Agda S Meyerson

1 Meyerson, Agda Sofia, f 1 febr 1866 i Sthlm, Mosaiska, d 27 dec 1924 där, Hedv El. Föräldrar: dir Herman August M o Betty Hirsch. Elev vid Åhlinska skolan i Sthlm, vid slöjdlärarinnesem i Nääs, Skallsjö, Älvsb, genomgick Sabbatsbergs sjuksköterskekurs 96–97, kurser vid barnsjukh Samariten o Kronprinsessan Lovisas vårdanst 97, översköterska vid Bernhardts sjukhem, Sthlm, 98–07, förest för Syster Agdas sjukhem där 08–17, led av Israeliska sjukhjälps- o begravn: sällsk 09, v ordf i styr för Sv sjuksköterskefören 10, sekr i komm ang sjuksköterskornas arbetsförhållanden juni 12–maj 18, även led av komm jan 14–maj 18, led av styr för fören Sommarhem för konvalescenter från 13, förest för Sv sjuksköterskefören:s hem från 17, led av styr för Ålderdomshem för sjuksköterskor 19, av arbetskomm ang sjuksköterskornas samarbete i Norden 20, sekr i styr för sjuksköterskornas understödsfond 23. – Ogift.

Agda M:s stora livsintresse var arbetet för sjuksköterskornas bästa såväl vad gällde deras arbetsförhållanden, utbildning, boende och ekonomi som inte minst deras föreningsliv och kamratumgänge.

Sjuksköterskorna hade i början av 1900-talet som yrkeskår skaffat sig gott anseende i samhället, främst genom den utbildning de fick vid anstalter som inte bara var skolor utan även "moderhus". Dessa skulle hålla dem samman i deras yrkesutövning. Sjukvården ansågs vara ett kall, som skulle utövas enligt stränga etiska normer. Mönstret hämtades från diakonissorna, som utifrån sin religiösa grundsyn ville hjälpa sjuka och fattiga. Men det återfanns även hos Röda korset, som hade som utgångspunkt att utöva "frivillig sjukvård i fält". Sofiahemmet var också påverkat av dessa strömningar. Det var inriktat på att ge bildade religiösa unga kvinnor en god allsidig sjukvårdsutbildning. I snarlika former utvecklades sjuksköterskeutbildningar, vilka även innehöll ett "omhändertagande" av de färdigutbildade sjuksköterskorna.

Det arbete som fordrades av sjuksköterskorna var ofta hårt. Dessa var helt underställda läkarna. De olika grupperna av sjuksköterskor hade inte heller mycket kontakt med varandra. Det var därför en viktig insats för att stärka sjuksköterskekåren när några handlingskraftiga bland sjuksköterskorna på 1910-talet bildade Svensk sjuksköterskeförening och började ge ut Svensk sjukskötersketidning.

I den första styrelsen för föreningen blev M v ordförande som representant för Röda korset. M var full av uppslag för den nya organisationen. Gemensamt för dessa var att de siktade till att stärka sjuksköterskornas kompetens genom fortbildning och repetitionskurser. Det senare var något nytt men M lyckades fä till stånd en första kurs redan 1911. Hon var själv ledare för denna veckokurs med över 200 deltagare från hela landet. Föreläsare var ledande män inom olika medicinska forskningsområden. Två kvinnor talade också: den unga läkaren Ada Nilsson om kvinnosjukdomar och M:s syster Gerda (M 2) om samhällskunskap. Med några års mellanrum ordnade M repetitionskurser.

I riksdagen väckte Carl Lindhagen 1911 frågan om sjuksköterskornas arbetsförhållanden. Riksdagen fann en utredning motiverad. Det tillsattes en kommitté som kom att bestå av tre kvinnor, sjuksköterskor, bland dem M, och tre män, två läkare och en riksdagsman. Ordförande blev barnläkaren professor I Jundell (bd 20). M var både sekreterare och ledamot.

M skaffade sig genom arbetet inom kommittén en omfattande kunskap om sjuksköterskeyrkets utveckling och dåvarande ställning. Denna omfattade även förståelse för vilka åtgärder som kommittén kunde tänkas få gehör för hos statsmakterna. M visste också hur rädda de olika "moderhusen" var om sin integritet och hur utbredd åsikten om sjukvården som ett kall var hos många av de ledande inom kåren. Ett särskilt problem var att någon egentlig legitimation inte krävdes inom yrket. Sjuksköterskorna stod till skillnad från läkarna inte under medicinalstyrelsens överinseende. M ansåg att denna också borde ta ansvar för att sjuksköterskornas utbildning höll en jämn och hög kvalitet. Kommittén föreslog – i enlighet med M:s övertygelse – att medicinalstyrelsen skulle inspektera sjuksköterskeskolorna och godkänna dem som hade en kvalificerad utbildning. En sjuksköterska skulle ha hand om inspektionen av de byråer som förmedlade skötersketjänsterna. 1920 gick förslaget igenom i riksdagen och den första sjuksköterskeinspektrisen utsågs.

Betänkandet var i mycket M.s verk. Hon hade under kommittéarbetet också skaffat sig kunskaper som hon använde i en mängd föredrag, artiklar och småskrifter. Inte minst hade hon fått uppslaget till den informationsbyrå som hon från 1917 drev i anslutning till Svensk sjuksköterskeförenings hem, där hon var oavlönad föreståndarinna. M medverkade även vid tillkomsten av den samarbetsförening som bildades för sjuksköterskor i Norden.

M var omtyckt bland sina kolleger på grund av sin vänlighet, hjälpsamhet och humor. Hon var god skribent och talare, både när hon höll föreläsningar och när hon framförde roliga dikter och kåserier. M beskrivs som vacker och spänstig men led periodvis av dålig hälsa. Hon gav många gåvor till sjuksköterskornas verksamhet.