Hulda S Lundin

2 Lundin, Hulda Sofia, syster till L 1, f 12 juni 1847 i Kristianstad, d 13 mars 1921 i Sthlm, Osc. Föräldrar: skräddaren Anders L o Christina Andersdtr. Elev vid Dahlska flickskolan i Kristianstad aug 55–juni 63, biträdde vid undervisn av de mindre barnen där ht 62—vt 65, förestod småskola där ht 65–ht 66, folkskollär i Klara förs, Sthlm, 8 jan 67–vt 72, studerade folkskoleväsendet i England o Skottland sept 72–mars 73, dispens att (utan lärarex) söka ord lärarbefattn i Sthlm 2 sept 73, ord lär i Klara förs 5 okt 74, i Katarina förs där 30 dec 76–1 mars 05, förest för Hulda L:s slöjdlärarmnesem 82–05, förest för undervisn i kvinnlig slöjd (slöjdinspektris) vid Sthlms folkskolor 9 febr 85–05, led av centralstyr för Sveriges allm folkskolläraren 96-00, av styr för Sv kvinnors nationalförb 96–12, av styr för Sv läraretidn:s förlagsab 96 (bolagsordn 5 dec)–19, av skolresekomm 97. – Ogift.

1867 lämnade Hulda L Kristianstad för att tillträda en biträdande lärartjänst vid Stockholms folkskolor. Hennes syster Augusta hade s å startat egen syateljé. Otvivelaktigt har de både systrarna redan i barndomen tagit starkt intryck av faderns skräddaryrke och metoder, medan den rika skånska hemslöjden lämnat dem opåverkade. Efter dispens från att avlägga folkskollärarexamen blev L 1874 ordinarie lärare med tjänstgöring i Klara och Katarina församlingar. 1881 tilldelades hon ett resestipendium för att i Tyskland studera undervisningen i kvinnlig slöjd. L skulle komma att besöka många länder, men i de grundliga, pedagogiska metoder som från 1860-talet tillämpades i Rosalie Schallenfelds slöjdlärarinneseminarium och flickskola i Berlin hade hon funnit vad hon sökte. I modifierad form tillämpade hon den tyska metoden i Sthlm i sitt 1882 upprättade slöjdlärarinneseminarium, som kallades "Lundinska kursen" och även omnämndes som "Stockholmsmetoden" eller "Folkskolans metod". Vid seminariet och som slöjdinspektris vid Sthlms folkskolor utvecklade och tillämpade hon sin pedagogik. Kursen pågick till en början endast tre veckor men förlängdes slutligen till tre terminer. 1913, då L sedan flera år lämnat den direkta ledningen, sammanslogs "Lundinska kursen" med Föreningen Handarbetets vänners högre lärarinnekurs under namnet Hulda Lundins och Handarbetets vänners seminarium. Efter utbildning på "Lundinska kursen" grundade Andrea Eneroth ett eget seminarium 1907. L:s pedagogik övertogs av henne och fortlevde länge i ämnet "pedagogisk slöjd".

Tiden kring sekelskiftet sjöd av en livlig idédebatt kring fostran och utbildning, förd av starka personligheter, som själva startade privata skolor och utbildningsanstalter. Rektor K E Palmgren ifrågasatte redan 1883 "Stockholmsmetoden" och menade att "den stämde illa överens med barnets natur". Han ville att estetiska synpunkter skulle dominera undervisningen, något som var L totalt främmande. Hon fördömde allt "onödigt prål och bjäfs". L:s målsättning i Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd (1:a uppl 1892) var "att öva handen och ögat, att skärpa tanken, att stärka ordningssinnet, att utveckla självverksamhet, att framkalla kärlek till ett noggrant och omsorgsfullt arbete; och därjämte skall denna undervisning sätta flickor i stånd att fullgöra sina husliga plikter", men i andra lärares händer blev L:s metoder intill tråkighet teoretiska och formella.

På 1890-talet reste L till Förenta staterna, bl a till Chicago, där hon vid världsutställningen 1893 deltog i uppmärksammade skolutställningar och fick hävda sina tre pedagogiska huvudpunkter: 1. åskådlighet i undervisningen (hon hade själv utarbetat väggplanscher för detta ändamål); 2. progressiv ordning med avseende på övningarna; 3. klassundervisning (där L menade att de svagare drogs med av de starkare). I L:s metod var varje handgrepp ordrikt beskrivet, och mycken tid ägnades åt att låta eleverna själva redogöra för sina handrörelser. De skulle iakttaga orsak och verkan i sitt arbete och undvika slentrianmässig härmning.

L:s system var noggrant uppbyggt från det enkla till det svåra med övningar från 1–16, där förslag till fyllnadsarbeten för de skickligaste eleverna noga angavs. Man började i småskolan med viknings- och klippövningar, inspirerade av tysken F Fröbel. I de metodiska övningar som föreslogs ansåg L att eleverna "själva kunde väcka förslag om bästa sättet att lösa en uppgift". Med hänsyn till den hårt styrda pedagogiken kunde detta aldrig bli genomförbart. Som prydnadssöm fanns endast märkning och hålsöm med; där hade man möjlighet att själv välja mönster i ett fåtal mönsterhäften. L använde för genomförande av sin modellserie ett pedagogiskt uttänkt material bestående av aidaväv, våffelväv och särskilt rutat skoltyg i de fyra grundfärgerna. I verkligheten hämmade dock detta starkt såväl fantasi som kreativitet och skulle motverka den själ v verksamhet som L strävade till och i stället bidraga till den hårt styrda pedagogiska formalism som kom att vidlåda särskilt folkskoleslöjden under decennier.

L:s modellserie kritiserades i Hemslöjdskommitténs betänkande 1917–18, därför att den inte hade "det ringaste gemensamt med de gamla hemslöjdsmönstren och modellerna". Vid hemslöjdsmötet 1918 på Fackskolan för huslig ekonomi erinrade J A Lundell (s 261) om det naturliga samband, som en gång funnits mellan skolslöjd och hemslöjd. Han beklagade att de nu "skilts åt av pedagogerna" till förfång för folkets textila kulturarv och påtalade att "vår pedagogik är präglad av tysk grundlighet, kanske med någon tillsats av pedanteri". Hans allmänna yttrande, att undervisningen länge var "anförtrodd åt lärarinnor, som hade mycket litet av både pedagogisk och teknisk utbildning – för att inte tala om historisk eller konstnärlig bildning" kan anses passa väl in på L. Trots berättigad kritik vann L:s metod insteg i skolslöjden och fanns bevisligen kvar i vissa skolor fram till 1955.

L var den första kvinnliga ledamoten av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening och tillhörde många år styrelsen för Svensk läraretidnings förlagsab. Hon var verksam inom kvinnorörelsen, i synnerhet under rösträttsstriden vid sekelskiftet, tillhörde Sällskapet Nya Iduns första nämnd (1885–97) och var medlem av styrelsen för Svenska kvinnors nationalförbund.