufvud) och hertig Johan. Hans instruktion är ej bevarad men kan rekonstrueras efter andra dokument; hans uppgifter var i huvudsak att ge fasta linjer åt förhandlingarna med avseende på den eventuellt kommande personalunionen, att inskärpa Eriks nya kungavärdighet och att förbereda Eriks beramade resa till England. Grunderna för hans uppträdande blev fastställda omkring årsskiftet 1560—61, varefter han och hans medhjälpare Mårten Helsing avreste till England. Sin första audiens med överlämnande av Eriks brev och kreditiv hade han 2 april 1561.

G:s utförliga rapporter till Erik, dels på latin, dels på svenska, ger en noggrann skildring av hans verksamhet, av drottningens person och uppträdande och av G:s övriga kontakter i London. Han hade ofta tillfälle att tala med drottningen och fick även möjlighet att muntligen inför Privy council eller skriftligen för Cecil framföra sina argument för giftermålet med Erik. Elisabeths verkliga eller spelade intresse för saken skiftade, och G kunde lika litet som någon annan genomskåda hennes äktenskapspolitiska taktik: att med vaga uttalanden hålla friarna fast vid förhandlingarna och därigenom ge Europa intrycket att England hade goda diplomatiska kontakter med ett flertal stater; detta skulle förbli hennes taktik i flera decennier. G kunde inberätta åtskilliga bevis på drottningens intresse för Eriks frieri och hans person, vilkas karaktär varken han själv eller hans uppdragsgivare genomskådade. Han var ofta närvarande vid hovets festligheter — redan i nov 1561 uppger han, att han hade varit i audiens 55 gånger. På hösten 1561, då Eriks resa till England omintetgjorts av storm, fick G under intryck av kungens dåliga humör en mera pessimistisk syn på Elisabeths benägenhet och blev mer försiktig i sina uttalanden. Den engelske köpmannen John Dymocks helt oberättigade pretention inför Erik att föra drottningens talan gav också anledning till gnissel i kontakterna. Då G 2 jan 1562 meddelade drottningen, att Erik hade för avsikt att fria till Maria Stuart, reagerade hon tydligt, men någon avgörande vändning medförde ej heller denna manöver. Att medlemmar av den engelska adeln gillade det sv frieriet, torde kunna förklaras dels genom deras avoghet mot gunstlingen Leicester, dels av deras önskan att Elisabeth skulle gifta sig med en protestantisk furste. Då Erik sommaren 1561 välvde planer på att röja Leicester ur vägen genom mord, avrådde G bestämt: hämnden borde lämnas åt Herren, och Erik skulle genom en sådan gärning besmitta sitt kristliga namn, ty en sådan hemlighet kunde ej bevaras. Då Erik senare återkom till planen, hade G redan lämnat England.

Ett stycke in på 1562 blev det klart att frieriet ej skulle få framgång. Ett avskedstal från G inför Privy council efter 16 mars har bevarats i koncept i hans diplomatarkiv, men det är ej helt säkert att han fått hålla det. G:s avskedsbrev till drottningen (i hans diplomatarkiv) är daterat 20 mars, hennes brev med avfärdande av honom 28 mars 1562. I april lämnade han England; hans avskedsbrev till Cecil är daterat in ostiis Tamesis 24 april 1562.

G:s engelska legation hade inte medfört egentliga resultat, ej ens hans sista energiskt bedrivna försök att efter Eriks instruktion utverka sv handelsprivilegier i England. Vad som ger den intresse för eftervärlden är dels den möjlighet den ger att i detalj följa ett tidigt sv försök till storpolitiskt spel, dels den bild av den unga drottning Elisabeth som G:s rapporter ger och som saknar motstycke i annat bevarat material. Redan s å fick G ett nytt storpolitiskt uppdrag av Erik XIV, sedan ett nytt engelskt uppdrag 22 juli för honom och Bengt Gylta att återuppta de engelska negociationerna hade inställts. Kejsar Maximilian hade i början av 1562 protesterat mot den sv politiken i Estland, däri inbegripet blockaden av Narvahandeln, som drabbade flera av tyska rikets stater, och G ålades nu att framföra Eriks bemötande till kejsaren (instruktioner nov och dec 1562). Redan tidigare hade emellertid Erik instruerat G att delta i giftermålsförhandlingar i Hessen (13 sept 1562) jämte Jöran Gera och Herman Bruser; det gällde ännu ett av Sveriges försök att vinna bundsförvanter i Danmarks rygg inför den uppseglande konflikten med detta land. Då de sv sändebudens ankomst noteras i hessiska arkivhandlingar sept 1562, är han ej bland dem, men av lantgreve Wilhelms hälsning till honom genom hertig Karl 1583 framgår, att han deltagit i förhandlingarna och därvid gjort ett fördelaktigt intryck.

