Gerda T Meyerson

2 Meyerson, Gerda Teresia, tvillingsyster till M 1, fl febr 1866 i Sthlm, Mosaiska, d 18 juli 1929 där, Hedv El. Studier vid Åhlinska skolan i Sthlm, språk- o konststudier i Dresden, sociala studier i Tyskland, Holland o Schweiz, bildade Fören Hem för arbeterskor 98, sekr där 10, initiativtagare till Centralförb för socialt arbete (CSA) 03, led av styr där 03–21, sekr där 03–06, led av styr för Birkagårdens Kindergarten 13, av Vita bandets centralstyr 13–20, initiativtagare till Sv fören för dövas väl 21, sekr där från 21. Skriftställare. – Iqml 16. – Ogift.

Tvillingsystrarna Agda (M 1) och Gerda M kom från en förmögen judisk köpmannafamilj och fick en traditionell flickuppfostran men skaffade sig egna aktiva yrkesliv. Båda var begåvade, blev goda skribenter och hade organisationstalang och intresse för medmänniskors problem. Medan Agda var verksam inom en etablerad yrkeskår kom M:s tillvaro att bli mer splittrad. Efter en scharlakansfeber blev M klen för hela uppväxten. "I avseende på det yttre hade naturen varit njugg mot Gerda. Hon var liten till växten, hennes hörsel var ytterst svagt utvecklad, och hon var något vindögd; gången var hastig och knyckig". Hon skrev tillfällesvers som var mycket uppskattad men "hon föredrog dock sina verser mindre väl" (Hirsch).

En novemberdag 1894 besökte M en nyuppförd fabrik på Kungsholmen och kom för första gången i kontakt med arbeterskor: Många var illa klädda och såg klena, bleka och trumpna ut. M fick då idén att ordna aftonsamkväm och kom därigenom att bli bekant med många av arbeterskorna. Hon förstod snart att det inte var sysselsättning på fritiden de främst behövde utan bättre levnadsförhållanden. För att skaffa bättre bostäder bildades Föreningen Hem för arbeterskor, där M blev den drivande kraften. 1898 hade hon låtit iordningställa ett hem med tio lägenheter, men verksamheten utökades och slutligen disponerade föreningen ett 100-tal lägenheter. De utgjordes av möblerade och fullständigt utrustade rum för en, två eller tre personer. De boende hade tillgång till gemensamt kök och alla hade eget skafferi. För varje hem fanns en föreståndarinna, som bl a hade hand om de gemensamma utrymmena, och till vilken sena hemkomster skulle anmälas. De boende städade sina rum och hjälptes åt att sköta köket. Vidare fanns samlingsrum med böcker, tidningar, symaskin och piano. M ordnade ofta samkväm med sång, musik och föredrag, vid högtider extra festligheter. Meningen var att hyresgästerna skulle känna sig oberoende och att det inte skulle vara något inrättningsaktigt över hemmen. – På sitt eget sommarställe på Värmdö tog M för en billig penning emot inackorderingar under semestern. Gäster kunde också komma ut på söndagarna och fa middag å 50 öre.

M satsade mycket pengar på arbeterskehemmen och hon inrättade en särskild fond för dem som inte kunde betala hyran. Aret innan hon dog sammanfördes de skilda hemmens verksamhet till det nyuppförda bostadshuset Nygård, Gyllenborgsgatan 20 på Kungsholmen. – 1917 gav M ut Arbeterskornas värld, där hon berättade om sitt mångåriga arbete bland kvinnor i industrin och meddelade resultat från färska undersökningar om deras sociala förhållanden och vad som vuxit fram av nya reformer.

1902 tog M ett initiativ som kom att få stor betydelse för den sv socialvårdens uppbyggnad. Tillsammans med några vänner och efter diskussioner med socialt verksamma personer beslöt hon starta ett socialt upplysningscentrum av den typ som fanns i Tyskland. Snabbt utskickades inbjudan till en rad organisationer att medverka. Några månader senare konstituerades Centralförbundet för socialt arbete (CSA) med E Beckman som ordförande, A Montelius som v ordförande och M som sekreterare. Lokal fick CSA snart tillsammans med redaktionen för Social tidskrift; denna utgavs av den energiske H v Koch (bd 21), som senare tog ledningen även inom CSA.

Aktuell i den internationella diskussionen var frågan om de hemarbetandes arbetsförhållanden, som belysts bl a genom en stor utställning i Berlin. CSA gav M i uppdrag att göra en sv utredning och en utställning liknande den i Berlin. Till grund för undersökningen låg svaren på ett frågeformulär som CSA satt upp. Resultatet vittnade bl a om låga arbetslöner, lång arbetstid, ojämn tillgång på arbete, mörka och trånga bostäder, där luften blev bemängd med damm, och om barn som tvingades använda nästan all sin fritid till industriellt hemarbete.

Sedan hemarbetsundersökningen var gjord, tycks CSA inte haft mycket användning för M. Hon anlitades någon gång för föredrag, artiklar eller någon mindre undersökning. Byråföreståndarinna blev E Broomé (bd 6) och redan 1906 efterträddes M som sekreterare av E Palmstierna. Han nämnde henne som "den Djursholmskristna judinnan med en varm själ i ett bräckligt och föga tilltalande skal" med hänsyftning på flera av M:s problem bl a det religiösa. M hade kommit i kontakt med en religiöst och socialt engagerad grupp kring N Beskow (bd 4). Hon hade inte gett sina hem för arbeterskor någon religiös prägel men blev en varmt troende kristen och oroade sig för att arbeterskorna inte mötte religionen. I Världens ljus (1908) prisade hon lyckan att ha kommit fram till den kristna tron, som hon ansåg skänkte större innerlighet och intensitet än den judiska religionen.

Under några år på 1910-talet hjälpte M till inom Vita bandet, en kvinnoorganisation som arbetade för nykterhet, religion och sociala reformer; hon var bl a med i dess styrelse och i redaktionen för dess tidning.

1920 fick M uppslaget till en ny verksamhet där hon blev pionjär: arbetet för de döva. M for till Khvn och studerade arbetet vid en skola för lomhörda. Hon hade kontakt med inflytelserika läkare, lärare och socialt arbetande och väckte deras intresse. I sept 1920 publicerade hon ett upprop i pressen och i febr följande år bildades Svenska föreningen för dövas väl med M som sekreterare. Genom sin erfarenhet av socialt arbete, sin energi och sin förmåga att uttrycka sig klart och medryckande gjorde M stora insatser inom föreningen. Öronläkarna aktiverades och många hörselskador kunde förebyggas eller lindras. Skolan uppmanades att ge barn med dålig hörsel speciell undervisning och kurser i labiologi (avläsning från munnen) ordnades; hörselförbättrande apparater spreds. M startade en syateljé och lappcentral för att ge arbete åt döva kvinnor. Lokalavdelningar bildades. M reste ofta ut och agiterade för verksamheten. Pengar insamlades på olika sätt, bl a vid en fest i Blå hallen i Sthlm 1926; föreningen fick även statsbidrag. M testamenterade själv 20000 kr till De dövas väl.

I en släktkrönika 1929 presenterade sig M som "skriftställarinna". M:s skrifter i sociala frågor och hennes praktiska sociala insatser framstår som verkligt betydelsefulla. Hon tog initiativ till verksamheter som snabbt växte ut och engagerade många och hon deltog skickligt och energiskt i det praktiska arbetet för att förverkliga idéerna.