Agda G D A Montelius

2 Montelius, Agda Georgina Dorothea Alexandra, f 23 april 1850 i Köpings landsförs, d 27 okt 1920 i Sthlm, Maria. Föräldrar: generallöjtn o statsrådet Alexander Fabian Zefanis Reuterskiöld o Anna Brigitta Charlotta Schenström. Ordf i Maria skyddsfören 79–92, led av Nya Iduns nämnd 85–01, v ordf 92–00, ordf där 00–01, ordf i styr för Fören för välgörenhetens ordnande i Sthlm (FVO) 89–11, v ordf där från 11, förest för FVO:s centralbyrå 92–10, inspektör där från 11, v ordf i styr för Sällsk för uppmuntran av öm o sedlig modersvård från 01, i Centralförb för socialt arbete (CSA) 03-09, ordf i Fredrika Bremer-förb från 03, led av styr för Sv fattigvårdsförb o av dess arbetsutsk o barnavårdsbyrå från 09, hördes av lagberedn ang dess förslag till revision av äktenskapslagstiftn våren 12, led av Maria förs:s fattigvårdsstyr från 13. – Iqml 10.

G 20 sept 1871 i Sthlm, Ad Fredr, m riksantikvarien prof Gustaf Oscar Augustin M (M 1).

Agda M var en av de ledande kvinnorna inom det sociala hjälparbetet och den framväxande kvinnorörelsen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hon kom från samhällets högre skikt; hennes far hade varit statsråd. Efter att ha gått igenom Hammarstedtska flickskolan i Sthlm gifte hon sig 21 år gammal med Oscar M (M 1). Den första tiden som gift var hon sin mans arbetskamrat och följde honom i hans forskningar och på hans många resor utomlands. Hon fick således många och rika tillfällen att lära känna en svunnen värld. Personligen intresserade henne dock samtiden mest. Hon var ett barn av det reformvänliga 1880-talet. Politiskt och ideellt tillhörde hon den borgerliga liberalismen.

M:s sociala hjälparbete började i mer blygsam skala på 1870-talet i den egna församlingen, Maria Magdalena i Sthlm, för att sedan växa ut till att omfatta Sthlm och hela landet. Hon var med om att bilda FVO i Sthlm 1889 och CSA 1903, var FVO:s i Sthlm förste ordförande och därefter v ordförande samt senare föreståndare och inspektör. Bakom hennes sociala arbete, som antog imponerande dimensioner, anar man viljestyrka, självständighet och organisatorisk begåvning. Hon skapade här ett eget verksamhetsområde skilt från makens.

M var en god representant för det långt in på 1930-talet förhärskande synsättet på socialt arbete bland nödlidande och fattiga: sträng individuell behovsprövning och hjälp till självhjälp utdelad på ett sådant sätt att den enskildes ansvarskänsla att sörja för sig själv och de sina stärktes. I konsekvens med de stränga principer hon uppställt för det sociala hjälparbetet motsatte hon sig bestämt införandet av allmän folkpensionering. Hennes skäl härför var dels att en sådan reform ej premierade omtanke och sparsamhet, dels att den gav kvinnorna en sämre ställning än männen. Många av M:s uttalanden vittnar om stor förståelse för och insikt i hur mindre bemedlade människor levde och tänkte. Hon visade även stor stränghet utifrån sina egna höga ideal om enkelhet och strikthet.

M:s engagemang i socialt hjälparbete gjorde att hon uppmärksammade och insåg kvinnans betydelse som sammanhållande kraft i hemmen och som socialarbetare. Hon betonade att "Hem är ej hem, om kvinnan saknas därinom; samhället blir aldrig vad det bör vara, ett hem där alla trivas, om ej kvinnor deltaga i dess gestaltning" (Hirsch, s 58). Om kvinnans betydelse i samhället yttrade hon sig på följande sätt: "Det är det kvinnliga elementet, som saknas på så många områden, där det alldeles särskilt behöves, och till dessa räkna vi, utan fruktan att misstaga oss, arbetet i kommunens tjänst för barn, ungdom, sjuka och fattiga." Denna positiva syn på kvinnans samhälleliga betydelse ledde till att M aktivt deltog i kampen för kvinnans medborgerliga rättigheter. Hon såg de kvinnliga rösträttsföreningarna som löftesrika tecken på en "vaknande medborgaranda hos kvinnorna". 1899 överlämnade hon tillsammans med Gertrud Adelborg den stora rösträttspetitionen till statsminister Boström. Fem år senare var hon en av de sv representanterna vid den första internationella rösträttskongressen i Berlin.

M hade stor förmåga att överbrygga motsättningar och åstadkomma acceptabla kompromisser. Genom hennes och Emilia Broomés skickliga agerande bildades Förenade rösträttskommittéen med medlemmar från både en höger- och en vänsterfalang. Hon var med och grundade Fredrika Bremer-förbundet 1884. Från 1903 till sin död var hon förbundets ordförande.

För samtidens borgerliga kvinnor framstod M som ett föredöme. Lydia Wahlström, som var studierektor vid Åhlinska skolans gymnasium, där flickor kunde ta studentexamen, brukade se till att hon fick kvinnliga examensvittnen, som även kunde fungera som förebilder för de kvinnliga studenterna. I de sammanhangen var M självskriven. Wahlströms numera klassiska verk Den sv kvinnorörelsen (1933) inleds med ett porträtt av M som den "svenska kvinnosakens representant i dess allsidigaste bemärkelse". Enligt samstämmiga omdömen var M anspråkslös, osedvanligt plikttrogen och ansvarskännande och noggrann med hårda krav på sig själv. Bakom de stränga kraven och principerna fanns en stark vilja att åstadkomma samhälleliga förbättringar för fattiga, nödlidande människor och för kvinnor.