G framförde vidare Eriks machiavellistiskt upplagda synpunkt inför kejsaren: det skedde i en latinsk skrivelse 17 mars 1563, vilken besvarades 19 mars, följdes av en postulatio av G samma dag med bemötande 21 mars och en avslutande framställning av G 27 mars. Det låg i sakens natur att något resultat av denna Eriks aktion ej uppnåddes; kejsaren vidhöll sin uppfattning av den baltiska frågan, i vad den angick det romerska riket.

G:s hemresa blev äventyrlig. Han for över Rhen, medan hans tjänare sändes hem med kopior av kejsarens svar. I Deventer varnades han av Vorthusen och andra vänner för danske kungens värvare. Han for då sjövägen till Friesland, där han fick hjälp, och anträdde vägen hem med ett Älvsborgsskepp. Vid de sv skären stötte de på danska örlogsskepp, som tagit saltskepp från Lödöse borgare, varför de måste söka sig mot norska kusten. G tog sig sedan tillbaka till Holland. Han inskärper i det brev till Erik (1 aug 1563), där han berättar detta, att den danska blockaden av Älvsborg måste hävas, så att »Västersjön bliver Sveriges rike fri och obehindrad för all tillförings skull.» Om han hade kredit, skulle han köpa 2—3 örlogsskepp i Holland och så försöka ta sig hem. Men han var tvungen att ta upp lån för egen del, och hade dessutom bekymmer för de skulder han ådragit sig i England, ett problem som längre fram skall uppmärksammas.

Då vägen över Älvsborg var stängd, sökte sig G till Nordtyskland, där han förgäves sökte ta sig hem genom den dansk-lübska blockaden från Rostock, Stralsund och Kolberg. Kejsarens originalbrev samt brev från lantgreven i Hessen m fl sände han hem med Mårten Helsing; de kejserliga dokumenten nådde i varje fall fram.

Under sin vistelse i Rostock lät sig G inskrivas vid universitetet där (sept 1563), närmast för att bli delaktig av den rättsliga immunitet som dess studenter hade; sändebud från Spanien, Sachsen, Hessen och Braunschweig gjorde detsamma. Men hans uppdrag var alltjämt diplomatens och förblev så ytterligare ett år. Det gällde dels det numera förolyckade hessiska frieriet, dels de nya projekt till lothringska och sachsen-weimarska kontakter som Erik nu prövade, sedan kriget med Danmark och Lübeck brutit ut. G hade någon gång på våren 1564 inberättat, att ditmarskarna planerade uppror, och Erik hade 27 maj meddelat, att detta behagade honom särdeles väl; han hade också fått underrättelse genom G om andra danskfientliga stämplingar vid denna tid. Bakom dessa stod i många fall Kristina av Lothringen. G fick instruktion till Lothringen 24 april och 17 maj 1564, kredensbrev till hertig Karl av Lothringen 23 maj, instruktion till den äventyrlige hertig Johan Fredrik av Sachsen-Weimar, vars rådgivare Wilhelm von Grumbach var en känd intrigör, 16 maj, allt s å. Inga av dessa tänkta kontakter gav resultat, utom att de i hög grad oroade Danmark, särskilt sedan det blivit bekant, att den landsflyktige Peder Oxe hade en betydande ställning vid det lothringska hovet, där änkehertiginnan Kristina, Kristian II :s dotter, ännu hoppades på ättens restitution i Danmark.

Med förra delen av 1565 var G:s insatser i dessa projekt avslutade, och han återvände troligen mot slutet av året till Sverige. G hade vid denna tid förvärvat större erfarenhet av storpolitiska förhandlingar än någon annan av Erik XIV:s män och hade en mera omfattande kunskap om Europa än någon annan dåtida svensk. Han hade lojalt sökt förverkliga Eriks skiftande planer; om han ej hade lyckats, berodde det huvudsakligen på att planerna var verklighetsfrämmande trots sin sinnrikhet. Sitt svåraste uppdrag fick han emellertid efter hemkomsten.

