Per Meurling

2 Meurling, Per, f 21 okt 1906 i Uppsala, Domk, d 24 mars 1984 i Sthlm, Brännk. Föräldrar: kh Erik M o Marianne Wågman. Studentex vid h a l i Linköping 28 maj 26, inskr vid LU 22 febr 27, FK där 15 sept 28, FL vid LU 30 maj 33, inskr vid StH vt 49, disp där 24 maj 49, FD där 30 maj 49, medarb i AB o MT. Publicist.

G 1) 13 dec 1929(–35) i Gladsax, Krist, m Olga Viktoria Rosengren, f 10 aug 1906 där, d 28 juli 1977 i Eslöv, dtr till bagaren Anders Andersson R o Emma Persson samt omg Edestad; 2) 24 febr 1936(–45) i Sthlm, Kungsh, m konstnären Maria Magda Lena Aperia, f 20 mars 1903 i Hfors, dtr till dir Marx (Max) A o Rebecka Hammarman samt förut g m förf Bo Johannes Edfelt; 3) 6 dec 1952(–61) i Sthlm, Enskede, m Gun Margareta Åkerberg, f 26 sept 1916 i Uppsala (enl fb för Motala landsförs), dtr till avdelningschef Knut Åke Å o Greta Cecilia Montelius samt förut g Floden o Samuelsson; sb m Barbro Charlotta Folkesdtr Asplund, f 26 mars 1932 i Sthlm, Brännk, dtr till kapten Folke A o Berta Mathilda Magnusson.

M var en utpräglad studiebegåvning. Han avlade fil kand:examen efter tre terminer vid LU med religionshistoria som huvudämne. Som skriftställare debuterade han 1928 i tidskriften Lundagård, där han till en början skrev litteraturkritik med ren estetisk inriktning. Vid 30-talets början spetsades dock hans litteraturrecensioner med inslag av samhällskritik, och 1934 gjorde han i Lundagård ett inlägg i debatten om Agnes v Krusenstjernas diktning med artikeln Tystnaden omkring Porten vid Johannes och Älskande par. Han försvarade författarinnans uppgörelse i romanens form med den samhällsklass som hon själv tillhörde och hennes frispråkighet i skildringen av det sexuella förfallet i dessa kretsar.

Uppväxt i en extremt konservativ kulturmiljö och nedtryckt av en sträng fadersauktoritet frigjorde M sig så småningom från båda och närmade sig socialismen. Han accepterade aldrig kapitalismen, som han såg som ett system av ekonomiskt och ideologiskt förtryck. Under påverkan av studiekamrater som Per Nyström, Sven Hartman, Tage Erlander och andra engagerade han sig alltmer i kulturdebatten, varvid han intog en demokratisk och socialistisk ståndpunkt. 1931 blev han medlem av Clartés lokalredaktion.

M:s intresse för arbetarklassens läge under krisåren på 30-talet ledde till att han började hålla föredrag och leda studiecirklar i marxism och med tiden blev vår kanske främste kännare av denna. Efter nazismens maktövertagande i Tyskland förenades denna verksamhet med en målmedveten antifascistisk kamp. Under det spanska inbördeskrigets år deltog M aktivt i kampen till stöd för Spaniens folk. Hans yngre bror Olle stupade som spanienfrivillig. 1933 startades den marxistiskt orienterade tidskriften Ateneum av en oppositionell utbrytargrupp ur Lundagårds redaktion, och till denna slöt sig jämte Stellan Arvidsson, Allan Hagsten, Per Nyström och Harald Rue även M.

Man har betecknat M som kommunist. Hans inställning kan emellertid närmast definieras som en socialistisk humanism, inspirerad av den klassiska bildning, som rådde i hans uppväxtmiljö, och av den folkfrontsideologi, som inför hotet från fascismen lanserats av radikala socialister som ett försök att ena de stridande riktningarna inom arbetarrörelsen på grundval av en socialistisk och humanistisk världsåskådning. Motsättningarna mellan socialism och kapitalism respektive diktatur och demokrati hade under mellankrigstiden tillspetsats.

