Lohe, släkt

Lohe, släkt, härstammande från köpmannen och landrichtern Johann L (d senast 1634) i Jever i Ostfriesland, som var far (Pfeiff) till Henrik L (1594–1666 eller 1667). Denne kom till Sverige under Gustav II Adolfs regering (E 654). En uppgift, att han ursprungligen var handelsman i Södertälje (Hultberg, s 38; Hellberg), har ej kunnat verifieras i mantalslängderna och beror möjligen på förväxling med en av hans kompanjoner. Han var från 1625 en av de tre arrendatorerna av Eskilstuna ladugård, varom kontraktet förnyades 1626 och 1631, vid det senare tillfället endast för L och en av de andra, Tomas Blommaert, samt 1635, 1641 och 1645 för L ensam. Av änkedrottning Maria Eleonoras konfirmationsbrev 1636 (Bergskoll:s arkiv D 11:3, p 710) framgår, att L av Gustav II Adolf fått brev på en hammare i Tunafors ström vid Eskilstuna. Hans hustru var dotter (Pfeiff) till den som Gustav II Adolfs porträttmålare bekante (Cnattingius) Lorentz von der Plaes, vilken 1623–24 arrenderat Öster- och Västerrekarne tillsammans med Blommaert. Från den senare köpte L senast 1640 (Bergskoll:s arkiv D 11:3, p 709) två stångjärnshammarsmedjor i Eskilstuna ström. 1633 fick han burskap i Sthlm. I ett brev från 1639 (Bergskoll:s arkiv B I: 3) uppges L ha blivit arrendator även av Åkers järnbruk i Åker, Söd. Tillsammans med södertäljeborgaren Hans von Förden köpte han 1640 bruket av Maria Eleonora jämte järnbruken Skeppsta och Krampa i Gåsinge, Söd. Dessa delades, så att L fick Åker och hälften av Krampa och von Förden Skeppsta och den andra hälften av Krampa (Åkers styckebruks arkiv F VII b: 1); von Fördens besittningar kom snart att tillhöra Willem Momma (Wollin). 1642 fick L bergskollegiets privilegium på att uppföra en hammarsmedja i en ström i Länna, Söd, en masugn vid Kalkeberga en halv mil väster om Åkers bruk och en hammare vid Eksåg i Härad, Söd. 1643 fick han tillstånd att uppföra ytterligare två masugnar vid Byringe i Länna och i Taxinge ström, och 1644 fick han privilegium på uppbyggande av ett hammarbruk i Bergaån i Åker. 1644–47 arrenderade L räntorna av Österrekarne härad, och 1652 var han delägare i Sthlms lilla skeppsbyggnadskompani (Handel och sjöfart). 1655 pantsattes Eskilstuna ladugård och Tunafors mjölkvarn till honom på tre år för hans lån till kronan av 11000 rdr specie (Biographica). Drottning Kristinas brev 1654 om tio års privilegium för Åkers bruk att gjuta kanoner (stycken) är ställt till Gripsholms och Eskilstuna läns guvernör Klas Bielkenstierna (bd 4), men av brev från bergskollegiet till L 1659 och 1665 framgår, att det var han som skötte denna verksamhet. 1652–60 ägde han även Nyhammars hammarsmedja i Hed, Vm (Bergfolks arkiv D 11:3, p 1061-64). Bruken Åker och Länna, vilket en tid uppges (Hedar) ha kallats Loheberg, ägdes till mitten av 1700-talet av ättlingar till en av L:s döttrar, gift Wattrang.

Av Jevers dopbok i Niedersächsisches Staatsarchiv, Oldenburg, framgår, att Henrik L hade en yngre bror, som också hette Henrik L (1599–1653). Denne bodde i Wüppels nära Jever och var enligt en uppteckning i KB (Biografi: L; annat ex av dess början med samma handstil i fasc 62 i arkivet på Penningby) far till Johan L (1643-1704), vilket stämmer med den senares uppgift (Biographica), att den i Sverige bosatte Henrik L var hans farbror. Johan L nämnes i biktregistret för Wüppels tre gånger 1657 och en gång 1658. Han uppges ha kommit till Sthlm i mitten av sept 1658 (KB-uppteckningen). I sin ungdom skall Johan L ha gjort resor till Preussen, Tyskland, England och Holland (Biographica). Han var 1668 bokhållare hos Henrik L:s arvingar (Svea hovrätts arkiv) och svor 1674 borgared som grosshandlare i Sthlm, där han också var verksam som privatbankir (Brisman) och så småningom förvärvade en rad fastigheter (Axel-Nilsson 1938, s 45-48). 1679 fick han inteckning i järnbruket Bränninge i Tveta, Sth, som 1683 pantsattes till honom (Wedberg). Efter Henrik L:s svärson Joachim Lillienhoffs (bd 23) död köpte L 1682 av änkan dennes andel i sockerkompaniet, som vars direktör han namnes 1688 (Handelskommissionens skr). Dess sockerbruk på Södermalm i Sthlm kom att kallas L:ska sockerbruket. 1685 bördade han Lillienhoffs änkas järnbruk Hagge i Norrbärke med Björnhyttans masugn i Grangärde, båda Kopp (rev:akt). 1686 tillpantade sig L säteriet Sundby med Fräkentorp mm i Lilla Malma, och 1687 köpte han Hällefors järnbruk i Mellösa och Smedstorps stångjärnshammare i Lilla Malma, allt i Söd (Söd:s domb). 1688 köpte L Ströms bruk i Harmånger o Gnarps masugn i Gnarp, båda Gävl. Han ägde också Skogstorps järnbruk vid Eskilstuna och tillpantade sig säterierna Lövhamra i Skepptuna och Lövsta i Frösunda, båda Sth, och 1703 inropade han på exekutiv auktion säteriet Biby i Gillberga, Söd. L var även verksam som skeppsredare (Börjeson) och hade 1693 andelar i 33 fartyg, varjämte han ägde ett fartyg helt (Gerentz 1944). Han exporterade från Hagge järn till Hamburg, Holland, England, Spanien och Portugal (Dahlgren) och från sockerbruket sirap till Danzig (Kommerskoll:s skr, vol 13) samt importerade humle från Braunschweig (Kommerskolks skr, vol 16). 1703 adlades L, varvid han i enlighet med egna uppgifter (Biographica) bl a uppgavs ha lånat K M:t pengar (jfr Cavallie). Han ligger begraven i Eskilstuna Fors kyrka.