Erik XIV:s brytning med Polen hade gjort det nödvändigt för Sverige att i det längsta stå i ett gott förhållande till Ryssland. Under tidigare förhandlingar hade från rysk sida framkastats tanken att Erik skulle utlämna Katarina Jagellonica till tsar Ivan som ett slags gisslan. En ny legation till Ryssland blev nödvändig för att bringa klarhet i åtskilliga frågor. I spetsen för denna ställdes G, som efter sin återkomst använts i olika inrikes uppdrag, vidare medföljde den ryskkunnige befallningsmannen på Viborg Bertil Jöransson och ytterligare sakkunniga på Livlands- och gränsfrågor, tolkar och kanslitjänstemän. Instruktionerna, avfattade på hösten 1566, är karakteristiska för Eriks schackspelsmässiga uppläggning av alla tänkbara möjligheter i det kommande diplomatiska spelet; de följdes efter G:s avresa till Viborg, där legationen skulle samlas, av tillägg och »replik» till tänkta ryska motinlägg. Katarinas utlämnande står som det yttersta alternativet.

Förloppet av legationen är ganska väl känt genom en bevarad officiell berättelse av en av deltagarna, dock ej av G. Ryska gränsen nåddes 11 jan 1567. Hårt pressade av tsaren, som ställde Katarinas utlämnande som ett oeftergivligt villkor för traktat (hon kallas i berättelsen N), gav G och hans medlegater tillsist vika, och traktaten förelåg färdig 16 febr 1567. Legaterna var tillbaka i Viborg 18 mars.

Ehuru både G och Erik snarast tänkt sig att förhandlingarna nu skulle ligga nere och en tidsfrist vinnas, var tsaren ej sen med nästa åtgärd: en rysk beskickning ankom till Sthlm i maj 1567. Med hänsyn till de följande händelserna — Sturemorden och utbrottet av Eriks sinnessjukdom — kunde tillsvidare intet åtgöras för att föra den ryska frågan vidare, och tsarens legation kom att stanna i Sthlm ända till 1569. I början, så länge Erik var konung, var det G som fick sköta förhandlingarna med den.

Trots den senaste tidens påfrestningar stannade G kvar i Eriks omgivning till det sista; 16 febr 1568 fick han order att övervaka indrivandet av krigsgärderna i Södermanland och Östergötland; 4 aug 1568 deltog han ännu i rådslaget om fred eller stillestånd i Sthlm, medan hans far från början stod på hertigarnas sida. G hade en stark ställning hos Erik. Efter sina diplomatiska legationer i England och Tyskland hade han använts inrikes i flera viktiga uppdrag, stadgat sin ställning genom förläningar (Östbo härad 1562), vuxit till i smidighet och inflytande (Hjärne). Att han till sist måste övergå till de upproriska var dock givet, och han gjorde det oskadd. Han förblev rådsherre och rikets kansler, fungerade som ledare för Johans kansli från okt 1568 och var vid riksdagen i Sthlm jan 1569 ett av de riksråd som förhandlade med menigheten om skälen till Eriks avsättning.

Hur G lyckats manipulera sin övergång till Johan III är ej närmare bekant, men det kan på goda grunder förmodas, att hans diplomatiska erfarenhet fällt utslaget: hans sakkunskap var behövlig både vid försöken att blidka tsaren, vars sändebud blivit malträterade av de upproriska vid erövringen av Sthlm, och vid de instundande fredsförhandlingarna. Då Johan III på sommaren 1569 utsåg sitt nya råd, blev G — jämte tre fränder — medlem av detta, som rekryterades från kungafrändernas och andra högadliga kretsar.