Under slutet av 30-talet var M under en kort tid medlem av kommunistiska partiet och bekämpade också inom Antifascistisk samling fascismen på alla frontavsnitt. Han menade i samband med den nonaggressionspakt, som Sovjetunionen ingick med Tyskland 1939, och som byggde på den – av M delade – sovjetryska föreställningen att västmakterna försökte länka den tyska aggressionen mot öster, att den antifascistiska kampen borde föras enligt den sovjetryska linjen. 1943 dömdes M av Högsta Domstolen för "olovlig underrättelseverksamhet, dock icke riktad mot Sverige", men benådades redan 1945. Denna episod har M själv utförligt behandlat i boken Tack för sist, rättvisa!

Efter kriget förändrades M:s syn på kommunismen både som politiskt system och ideologi. Detta innebar icke att han övergav sin materialistiska historieuppfattning – det var just utifrån den han angrep kommunismen ute och hemma i boken Kommunismen i Sverige.

Omvärderingen var ett resultat av hans "personliga utveckling" och den "obarmhärtiga desillusionering" som han tvingats erfara sedan han anslutit sig till riktningen.

M:s kulturkritik vann sin styrka ur hans mångsidiga intressen som forskare och vetenskapsman. I likhet med den franska upplysningens stora kritiker försökte han läsa allt som gavs ut inom de stora ämnesområden som intresserade honom, både klassiker och nyare författare. Han aktade högt Voltaire, Helvétius och Holbach – men främst satte han Diderot; på nattduksbordet vid hans dödsbädd låg en nyutkommen bok om denne. Han delade Diderots vittomfattande intresse för olika vetenskaper och konstformer. Det som fascinerade honom i Marx' och Engels' tänkande var just samma universella intresseriktning.

1949 disputerade M på avhandlingen De fyra väderstrecken. Som doktorsavhandling var den ovanlig: det hade lyckats M att förena strikt vetenskaplighet med lättillgänglig och fängslande framställningsform. Dessutom är den ett intressant bidrag till utformandet av en materialistisk-dialektisk religionsteori. M ville, visa hur religionens uppkomst härrörde ur de äldsta sociala skillnaderna mellan människorna. I de äldsta samhällena rådde – menade M – ännu ingen social olikhet, men så snart dessa delades upp i två delar av vilka den ena ansågs överlägsen, uppstod idén att denna representerade ljusets makter, medan den andra företrädde mörkrets onda välde. På detta sätt kom tillvaron att uppfattas som en kamp mellan det goda och det onda, mellan gudar och demoner – varvid de båda parterna tillskrev sig olika fysiska egenskaper såsom olika hudfärg och hår, kroppsliga egenskaper som alltigenom var mytologiska. Delade sig samhället ytterligare uppkom ett fyrdelat kastsamhälle, där de fyra kasterna i samhället representerade naturens fyra olika sidor, de fyra väderstrecken. Det är uppenbart att M försökte utnyttja ett marxistiskt inspirerat klasskampsmönster för att förstå de sociala processer som låg bakom etablerandet av samhällets religiösa överbyggnad.

M verkade i ett Sverige som övergick från ett monarkiskt, byråkratiskt organiserat agrarsamhälle till ett demokratiskt, parlamentariskt industrisamhälle. I denna transformation arbetade M som satirisk brandfackla och kulturkritisk skriftställare. Omvandlingsprocessen uppvisade enligt M många positiva drag. Men risk fanns att den materiella välfärden ledde till andefattigdom och kälkborgerliga livsmönster, förstärkta av att landet till skillnad från de kontinentala staterna förskonats från de spänningar och konflikter som manifesterats i revolutioner och världskrig. M utvecklade med stor lärdom, kritisk observationsförmåga och spirituell formuleringskonst en litterär satir av i vårt land sällsynt kvalitet, inriktad på att avslöja det sv välfärdssamhällets "folkhemsmyter".