Av hans arton barn levde vid hans död tretton och vid änkans död 1731 åtta, "alla snåla och inneslutne inom sig själva" (Linné), mellan vilka det dittills oskiftade boet delades. Det värderades till mer än två miljoner dlr kmt. Sonen Gustaf Gottfrid L (1693–1737) rånmördades i sin malmgård på Norrmalm i Sthlm. Sonen Johan Fredric L (1680–1741) dog under dunkla omständigheter i Wernigerode i Tyskland, dit han rest med skaldinnan Hedvig Charlotta Nordenflychts bror Anders. Denne som efter knappt två års äktenskap 1738 blivit änkling efter en av systrarna, beskylldes för att ha ruinerat honom. Anders Nordenflycht återvände aldrig till Sverige, och då Johan Fredric L gått i borgen för hans skulder till sina syskon, fick dessa efter en långvarig process genom K M:ts dom 1762 ersättning av syskonen L för Johan Fredric L:s andel i sockerbruket på Södermalm. Den otryckta anonyma komedin "Den äregirige intrigeuren", som tillskrivits Hedvig Charlotta Nordenflycht, har ansetts (Silverskatten) syfta på hennes brors mellanhavanden med släkten L, som även skildrats av Linné i Nemesis divina. Ströms bruk och Gnarps masugn hade delats mellan Anders Nordenflychts hustru och brodern kammarherre Conrad Anton L (1685–1763) till Söderby i Österhaninge, Sth, och sålts på 1730-talet. De bördades 1744 från Claes Grill (bd 17) av kammarrådet Lorens Jacob Adlerstedt (bd 1), vars hustru var dotterdotter till Johan L, men han fick stora svårigheter med ekonomin och måste 1751 låta Ström och Gnarp säljas på offentlig auktion. Adlerstedts svärmor var den som levde längst av syskonen Lohe. Hennes egendom värderades efter hennes död 1770 till nästan två miljoner dlr kmt, och hennes son Henric Leijell (bd 22, s 450) sålde 1781 av arvet efter morfadern Johan L säteriet Biby och Hällefors bruk. På manssidan utdog släkten med hennes förutnämnde bror Conrad L, som 1726–63 nästan varje år figurerat i Svea hovrätts civila protokoll och enligt samtida vittnesbörd var känd för sin girighet (Palmstierna 1938, särsk s 80 och 129 f). Hans efterlämnade egendom, värderad till mer än en miljon dlr kmt och bestående av bl a en sjättedel i fädernearvet Hagge bruk med Björnhyttans masugn, testamenterades till den med honom ej befryndade kammarherren Fale Henrik Burensköld (1739–79), som dock avstod stora delar av kvarlåtenskapen till Conrad L:s släktingar. Han fick 1763 k brev på att få heta von L Burensköld men efterlämnade ej några barn.

Namnet L aktualiserades genom att c:a 18 000 silvermynt från tiden 1626–1741 och ett åttiotal dyrbara silverföremål, delvis nämnda 1736 i Johan L:s änkas bouppteckning, 1937 påträffades i golvfyllningen vid reparations- och ombyggnadsarbeten i huset Lilla Nygatan 5 i Sthlm. Huset hade 1722–59 tillhört henne och hennes barn kammarherre Adolphe Tobias L (1683–1759) och Johanna L (1690–1759). Fyndets yngsta mynt härrör från 1741. Från detta år härrör även det yngsta myntet i ett myntfynd från räntmästarhuset Slussplan 9. Båda fynden har ansetts vittna om oron i Sthlm i samband med ryska kriget 1741–43 och dalupproret 1743 (Thordeman 1950). Mynten finns numera till största delen i K myntkabinettet i Sthlm, medan de övriga silverföremålen jämte ett hundratal mynt av riksantikvarieämbetet deponerats i Sthlms stadsmuseum.