Sedan hertigarnas försök att nå en uppgörelse med Danmark och Lübeck misslyckats i Roskilde i nov 1568, huvudsakligen på grund av de oerfarna sv förhandlarnas valhänthet, var G:s stund kommen. Han deltog först i de avbrutna fredsförhandlingarna med Danmark i Knäred juli—aug 1569 och blev därefter ledare för den legation som i juni 1570 avfärdades till Stettin och som 13 dec uppnådde fred med Danmark och Lübeck på väsentligt bättre villkor än de 1568 diskuterade. Det är rimligt att tillskriva G :s erfarenhet och diplomatiska kunnighet en avsevärd del i att freden ej blev hårdare än den blev. En del av sin belöning hade han då redan erhållit: vid Johan III:s kröning juli 1569 hade han blivit friherre (jämte Hogenskild Bielke och Klas Fleming), och vid samma tid som instruktionerna till Stettinförhandlingarna utfärdades, hade han 4 juni 1570 erhållit ett friherrskap, som jämte Lundholms sätesgård i Västra härad i Småland omfattade 61 hela och 12 halva hemman samt 7 torp i Vrigstad och 3 andra smålandssocknar. 1568 blev han lagman i Tiohärad, en post som hans svärfar tidigare innehaft, och var sålunda väl förankrad i den nya regimen, onekligen ett bevis för hans förmåga att finna sig tillrätta i ett vanskligt spel.

G deltog under nästa decennium regelbundet i de rådslag, som avfattades vid rådsmötena, ofta i samband med riksdagar; bland dem kan nämnas det av 10 mars 1575 med bifall till Eriks avlivande (med G:s underskrift och sigill). De ärenden rådet hade att ta ställning till var av växlande slag, utrikes och inrikes, och det är naturligtvis omöjligt att särskilja de olika rådsherrarnas insatser i överläggningarna och resultaten. Diplomatiska eller därmed jämförliga uppdrag utöver deltagande i gränsmöten med Danmark lades ej under dessa år på G. Med den totala förändring av förhållandet till Ryssland som inträtt efter tronskiftet kunde han givetvis ej komma i fråga i dessa sammanhang; ej heller engagerades han i Johan III:s kontakter med katolska makter. Det är inte heller möjligt att fastställa något exakt om hans hållning till tidens religiösa stridsfrågor. Det synes emellertid som om han varit föremål för den katolska propagandans intresse; denna uppmärksammade några av riksråden, bl a honom. Det kan i detta sammanhang nämnas, att flera av hans söner övergick till katolicismen. Han undvek i varje fall att ta bestämd ställning, och han stod i skuggan för sina ståndsbröder Hogenskild Bielke och Erik Sparre som förkämpe för adelns författningsprogram. I tvisterna mellan Johan och hertig Karl undvek han länge att ta parti och intog en förmedlande ställning. Han synes ha varit nöjd med sin position och sina ämbeten; till de övriga lades 5 mars 1577 det som överste befallningsman över allt Småland. Han fick 1576 och 1577 betydande förläningar i Tjust, där även hans viktigaste arvegods var belägna. Då hans far avlidit 1575, hade han övertagit sin andel i dennes gods, främst Fågelvik i Tjust, där han gärna vistades.

Ej heller under 1580-talet är hans roll mera framträdande. Han är med om rådslaget beträffande Johans andra giftermål 30 dec 1584, helt naturligt, eftersom Gunilla Bielke var hans hustrus brorsdotter, om diverse utrikespolitiska och inrikespolitiska frågor, bl a om oenigheten mellan Johan och Karl, mars (odat) och 31 mars 1585. I vissa av dessa rådslag inskärpes vikten av att rådets mening följes. G hörde till dem i rådskretsen som ogillade Sigismunds val till polsk konung 1587, och inför Johans resa till Reval för sammanträffande med sonen deltog han i rådsmötet i Uppsala i febr 1589 och torde ha hört till undertecknarna av det rådslag 19 febr, där rådets bön till Johan framföres, att han först och främst låter »hugsvala den fattige menige man» i riket.

Detta betydde inte att G:s namn varit onämnt i den sv korrespondensen med främmande makter under dessa två decennier. Han hade efterlämnat ett dyrbart minne i London, så till vida som han rest ifrån betydande skulder hos penningstarka personer där, och även om Erik lovat att svara för dessa, blev situationen en helt annan med tronskiftet. Johan III hade ingen lust att betala gäld som uppstått i samband med den avsatte broderns dyrbara negociationer hos Elisabeth. Kraven upprepades med jämna mellanrum; redan Elisabeth hade hos Erik gjort sig till talesman för sina undersåtar, och i den fortsatta skriftväxlingen mellan henne och Johan möter frågan mer än en gång; den bragtes även på tal vid sir Thomas Gorges' legation till Sverige 1582. Vid den tid då det första förlorade dramat om Hamlet skrevs, i början av 1590-talet, hade ännu namnet Guildenstern (så skrev han sig under sin Londonvistelse) en tvivelaktig klang i vissa borgares öron. På grund av dessa förhållanden har även G nämnts bland dem som skulle ha kunnat ge material till de båda korrekta danska adelsnamnen i Shakespeares Hamlet.

Det har förut nämnts att G intagit en allmänt förmedlande hållning under de hetsiga tvisterna i slutet av Johan III:s regering. Hans läggning och hans allmänna position hade gett honom en viss auktoritet, som kunde verka utjämnande i striderna mellan kung, hertig och råd. Han var »försiktighetens personifikation» (Ahnlund) och som sådan lämpad för medlarvärv. Vid något tillfälle (1585) namnes att han besökt hertig Karl på kungens vägnar för överläggningar, och jämte Erik Sparre hade han 1581 avfärdats till hertig Karl för att slita tvisterna mellan honom och konungen, dock utan resultat. Han var en av de rådsherrar som stod bakom den kompromissuppgörelse, som fick form i Vadstena 13 febr 1587 och sedan i Kalmare stadgar. Under de våldsamma konflikter mellan vissa rådsherrar, som följde efter Johans och Sigismunds möte i Reval 1589, höll sig G utanför, och hans ställning hos konungen beseglades, då han 1590, efter vad det synes redan före Per Brahes död, erhöll drotstiteln jämte sin föregående titel som kansler (han kallas drots i juli 1590). Han räddade sin position genom Johan III:s sista år och var vid tronskiftet alltjämt rikets i rang främste man, näst Vasahusets representanter. Han framträdde vid hertig Karls giftermålsförhandlingar med Pfaltz 1578; hertigen inbjöd honom även till sitt bröllop med Kristina av Holstein i Nyköping 1592. Denne sände s å akter rörande utrikespolitiska frågor till G och utbad sig hans råd.

Då Uppsala möte sammankallats till slutet av febr 1593, blev det G:s uppgift att 1 mars öppna förhandlingarna. I den oration han därvid höll, vilken är hans sista stora officiella framträdande, gjorde han sig till talesman för den religiösa enheten och drog fram trossplittringens svåra följder i det dåtida Europa. Han förklarade sin anslutning till augsburgska bekännelsen och kyrkoordningen, vilka överensstämde med rikets lag och arvföreningen. »Intill sin yttersta griftbacke» sade han sig vilja försvara den sanna religionen. Hans ungdoms erfarenheter i Frankrike och på andra håll torde ha lärt honom ett och annat om de religiösa inbördesstridernas faror; inte desto mindre är det påfallande att han, som intagit en förmedlande hållning till liturgin, som räknats som en tänkbar anhängare av motreformationen och som vid denna tid hade en son (Erik) i Polen eller Rom, nu framträdde som representant för den protestantiska ideologin i hertig Karls Sverige.

I Johan III:s begravningståg efter Sigismunds ankomst till Sverige bar han sin rang likmätigt kronan liksom vid kröningen. Att han trots sina uttalanden vid Uppsala möte stod på Sigismunds sida i de kommande konflikterna blev emellertid snart tydligt; han framträdde jämte Erik Gustavsson Stenbock vid Sigismunds kröningsriksdag som dennes talesman inför bondeståndet 11 febr 1594. Som belöning mottog han bekräftelse på ställningen som ståthållare i Småland och på förläningar och ämbeten; 12 juli 1594 fick han utvidgade donationer i Tjust. Samtidigt insatte Sigismund sina trogna anhängare bland högadeln som ståthållare i andra delar av Sverige; dock var deras instruktioner annorlunda formulerade än G:s. G, vid denna tid 68-årig, visade fortfarande sin förmåga att balansera. Under de följande sex åren lyckades han alltjämt med denna konst. Han deltog som rådets främste i rådslagen 1593—96 och följde sina kollegers politiska linje. Han bevistade riksdagen i Söderköping 1595, som hertig Karl genomdrivit och som Sigismund uttryckligen ogillat; där spelade han förmedlarens roll mellan råd och ständer i fråga om hertigens ställning, då denne hotat att dra sig tillbaka. Motsättningen mellan Sigismund och hertig Karl skärptes genom den likaledes av konungen förbjudna riksdagen i Arboga febr—mars 1597; G uteblev denna gång, liksom alla de övriga riksråden utom Axel Leijonhufvud. Då de kungatrogna riksråden därefter lämnade Sverige, stannade G kvar och vidmakthöll sina förbindelser med hertigen. Han hade inför riksdagen i Arboga skrivit till Karl, att hans höga ålder och svaghet hindrade honom att ta ställning i de svåra frågor som skulle behandlas där, och att han var nöjd »att få sitta på sin stugubänk, tills han förlossades från denna arga världen». Han behöll denna försiktiga attityd, som han intog även i förhållande till de övriga rådsherrarna; han avböjde 18 mars 1597 på grund av sin höga ålder att sätta sig i spetsen för en aktion mot hertig Karl. Hans förhållande till denne försvårades, då hans son Johan flydde till Sigismund. Med sedvanlig motivering avböjde han att komma till den till Sthlm utlysta riksdagen sommaren 1597, liksom till riksdagen i Uppsala 1598; han uppehöll sig under dessa upprörda år på sin gård Fågelvik. På hertigens maning att sköta sitt rådsämbete, vid risk att Karl själv skulle komma och hämta honom, anförde han sin ålderdomssvaghet men betygade sin tillgivenhet. Än en gång tvangs han dock att ta ställning.

Den polske adelsmannen Samuel Laski hade av Sigismund 1598 avfärdats till Sverige för att begära, att den sv flottan skulle ställas under hans befäl så att Sigismund kunde disponera den för sin beramade överfart till Sverige. Svaret, som givetvis skulle bli nekande, borde även ha rådets auktoritet bakom sig, men det var nu ont om rådsherrar i Sverige. Karl lät då hämta G med båt från Fågelvik, och denne måste jämte Axel Leijonhufvud och Klas Bielke betyga, att ett utlämnande av flottan till utländsk man var lagstridigt. Under det därpå utbrytande inbördeskriget höll sig G utanför. Att hans son Johan var med bland Sigismunds ledsagare och 1599 som amiral ledde ett försök av polska flottan att anfalla Sverige västerifrån gjorde inte hertig Karl mera välvillig mot honom; hertigen beskyllde honom bl a för att han gett sina söner understöd under kriget. Föremål för hertigens misstänksamma förebråelser vid flera tillfällen, på grund av att han envist höll sig i bakgrunden, fortsatte han att undskylla sig —säkerligen på goda grunder — med sin vacklande hälsa. Genom brev från hertigen hölls han underkunnig om förloppet. Karakteristiska för deras inbördes förhållande under G:s sista år är några ord av denne (1 febr 1597); återkommen till »sin stugubänk» skall han uttala sin mening, men är i sin ålderdom och enslighet för svag att avge något fullkomligt rådslag; »om alla ville rätta sig efter Sveriges lag och var och en bliva uti sitt kall och ämbete och göra en annan det, såsom han själv hava vill, så bleve väl all oordning tillbaka, ändock den haver varit och bliver, så länge världen står, såväl här som annorstädes». Det är en resignerad och ängslig gammalmansåskådning utan egenart och ger i sin mån förklaringen till att han ensam lyckades överleva de senaste decenniernas strider utan att råka i ohjälplig konflikt med någondera parten. 1599 skriver han i ett ursäktsbrev till Karl, att man kan söka »hos en ung man dåd, midålders råd och hos en gammal man bön och åkallan till Gud»; 1600 att han »för ålderdom och svaghet» ej kunnat komma till Linköpings riksdag och att rådsherrarnas försök att mänga honom in i deras handel, »att jag skulle varit med i råd och dåd att stämpla något ont», ej kunde bevisas med brev och sigill. Han hade »alltid förmedlat saken och rått till sämja och enighet» mellan de stridande parterna, ej minst mellan Johan och Karl. Något ligger i Fryxells karakteristik: han var »så slug och försiktig, att man vid uppkommande partier sällan kunde säga till vilket han hörde; men vid stridens slut befanns han alltid hos de segrande».